av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv
I början av september för fem år sedan stod Stefan Löfven på Medborgarplatsen i Stockholm framför åtminstone 5 000 åhörare och sa de berömda orden ”Mitt Europa bygger inga murar”. Några månader senare hade Sverige ett av de hårdaste regelverken mot asylrätten i hela EU.
Det var också för fem år sedan som den treåriga pojken Alan Kurdi spolades i land död, efter att han och hans familj försökt ta sig till Europa på flykt från krigets Syrien via Medelhavet, ”Dödens hav”.
Några huvudorsaker till att så många flydde just då var att IS bredde ut sig och spred terror i stora delar av Mellanöstern, samtidigt som det syriska inbördeskriget rasade och fler länder i regionen var i sönderfall. Afghanistan har slitits isär av krig och konflikter sen USA:s invasion 2001, som ett led i det ”globala kriget mot terrorism”.
Av alla de 162 000 som sökte asyl i Sverige 2015 var två tredjedelar från just Syrien, Afghanistan eller Irak.
Solidariteten med de som flydde var enorm. Men som ett svar på den växande solidaritetsrörelsen bland en stor del av Europas folk infördes i Sverige ”chockdoktrinen” från Löfven och kompani, för att krossa rörelsen och vända opinionen emot flyktingarna. Man ville ”begränsa och minska antalet människor på flykt som kan ta sig in i landet”, som regeringen skrev i sitt Betänkande av utredningen om migrationsmottagande 2015.
De styrande har försökt framställa vad som ägde rum under 2015 som ”en mardröm” för Sverige, vilket visar på de attacker från etablissemanget som fortfarande pågår mot flyktingar och hur man försöker ljuga om vad som faktiskt hände 2015.
Det var en massiv solidaritet med flyktingarna, i Sverige och globalt, och det var inte så att samhället inte kunde klara av att ta emot de som flyr.
Det var en mardröm för den härskande klassen, som fruktade att de starka rörelserna för flyktingarna skulle bli till en rörelse mot hela systemet. När riksdagen antog den ”tillfälliga asyllagen”, som senare har permanentats, hävdade man att det berodde på att landet behövde ”andrum”.
Men vilka behövde andrum egentligen? De inrättningar för att ta emot och hjälpa flyktingar under 2015, oftast av civilsamhället och privatpersoner, rapporterade inte att det behövdes något andrum. Andrummet var till för den härskande eliten, som behövde tid att återhämta sig och igen rikta fokus bort från frågor som välfärdskris, klimatkrisen med mera.
De styrande politikerna, tillsammans med statens hårda kärna, ville visa vilka som bestämmer genom att slå tillbaka opinionen för flyktingarna och samtidigt minska statens kostnader. Att samtidigt stänga gränsen mot Danmark var en signalpolitik som visade för resten av EU att Sverige inte längre var ”extrema” i sin flyktingpolitik.
Efter regeringens ”migrationsöverenskommelse” i slutet av november 2015, där man beslutade om stängda gränser och en kommande lag som kraftigt inskränker rätten till asyl, jublade de etablerade tidningarnas ledarsidor. GP skrev exempelvis att det var en ”viktig politisk tillnyktring”, DN beskrev det som ett ”nödvändigt andrum” och Expressen slog fast att Löfven ”äntligen har vaknat”.
Den så kallade ”tillfälliga” asyllagen som klubbades igenom sommaren 2016 betyder att det är svårare att få asyl än tidigare och att de utfärdade uppehållstillstånden är tillfälliga, där det uttalade målet är att personen ska ”återvända” så fort det går. Möjligheten att få asyl sänktes till en miniminivå enligt dåvarande krav från EU-rätten och internationella konventioner.
De som har flytt från väpnade konflikter får nu uppehållstillstånd i blott 13 månader. Dagens olika krig och konflikter tenderar dock att vara utdragna och sammanlänkande med ett stort förtryck av etniska, religiösa och andra grupper, vilket för många innebär att det kanske aldrig någonsin är säkert att återvända till dit man tvingades fly ifrån. Ofta är det ju de mest förtryckta som tvingas fly.
Och för de som har fått asyl under denna lag är det väldigt svårt att återförenas med sina familjer då lagen ställer krav på att man ska kunna försörja sig själv och sin familj.
Men proteströrelsen 2017 som Ung i Sverige startade, som främst bestod av unga afghaner som kämpade för att inte tvångsutvisas till ett extremt förtryck (ofta till ett land de aldrig ens har varit i), visade vad som är möjligt genom gemensam kamp. Det var genom den kampen som den begränsade gymnasielagen vanns, som gav unga flyktingar som har fått avslag en chans att få stanna kvar om de studerade och senare vinna uppehållstillstånd i Sverige.
Gymnasielagen innebär att de ensamkommande ungdomarna efter studenten ska ha hittat ett jobb inom sex månader som antingen är en tillsvidareanställning eller en tillfällig anställning som varar i minst två år.
Det leder dock till att fler flyktingar kan exploateras som billig arbetskraft, då arbetsköparna kan locka med en anställning om de jobbar för låga löner och inga villkor, för att sedan inte anställa dem alls. Många jobbar också svart för att kunna skrapa ihop lite pengar för att överleva.
Ingen flyr självmant. Det är något man tvingas till på grund av en ohållbar situation.
Med ett utvisningshot ständigt hängandes över sig blir det också svårt att rota sig och försöka tänka på livet där man är. Ska man studera i några år och söka jobb bara för att helt plötsligt utvisas? Flyktingar vittnar om att detta leder till en konstant oro och rädsla.
Ifjol fattade Migrationsverket närmare 18 000 beslut om återvändandeärenden, det vill säga utvisningar, medan omkring 13 000 fick uppehållstillstånd.
En stor andel av de som får beslut om utvisning väljer att leva gömda som papperslösa, i princip rättslösa, hellre än att återvända till de förtryck man har flytt ifrån.
Den parlamentariska kommitté som januariavtalets partier (S, MP, C och L) tillsatte i juni 2019 hade i uppdrag att lägga fram ett förslag senast den 15 augusti i år om hur landet skulle få till stånd vad de kallar ”en långsiktigt hållbar migrations- och integrationspolitik”.
Förslagen handlar enbart om hur man kan strama åt flyktingmottagandet ännu mer. Debatten från etablissemanget har hela tiden handlat om ”problemen” med flyktingar, att ”vi” (vilka vi?) inte ”kan” ta emot fler.
Mycket har handlat om huruvida det ska finnas en flyktingkvot. Men det spelar egentligen inte så stor roll när hela politiken ändå går ut på att så få som möjligt ska få skydd och stöd av den svenska staten.
MP, som ju accepterade inskränkningarna i asylrätten 2015, säger att man nu vill ha en mer ”human” flyktingpolitik, utan att säga exakt vad det innebär.
Under de fem år som har gått sedan solidariteten brutalt slogs tillbaka av den härskande klassen har Fort Europas murar och taggtråd blivit allt högre och svårpasserbara.
Flyktingar säljs som slavar i Libyen, som får ekonomiskt stöd av EU för att ”hålla flyktingar borta”. Att hjälpa flyktingar i Medelhavet har kriminaliserats. Turkiet får miljarder euro för att ”hålla tillbaka flyktingströmmen”. År 2016 beviljade EU 60 miljarder kronor till Turkiet för att hålla gränserna stängda, och fick i mars 2020 löften om ännu mer ekonomiska medel.
Den inhumana politiken späs på av att rasistiska och högerpopulistiska partier får sätta tonen i immigrations- och flyktingfrågan, påhejat av etablissemanget. I Sverige är detta extremt tydligt.
Den 9 september i år sade Stefan Löfven, som år 2015 menade att Sverige är ett ”solidaritetens land”, i SVT:s Aktuellt att de våldsdåd i arbetarklassområdena och de ungdomar som sugs in i kriminalitet är ett resultat av ”misslyckanden i migration och integration”, och menade att Sverige måste ta emot färre, ”betydligt” färre.
Han menade också att det är på grund av de här problemen som han och hans regering ”styrde om” migrationspolitiken.
Det är ett eko av Sverigedemokraternas retorik och världsåskådning. Moderaterna och Kristdemokraterna har sedan valet 2018 närmat sig SD mer och mer, och är idag ett informellt, blåbrunt block som alla vill ha mer batongpolitik, repression och resurser för att upprätthålla ”lag och ordning”.
Färre lyckas idag ta sig till Europa, men det beror inte på att det är färre flyktingar. Faktum är att det är fler flyktingar idag än någonsin tidigare. Istället tvingas de fly till näraliggande, fattiga länder eller blir internflyktingar, där lidandet ofta fortsätter. 80 miljoner är idag flyktingar, vilket kan jämföras med år 2015 då det var 65 miljoner på flykt, enligt UNHCR.
Frontex, EU:s väpnade styrka och brutala gränsvakt vars huvuduppgift är att hålla flyktingar borta, har också fått mer och mer resurser för varje år. År 2019 röstade EU-kommissionen för att Frontex budget skulle höjas med 34,6 procent till år 2020 och då få hela 420,6 miljoner euro.
I framtiden kommer det bli ännu fler flyktingar om det rådande systemet fortsätter, inte minst antalet klimatflyktingar som kan uppgå till hundratals miljoner år 2100 om ingen förändring sker.
Vi ska komma ihåg att ingen flyr självmant, utan det är något man tvingas till på grund av en ohållbar situation; krig, klimatkatastrofer, svält, terror med mera.
Flyktingarnas situation är en brutal effekt av det system vi lever i. Kapitalismen har inte råd med medmänsklighet, och å andra sidan har mänskligheten och klimatet inte råd med kapitalismen om vi ska ha en planet att leva värdiga liv på.
Vad som behövs är ett tydligt alternativ till den reaktionära politiken. En som står upp för solidariteten och pekar på de ökade klassklyftorna och den vilda högerpolitikens härjningar på vår gemensamma välfärd som huvudorsak till att samhället slits isär. Det är högerpolitiken som har raserat välfärden, inte flyktingarna.
De finns enorma resurser i Sverige och globalt, som skulle kunna användas för bostäder, välfärd och flyktingmottagande. I vägen står banker, storföretag och högerpolitik. Gemensam kamp underifrån är hur vi vinner verkliga förändringar.
RS och Offensiv säger:
• Stoppa jakten på flyktingar. Återinför asylrätten för alla som flyr från krig och förtryck – låt storföretag och skatteflyktingar betala.
• Amnesti till alla som väntar, fått avslag och för papperslösa. Gemensam kamp mot skuldbeläggning av flyktingar och ökade klyftor – omfördela samhällets resurser för jobb, välfärd och bostad åt alla.
• Stoppa alla utvisningar omedelbart. Öppna flyktingförvaren nu.
• Nej till Fort Europa – riv EU:s flyktingmurar. Skrota kapitalets krisande EU & EMU.
• Kamp mot rasism och högerpolitik – för ett nytt socialistiskt arbetarparti.
LÄS OCKSÅ:
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.