foto: Wikimedia Commons
”Första stora salvan har nu avlossats i 2000-talets strid om ekonomisk kontroll och världsdominans”, menade Washington Post.
De imperialistiska makternas strävan efter makt, intressesfärer och marknader har tenderat att utveckla sig till en allt mer oförsonlig tvekamp, särskilt mellan den försvagade USA-imperialismen och den uppåtgående kinesiska imperialismen.
Rivaliteten mellan USA och Kina tog en ny riskfylld vändning när Trumpadministrationen aviserade högre tullar på 1 300 produkter från Kina. Förutom dessa strafftullar förbereder USA en rad åtgärder för att stoppa det man benämner som Kinas ”långa stöld av immateriella rättigheter” (patent, upphovsrätt och varumärken).
En kolumnist i Washington Post skrev efter beslutet att den ”första stora salvan nu har avlossats i 2000-talets strid om ekonomisk kontroll och världsdominans”. Som väntat har den kinesiska regimen svarat med att avisera motåtgärder.
Strafftullarna mot Kina hade föregåtts av att Trumpadministrationen beslutat att införa strafftullar på all import av stål och aluminium med hänvisning till nationens säkerhet samt infört strafftullar på solpaneler och tvättmaskiner. Men för att undvika en strid på flera fronter valde USA att EU och sex andra länder tills vidare ska undantas från tullarna på stål och aluminium.
För USA-imperialismen är Kina huvudfienden och det är främst gentemot Kina som USA har förlorat mark.
Världshandelns stagnation efter krisen 2008 och den skärpta konkurrensen på världsmarknaden har i allt högre grad inneburit att de kapitalistiska regeringarna har anammat maximen ”Det är varje land för sig själv”. Lagar, regleringar och subventioner för att skydda det egna landets ekonomi gentemot konkurrenterna har blivit allt vanligare. Denna form av smygande protektionism varslade om mer öppna handelshinder likt Trumps strafftullar, vilket i sin tur kan bli inledningen till ett handelskrig och på sikt även väpnade konflikter.
Även om EU-regeringarna delar USA:s uppfattning om att Kina inte konkurrerar på lika villkor och dumpar sitt överskott rymmer handelsutbytet mellan USA och EU ett antal stridsfrågor som kan resultera i högre tullar eller andra straffåtgärder.
Det ömsesidiga beroendet länderna emellan är ensamt inte starkt nog för att förhindra handelshinder och att världshandeln i allt högre grad omges av beslut som enskilda länder egenmäktigt fattar. För kapitalismen är varken så kallad frihandel eller reglerad handel en princip. För varje kapitalist och land handlar det om vad som anses vara nödvändigt för att säkra vinster, marknader, makt, intressesfärer och prestige.
Att tala om fri handel när världshandeln kontrolleras av ett hundratal multijättar med säte i de kapitalistiska metropolerna Kina, USA och EU är dessutom absurt. Det som kallas frihandel har länge varit på bekostnad av världens arbetare och de fattiga länderna.
Socialister är motståndare såväl till kapitalisternas så kallade frihandel som till de protektionistiska åtgärder som genomförs för att skydda systemet. Rättvis handel kräver att de stora bolagen förstatligas och en omfördelning av världens resurser inom ramen av en global demokratisk plan för behov och hållbarhet.
