För ett socialistiskt Iran

2009-10-07 16:33:43




Parisa Nasrabadi är medlem i Socialistiska Studenter i Iran, en av de rörelser som lett tusentals studenter i kamp och som ger ut en underjordisk dagstidning, Gatan. Efter den stora massrörelse som skakade den islamiska regimen har hon fått fly landet i rädsla för sitt liv. Efter tre veckor i Sverige träffar Offensiv henne för en intervju.

– Efter presidentvalet möttes regimen av en massrörelse som den inte räknat med. Det fanns en ilska som funnits i trettio år som kom upp till ytan. Den ”reformistiska” flygeln av regimen, som förlorat valet, togs själva på sängen av motståndet som blossade upp. Den blev nu ofrivilligt symbol för en rörelse den inte kunde kontrol­lera.
Parisa berättar att de första att gå ut på gatorna var medelklassen, men också om hur protesterna snabbt väx­te till att inkludera alla skikt i samhället.
– Studenter, arbetare, kvinnor, sociala rörelser, hbt-rörelsen – massrörelsen radikaliserades snabbt och handlade om mer än bara valfusket. Det var en rörelse mot hela regimen och dess diktatur, berättar hon.
– Mousavi och ”reformisterna” hamnade mitt i massrörelsen och ha­de inget annat val än att fortsätta. Men för oss som socialister har det varit viktigt att distansera oss ifrån dem. De har inget alternativ, de är en annan del av regimen. De har inget svar på de frågor som arbetare, kvinnor, studenter och andra förtryckta står inför. De har ingen alternativ ekonomisk politik, förklarar Parisa.
– Nu har, som ett resultat av kampen, rörelsen insett att striden måste fortsätta och att Mousavi och andra ”reformister” inte har någon lösning. Däremot används de som symboler mot regimen.

– Kampen i Iran idag befinner sig på en känslig punkt. Den måste ta nya steg för att gå framåt. Studenterna spelar idag en viktig roll för att radika­lisera rörelsen. Studentrörelsen har en radikal tradition i Iran och är en del av ungdomsrörelsen, som varit protesternas spjutspets för kvinnors och andra förtrycktas rättigheter. Majoriteten av befolkningen är under 30 år.
– Det är en farlig situation för alla, men den är nödvändig. En viktig skillnad jämfört med tidigare är att folket har tappat rädslan för regimen, trots den brutala repressionen. En sak som är säker är att de aldrig kommer att kunna vrida klockan tillbaka till tiden innan valet. Befolkningen har vaknat.

Parisa berättar självsäkert om vad hon ser som alternativet till den trettioåriga diktatur som hon har växt upp i under hela sitt liv.
– Framtidens förändring ligger i arbetarklassens självorganisering. Arbetare har deltagit i massrörelsen, men inte som en organiserad klass. Vi försöker knyta an arbetarklassen till att ta större plats i rörelsen, säger hon.
– Det har ägt rum strejker och arbetarprotester, men det har varit fråga om isolerade aktioner på olika arbetsplatser. Vad som behövs är en gemensam organisering.
Parisa förklarar att det idag finns en stor skillnad jämfört med tidigare.
– Då arbetare i Iran framförallt har tillfälliga jobb har man tidigare in­te vågat strejka. Nu står man inför en helt annan situation, då man inte fått lön på flera månader och därför känner att man inte har mycket annat val.
Socialister är inte ensamma om att förstå att arbetarklassen är den klass som har styrkan att förändra samhället i grunden. Regimen själv vet det och däri ligger bakgrunden till den hårda repression som har drabbat arbetare som tagit kamp. Idag saknar arbetare en egen klassorganisation.  Den har inget massparti och ingen fackförening och därför har rörelsen inte gått framåt mer än vad den gjort hittills. Parisa menar att en av svagheterna i rörelsen är att arbetarklassen inte fullt ut har deltagit som klass.
Hon är dock övertygad om att arbetarklassen inom en snar framtid kommer att kliva fram i massiv skala, då man inte bara drabbas av statens repression, utan även av den ekonomiska krisen. Oljearbetarnas strejk har varit en radikaliserande faktor. I Iran idag äger det rum en strejk var femte dag.
– Arbetare lever under omänskliga förhållanden. De möter fattigdom, har dåliga arbetsförhållanden, måste ha två till tre jobb och kanske ändå in­te får ut sin lön. Marx ord har aldrig varit sannare: ”Arbetare har inget att förlora annat än sina bojor”.

Den iranska regimen använder sig av propaganda mot Västimperialism­en för att slå ned på rörelsen, men befolkningen genomskådar dess tomma fraser.
– Irans ekonomiska och politiska kris har lett till att skrämselpropagandan inte biter längre. Däremot har jag svårt att se hur USA skulle kunna lyckas med en invasion. Det skulle in­te vara lika lätt som när de gick in i Afghanistan och Irak.
– De har inte samma förutsättningar. Sen har befolkningen sett vad invasionerna har betytt för folken i dessa länder. Dessutom är det mycket som är dubbelspel från både Iran och Väst. De har ju handelsförbindelser med varandra, men ingen av dem vill nämna det på grund av deras propagandakrig.

– All kamp för demokrati är en kamp för socialism. Jag tror inte att vi kan få demokrati genom de socialdemokratiska ledarna eller andra reformister. De har inget att erbjuda oss i vår kamp för frihet och social rättvisa.
Parisa ger sin bild av framtiden, som ligger helt i linje med den ryske revolutionären Leo Trotskijs teori om den permanenta revolutionen.
– Irans framtid är viktig för hela Mellanöstern. Iran är en imperialistisk makt i regionen. Regimen ger sitt stöd till islamiska grupper som Hizbollah och Hamas – men Iran kommer att spela en viktigare roll för framtiden. Hela regionen skulle förändras om socialismen segrade i Iran. En seger för motståndet skulle snabbt sprida sig till andra länder i regionen. Mellanöstern kommer att förändras i grunden av händelseutvecklingen i Iran.

Parisa ser ett nytt Iran framför sig och en ny typ av organisering.
– Den gamla vänstern är splittrad och har begått stora misstag. Det stalinistiska Tudeh ger idag sitt stöd till Mousavi. Dessutom ger de sitt stöd till Hizbollah och Hamas. De har helt bränt sitt förtroende hos befolkning­en. Andra grupper är sekteristiska och ställer sig på sidan om rörelsen, men de är helt isolerade, förklarar Parisa.
– Bland de unga förs diskussioner­na på en helt annan nivå. Socialistiska Studenter och de unga vi organiserar i rörelsen är inte sekteristiska, men inte heller opportunistiska. Vi lyfter fram socialismen, men ger i dagsläget inte vårt stöd till något av de små partierna. Trotskistiska idéer har också blivit populära på universitetet och studiecirklar äger rum i hemlighet.

– Vi menar att vad som behövs är ett socialistiskt massparti, ett revolutionärt arbetarparti. Ett progressivt parti som är rotat i arbetarklassen, studentrörelsen, de sociala rörelserna. Detta kan bara växa fram av att socia-lister ger sig in i rörelsen och ger vägledning, men i grund och botten handlar det om hur arbetarklassen agerar. Det finns idag stora förutsättningar för socialister att växa. Vi vill bygga en mäktig socialistisk rörelse för ett socialistiskt Iran, som är länkad till kampen för socialism internationellt.

Kristofer Lundberg

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!