År 2012 går redan till historien som ett år av masskamp i Europa och förvärrad EU-kris, vilket på nytt manifesterades när EU:s förhandlingar om långtidsbudgeten för 2014-20 bröt samman redan efter tre timmars möte.– Det handlar om en europeisk union som är alldeles för splittrad, så enkelt är det. Värden för det här mötet, Van Rompuy, hade ju sagt att han mer eller mindre skulle låsa in EU:s medlemmar under helgen för att komma fram till ett beslut, men för honom är det helt enkelt ett fiasko. Man står för långt ifrån varandra, kommenterade SVT:s Christian Catomeris efter sammanbrottet den 23 november.
Att sedan ett nytt krislån till Grekland blev färdigt några dagar senare gjorde inte mycket för att dämpa krisen. Bara några dagar senare kom nya larmrapporter om fortsatt ekonomisk stagnation i Europa och att mycket pekar mot att även den tyska ekonomin bromsar in.
Den europeiska kapitalismens historiska kris har resulterat i en mardrömslik ökning av arbetslösheten. Enbart inom eurozonen blev antalet arbetslösa 173 000 fler i oktober. Nära 19 miljoner (11,7 procent) människor saknar jobb i de 17 länder som ingår i eurozonen. I hela EU går 25 miljoner människor utan jobb (10,7 procent).
”Den ekonomiska situationen i EU förblev skör under 2012. För året som helhet väntas nu BNP minska med 0,3 procent i EU som helhet och 0,4 procent i euroområdet. Det kommer att ta tid innan någon hållbar återhämtning uppnåtts. Efter flera år av svag tillväxt har krisen fått allvarliga sociala konsekvenser. Inledningsvis dämpade välfärdssystemen en del av följderna, men nu ger sig effekterna till känna över hela linjen. Arbetslösheten har ökat betydligt och svåra levnadsförhållanden och fattigdom breder ut sig”. Denna dystra bild av tillståndet inom EU tecknar EU-kommissionen i en färsk rapport daterad den 28 november. Rapporten, Den årliga tillväxtstrategin för 2013, förutser ingen egentlig vändning nästa år och bakom det man så felaktigt rubricerar som ”tillväxtstrategi” finns bara maningar till fortsatt åtstramning med hänvisning till att ”den offentliga skuldkvoten i euroområdet på bara några år ökat från 60 procent till 90 procent av BNP i genomsnitt”.
Det blev ännu tydligare när EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso presenterade sin plan ”för en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union” den 29 november. ”Medlemsländerna bör införa så snart som möjligt de så kallade sex- och tvåpacken för ökad ekonomisk styrning. De bör även snarast enas om en bankunion”, lyder första punkten i denna plan.
”Sex-packen”, som antogs i början av året, påtvingar EU-länderna en tvångströja som är betydligt trängre än den tidigare s k Stabilitetspaktens.
Åtstramningspolitik har grundlagsstatus och varje lag som försöker bedriva en annan politik bestraffas med automatiska sanktioner. Till och med EU-positiva LO måste erkänna att EU kan ”pressa medlemsländerna att genomföra lönesänkningar eller uppsägningar samtidigt som den offentliga sektorn krymper till förmån för privata alternativ”.
Försöken att bekämpa den tilltagande splittringen inom EU och eurozonen med ökad centralisering och mer av åtstramning är dömt att misslyckats.
Det som en desperat Barroso efterlyser är ett upptrappat klasskrig – i form av nya lönesänkningar och nedskärningar, ett recept för såväl skärpt klasskamp som ökad splittring. Mycket tyder t ex på att bankunionplanerna på en skjuts på framtiden.
EU-krisen är ytterst ett uttryck för kapitalismens oförmåga att fullt ut övervinna de hinder som nationalstaten och det privata ägandet utgör. Bara på grundval av socialism och verklig demokrati kan Europas länder förenas i en frivillig federation.
