| BOK |
| Titel: De papperslösa och de aningslösa. Författare: Kristina Mattsson. Förlag: Leopard förlag 2008. |
Det är en godtagbar anledning att söka sig till Sverige och Europa av ekonomiska skäl. Kristina Mattsson slår fast redan i inledningen att migranterna ”vägrar att finna sig att leva resten av sina liv på en plats som inte erbjuder dem och deras barn en framtid.”
En av dem är Nicolas, som lämnat hemlandet Bolivia, trots att det vare sig är en krigszon eller en diktatur, men för att det var omöjligt att försörja sig där. Det gör honom till en ekonomisk flykting – och till paria i dagens migrationspolitik. I själva verket tillhör han historiens vanligaste migranter, som bara blir fler i takt med ökande globalisering – och växande klyftor mellan världens länder.
Omkring 200 miljoner människor lever och arbetar i andra länder. De pengar som de skickar tillbaka till hemlandet utgör ofta en viktig del av ekonomin, upp till 40 procent av Filippinernas till exempel.
I Senegal litar 90 procent av befolkningen till dessa så kallade remitterade pengar för sin försörjning.
Trots att många av migranterna – sju miljoner bara i västra Europa – saknar papper och därmed rättigheter, är det ofta värt det: i genomsnitt ökar migrantarbetaren sin inkomst fem gånger.
För en person som lämnat Afrika söder om Sahara för Europa kan månadsinkomsten öka så mycket som 35 gånger.
I Sverige görs de tyngsta, farligaste och sämst betalda jobben av papperslösa, som fått nej på den asylansökan som varit deras enda möjliga väg in i ett Sverige där alla immigranter måste vara flyktingar för att ha en chans.
Detta är vare sig rationellt eller det som kallas samhällsekonomiskt lönsamt. Nicolas är till exempel utbildad nätverkstekniker, som varit ett bristyrke i Sverige medan Nicolas slitit på svartbyggen.
Det är inte heller en evig sanning. Under sextio- och sjuttiotalet var alla immigranter tvärtom arbetskraftsinvandrare. Mängder av greker, finnar och jugoslaver anställdes i den tunga industrin. Många av grekerna hade i själva verket kunnat klassas som asylsökande, eftersom de flydde militärdiktaturen som förföljde alla anhängare av den röda sidan som hade förlorat inbördeskriget.
Förutom de papperlösas egna historier, berättar Kristina Mattsson om facken, både om dem som organiserar papperslösa och de som låter bli. Erland Olausson, nummer två i LO-hierarkin, är en av de senare.
I boken gör han ett häpnadsväckande uttalande, där han likställer organiseringen av papperslösa med organiseringen av prostituerade.
Samtidigt vinner hans chef Wanja Lundby-Wedin VM i hyckleri när hon står och säger att Europafacken måste engagera sig i papperslösa, medan LO skriker om cementering av arbetsmarknadens A- och B-lag så snart organisering av papperslösa kommer på tal. Men just det argumentet vänder Isamil Turker från fackföreningen Sit i Genève emot bland andra LO: ”Fortsätter era fackföreningar att strunta i de papperslösa arbetstagarna bidrar de till att skapa en kategori arbetare med rättigheter och en utan”.
Därefter söker Kristna Mattsson upp arbetsgivare som, ibland ovetandes, anställt papperslösa och konstaterar på så vis att Sverige redan har en blomstrande informell sektor. Hon berättar också om konsekvenserna av att nekas sjukvård, eller av att inte våga låta sina barn gå i skolan av rädsla för utvisning (omkring 2 000 barn till papperslösa i Sverige omfattas inte av den skolplikt som gällt sedan 1800-talet).
En hårdare asylpolitik skapar fler papperslösa; att fler utvisas betyder inte att färre stannar. Över hälften – och andelen växer – av dem som får ett avvisningsbeslut går under jorden och stannar kvar som papperslösa.
Parallellt ökar svartarbetets del av ekonomin. Lagar och praxis gynnar och skyddar den som anställer svart och papperslöst: att arbetsmiljölagen inte omfattar den som jobbar i någon annans hem är ett exempel, att skattesmitning på upp till 40 000 kronor i praktiken inte betraktas som något brott ett annat. För att inte tala om den bistra statistik som säger att arbetsgivaren nästan alltid kommer undan: år 2005 lagfördes bara tre personer för att ha anställt papperslösa.
Som synes är detta en bok som ska läsas för sitt ingående researcharbete som resulterar i många viktiga exempel. Men den som förväntar sig lösningar eller i alla fall systemkritik blir besviken.
Trots att Kristina Mattsson hela tiden stöter på grundproblemet, att papperslösa är och tillåts vara en lönsam affär för många arbetsgivare och intressenter i näringslivet, undviker hon att angripa det.
Varför regeringens nya arbetsvisum inte kombineras med amnesti för de som redan jobbar här förklaras inte. Och inga frågor ställs kring att immigranter aldrig tycks definieras utefter sina egna behov: de är arbetskraftsinvandrare när industrin behöver dem, annars flyktingar.
Därför framstår svensk migrationspolitik närmast som en slags självgående maskin som automatiskt genererar olyckliga konsekvenser – och inte som den maskin som kontrolleras av och gynnar de stora, få och rika på de mångas, smås och fattigas bekostnad den faktiskt är.
När Kristian Mattsson på slutet – efter att alltså i en hel bok ha kritiserat svensk migrationspolitik – sätter sitt hopp om en humanare politik inom EU till Sveriges ordförandeperiod andra halvåret 2009 har åtminstone jag tappat intresset.
Ulrika Waaranperä
