Fattigdom – en lönsam affär?

2011-05-21 10:33:13




TVSVT: Enjoy poverty
 Dokumentär av Renzo Martens
Jämfört med biståndets big business står sig diamanter, koltan, koppar och guld slätt. Genom biståndet drar Kongo Kinshasa för närvarande in mer pengar än på allt annat – landets ofantliga naturtillgångar inräknade – tillsammans. Enligt den logiken borde det finnas mer pengar att tjäna på fattigdomen än på att försöka ta sig ur den.

Det är den tesen som den ­holländske dokumentärfilmaren Renzo Martens går in för att dri­va i Enjoy poverty som har visats på K special och nu ligger uppe på SVT Play.
Utrustad med en filmkamera och en stråhatt reser Renzo längs Kongos floder. Kongo är en av världens absolut fattigaste och våldsammaste platser och det är därför ingen förvåning att mörkrets hjärta, i form av svältande barn, slavarbete och lemlästade människor, fortfarande bultar inne i dess djungler.
Förvånande är det inte heller att barnen till de människor som äger jorden de brukar väldigt sällan är undernärda, men att plantagearbetarnas barn är det. Ersättningen för lönearbetet verkar alltså här vara mindre än vad arbetaren behöver för att klara sin och sin familjs livhank.
Karl Marx skulle kalla det för slaveri. Den vite plantageägaren kallar det för avvikelser i stati­stiken: 18 undernärda barn på hans plantager bland kanske tusentals – det kan man bortse ifrån, är hans förklaring när han får se läkarens förteckningar öv­er döende barn. Istället övergår han till att visa svartvita förstoringar som han köpt för säkerligen dyra pengar på en konstvernissage.
Fotografierna föreställer hans egna anställda som sliter med ålderdomliga redskap. Det är bilder som fångar den bittraste ironin av alla, nämligen hur bilder av mänskligt lidande värderas högre än det faktiska pris som lidandets lindring skulle betinga.

Annorlunda uttryckt: bilder av ett undernärt barn säljs till internationella tidskrifter för 50 dollar (300 kronor) styck. Att rädda li­vet på ett av de 18 undernärda barnen, en flicka, skulle antagligen inte kosta mer än 5 dollar (30 kronor). Men det har hennes mamma inte råd med. Senare i dokumentären får vi se flickan dö. Härmed – genom att filma döden istället för att ingripa med 5 dollar – blir dokumentärfilmaren en del av den förtryckarstruktur han vill klä av.
I det här fallet är det antag­ligen meningen, ett avsiktligt grepp för att dramatisera, skaka om. Vilket gör det ännu värre. I andra sekvenser är jag långt ifrån säker på att Renzo delar det nykoloniala illamående som sköljer över tittarna när vi ser honom stå framför en whiteboard och föreläsa för en grupp kongolesiska män om hur man tjänar pengar ”här i världen”.
Eller senare, när han tvättat ansiktet i en flod, och en amerikan plötsligt stiger upp ur floden efter en simtur och frågar om Renzo är i Kongo för att ”stjäla, våldta och plundra som alla an­dra vita?”. Nej, svarar Renzo, jag är här för att lära dem hur man överlever.

Så länge marknadens logik styr är det visserligen sant att det är den utbildade befolkningen i Väst som har tolkningsföreträdet och det är lika sant att det är marknadens logik – hur bisarr den än kan te sig i mänskliga ögon – som bestämmer vad som är värt något och inte. Vi kan förstå männen som driver en fotostudio och deras häpnad när de inser att de kan tjäna mångdubbelt om de övergår från att fotografera familjehögtider till att avbilda svältande barn och våldtagna kvinnor, men vi har redan lärt oss acceptera den logiken.
Men när vi så har återskapat bilden av marknaden ännu en gång, i ännu en del av världen, infinner sig frågan: vad har vi vunnit?
Enjoy poverty må vara en sanningssägare – men den är också nykolonial. Och det är dokumentärens styrka. Den visar det kapitalistiska systemets yttersta konsekvenser som sätter den enes ekonomiska vinning före den andres liv, hälsa och säkerhet. Det som återstår är att människorna längs Kongos mör­ka floder ställer sig upp och sä­ger till plantageägaren att de inte längre arbetar för den slavlön han betalar.

Det är först när de kräver sin rättmätiga del av diamanterna, koltanet, kopparn och guldet som marknaden kommer att gö­ra det den egentligen ska och huka inför människorna.
Ulrika Waaranperä

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!