Som en följd av de blodiga striderna mellan Fatah och Hamas, etablerade Hamas i förra veckan full kontroll över Gaza. Tidningsrubrikerna talar om ”inbördeskrig”, men den stora majoriteten palestinier stod utanför striderna mellan islamistiska Hamas och Fatahs milis. Det var en maktkamp som hade lite att göra med ”Palestinas nationella enighet”, som båda sidor påstod. Och som vanligt var det den utarmade arbetar- och medelklassen som fick ta konsekvenserna. Under striderna riskerade befolkningen i Gaza att dödas om de gick utomhus. Mat och vatten var utom räckhåll. Sjukhusen blev en del av slagfältet, med miliser som väntade på möjligheten att avrätta skadade motståndare.
Återverkningarna av att Hamas besegrade Fatah i Gaza kommer att ytterligare öka spänningarna i Mellanöstern. USA och de reaktionära regimerna i Egypten och Saudiarabien betraktar Hamas seger som en förstärkning av deras fiender i regionen: regimerna i Syrien och Iran.
Efter Fatahs nederlag i torsdags (13 juni) har särskilt israelisk media beskrivit Gaza som ”Hamastan” och lagt skulden på ”islamiska terrorister”. Men de undviker att nämna att Israels säkerhetstjänst gav stöd till Hamas efter dess bildande 1978 för att underminera dess starkare rival, PLO.
Händelserna har sina rötter i den israeliska härskande klassens förtryck av palestinierna. Alla ”fredsavtal” har tjänat till att institutionalisera förtrycket av palestinierna. Detta därför att kapitalism och imperialism inte klarar de politiska och ekonomiska kostnaderna av verklig palestinsk befrielse. Osloavtalet 1993 ledde till etableringen av en palestinsk myndighet som gav makten till Yasser Arafat och PLO. Men PLO-ledningen tappade snabbt auktoriteten hos palestinierna. Detta på grund av omfattande korruption, växande fattigdom och fortsatta israeliska militära attacker. Detta ledde till växande stöd för Hamas, som sågs som ett mer ärligt alternativ till Fatah.
”Fredsavtal”
Trots ”fredsavtalen” ökade de israeliska bosättningarna på Västbanken. De palestinska områdena splittrades upp ytterligare och palestinska arbetare förlorade sina jobb i Israel. Israel har idag 450 militära vägspärrar och 70 permanenta kontrollstationer på Västbanken.Under trycket från USA-imperialismen utlyste president Abbas valet i januari 2006. Hamas vann när Fatah bestraffades för åratal av korruption och oförmåga att stoppa Israels attacker. Sedan dess bedriver USA-imperialismen, EU och den israeliska kapitalismen en hungerblockad som kollektiv bestraffning av palestinierna för att de ”röstade fel”. Målet var att tvinga bort Hamasregeringen. Israels regering höll inne motsvarande 6 miljarder kronor i skatteinkomster som tillhörde den palestinska regeringen. EU och USA stoppade ekonomiskt bistånd. Samtidigt fortsatte Israels militär att bombardera Västbanken och Gaza med över 700 döda palestinier som följd.
USA-imperialismen uppmuntrade de väpnade striderna mellan Hamas och Fatah genom att erbjuda president Abbas egen milis vapen värda 600 miljoner kronor.
Allt Hamas hade att erbjuda sina väljare var retorik mot imperialismen och PLO, samt minnet av dess attacker mot civila i Israel. Medan socialister stöder palestiniernas rätt att försvara sig, stöder vi inte militära attacker på civila arbetare och ungdomar i Israel, vilket driver dem i armarna på de mest reaktionära krafterna i Israel.
Upplösning
Det palestinska samhället är i upplösning. Ungdomar dras med i kriminalitet eller går med i miliserna för att överleva.Nu består Palestina av två småstater, en kontrollerad av Hamas, med Fatah som dominerande kraft i den andra. På grund av den sociala och ekonomiska situationen är fler konflikter oundvikliga. Abbas har installerat Salam Fayyad, den tidigare finansministern som skolats av Världsbanken, som ny premiärminister. Hans parti fick bara 2,4 procent i de senaste valen. Hamas premiärminister Hanijah insisterar på att den gamla regeringen ska sitta kvar. På nytt avslöjas USA-imperialismens och Västs hyckleri när de stöder de ickevalda Fatah mot de valda Hamas.
Israels regering har hotat att skära av elektriciteten till Gaza. Pressen rapporterar att Israels nya försvarsminister, Ehud Barak, vill ha en markinvasion med 20 000 soldater på Gaza för att stoppa raketbeskjutningen av södra Israel. Detta är inte det troligaste, eftersom militären vill undvika ett nytt bakslag som när man ifjol invaderade Libanon för att ”förgöra Hizbollah”. De oroas över ett ”israeliskt Bagdad”. Men en invasion kan inte uteslutas under de närmaste månaderna, särskilt om raketbeskjutningen fortsätter.
Media och politiker ger intrycket att arbetare och ungdomar i regionen inte kan göra något. Men i så fall fördjupas den blodiga konflikten. I själva verkat finns det förutsättningar för en kamp mot kapitalism och fattigdom på båda sidor av den nationella klyftan.
Svag auktoritet
Eliten i Israel har aldrig tidigare haft så svag auktoritet. Armechefen sparkades efter nederlaget i Libanon. Finansministern anklagas för korruption i samband med organiserade resor till koncentrationsläger i Europa. Premiärminister Olmert har bara 1-2 procents stöd. Den nyliberala ekonomiska politiken har skapat extrema klyftor, vilket gör att 59 procent idag stöder en ”socialistisk ekonomi” (i alla fall vill de ha tillbaka välfärdsstaten).Bland palestinierna visade en ny opinionsmätning att 50 procent saknade förtroende för både Abbas och Haniyah. Över 60 procent svarade att raketbeskjutningen inte har någon positiv effekt.
Majoriteten av israelerna och palestinierna har ingen tilltro till sina styrande eliter i denna konflikt. Rörelser som bygger på majoritetens intresse på båda sidor behöver byggas, för att störta kapitalismen, det system som föder konflikter och splittring.
Maavak Sozialisti, CWI i Israel, står för bygget av en sådan rörelse. De kräver:
- Stoppa Israels militära operationer på Västbanken och Gaza och tillbakadragande av alla israeliska trupper från territorierna. Stoppa det internationella embargot av Palestina.
- För bygget av direkta band mellan lokala organisationer och arbetare på båda sidor av den nationella klyftan.
- För bygget av demokratiska och oberoende arbetarpartier i både Palestina och Israel.
- Störta kapitalismen och bygg en socialistisk konfederation i Mellanöstern, med ett socialistiskt Palestina och ett socialistiskt Israel.
