foto: Politikerveckan Almedalen / Wikimedia Commons
En blocköverskridande nyliberal regering vore Löfvens högsta önskan.
Efter att M-ledaren Ulf Kristersson, åtminstone för den här gången, gett upp försöken att bilda en ny regering har uppdraget gått till Socialdemokraterna och Stefan Löfven.
Så fort han fick talmannens uppdrag återupprepade Löfven att han helst av allt önskar blocköverskridande regeringssamarbete ”i mitten av svensk politik” och tillade att för att nå dithän kommer det att krävas ”ödmjukhet och kompromisser”.
I nästa andetag sade han sig vara beredd att försämra anställningsskyddet i hopp om att få med Centern i ett framtida eventuellt regeringssamarbete. Det ger en glimt av vilken politik som Löfvens favoritregering skulle föra. Nästa eftergift eller lockbete från Löfven och S kan mycket väl bli att lägga förslaget om vinsttak på hyllan.
I Löfvens ”blocköverskridande regeringssamarbete” ingår inte Vänsterpartiet i regeringsunderlaget, något som V-ledaren Jonas Sjöstedt ständigt ger sken av. Löfven har målet att bryta budgetsamarbetet med Vänsterpartiet, samtidigt som V behöver bli ett kämpande antikapitalistiskt oppositionsparti för att kunna svara upp mot det ökade stödet i valet. Ett parti som tillsammans med andra bygger motstånd utanför de parlamentariska församlingarna.
I skrivande stund, tisdag den 16 oktober, finns ännu inget som tyder på att C och L ämnar ta steget mot att samregera med S och kanske MP. Såväl L som C hävdar att de föredrar en regering mellan Alliansen och S, alternativt en regering mellan M och S (L-ledaren Jan Björklunds alternativ 2 och exempelvis Expressens önskeregering), eller att Alliansen regerar med MP.
Inget av dessa alternativ är idag sannolika. Under andra världskriget styrdes landet av en samlingsregering. Sedan dess är den inofficiella koalitionen mellan S och Carl Bildts högerregering under 1990-talskrisen det närmaste man kommit en samlingsregering.
En ny framtida djup kris och om alternativet endast tycks vara ett extraval skulle möjligen skapa förutsättningar för en samlingsregering. Men där är vi inte än, och dessutom skulle en sådan regering troligen kräva ett ledarskifte i mer än ett parti. Detsamma kan sägas om en koalition mellan S och M, som styr i Tyskland och som går från kris till kris.
En regeringsuppgörelse mellan Alliansen och MP skulle vara en möjlighet om den kunde räkna med ett ja från riksdagens majoritet, vilket den inte kan. Miljöpartiet är dock inte främmande för att samregera med Alliansen.
Även om Löfven är beredd att gå väldigt långt för att få ett regeringssamarbete med C och L kan svaret från dessa båda partier bli att eftergifterna var otillräckliga. Det kan sedan bli den bortförklarande ursäkten som Annie Lööf och Björklund behöver för att till sist släppa fram en M-KD-regering med stöd av SD eller att Alliansen bildar regering med SD-stöd.
I det fortsatta låsta läget pekar det mesta på att även den nya rundan av samtal och köpslående slutar i att ingen överenskommelse kan nås om vem och vilka som ska huvudansvara för att genomföra den högerpolitik som partierna på det stora hela är överens om. Löfvens fas i regeringsbildningen är nog inte den sista.
