Samtidigt som regeringen hårt och intensivt slår mot kvinnors möjligheter, har den med den andra sträckt fram en hjälpande hand med satsningar för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Offensiv har försökt granska regeringens satsning i relation till dess politik i sin helhet.Hösten 2007 fattade regeringen beslut om en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Drygt en miljard kronor har satsats på 56 olika åtgärder under mandatperioden 2007-2010. Vad har då åstadkommits och vad blev resultatet?
Brottsförebyggande rådet (Brå) fick av regeringen i uppdrag att följa och utvärdera satsningen. När man i slutet på förra året kom med sin slutredovisning, konstateras att ”handlingsplanen har resulterat i en impo- nerande mängd aktiviteter men att effekter för målgrupperna, i form av mindre utsatthet för våld, är mer osäkra”.
Över hälften av åtgärderna handlar om utbildning, utöver det har flera nya material och information framtagits. Det är givetvis bra och viktigt att t ex 10 000 poliser och 1 800 personer inom domstolsväsendet har fått utbildning i dessa frågor med tanke på att våld mot kvinnor är det vanligaste brottet bland poliser själva, att kvinnor som anmäler inte tas på allvar och att många våldtäktsmän frias trots bevisning.
Men en eller några dagars kurs är långt ifrån tillräckligt för att komma tillrätta med poliser med en förvriden kvinnosyn och ett sexistiskt domstolsväsende. Istället behövs en rejäl utrensning, där till exempel domare skyldiga till sexköp inte får sitta kvar på uppdrag att döma i våldtäktsfall.
Ännu mindre imponerad är jag av att drygt 1 000 personer inom skolan, varav många är rektorer, har utbildats. Att många fler skulle vilja gå utbildningarna visas av de fullbokade kurserna. Visst är det viktigt att det finns en ökad medvetenhet ända upp i toppen, men vad spelar det för roll att rektorer och lärare känner till behoven när det inte finns tillräckligt med resurser för att tillgodose dem.
Många lärare i dagens skola vittnar om att de inte ens hinner följa upp åtgärdsplaner för att elever som har halkat efter ska nå godkänt, än mindre hinner de ingripa vid förekomster av mobbning och sexuella trakasserier. Att inte räcka till är en enorm stressfaktor för dagens lärare efter alla nedskärningar.
Dessutom riskerare, som Brå påpekar, utbildning som en engångsföreteelse att snabbt förlora effekt. ”Efter en tid har många av dem som gick utbildningen slutat eller bytt arbete och ersätts av nya personer som inte gått utbildningen.”
Med uppgifter från länsstyrelserna i landet spår Brå att de lokala utbildningar som hållits med stöd av dessa pengar kommer att minska markant om de inte får fortsatt uppdrag från regeringen och särskilda medel (ekonomiskt stöd).
En verklig satsning på utbildning för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer skulle vara genom att inkludera ett genusperspektiv i alla utbildningar för målgrupperna, såsom lärarutbildningen och polishögskolan. Inte bara som separata kurser, utan genomgående i hela utbildningen.
Om man dessutom skulle satsa på sexualundervisning och livskunskap som ett eget ämne från grundskolenivå skulle det både stärka självförtroendet hos förvirrade tonåringar och öka kompetensen inom dessa områden avsevärt i samhället.
Inom regeringens satsning har 500 projekt startats, däribland nationella projekt som www.umo.se (ungdomsmottagning på nätet) och tjejjoursportalen www.tjejjouren.se. Men de allra flesta projekt har varit lokala, vilka Brå konstaterar är osäkert om de kommer att överleva när de statliga medlen tar slut.
Detta är ingen nyhet, Rättvisepartiet Socialisterna har länge krävt i de kommuner där vi sitter att kvinnojourer och manscentrum måste få både ökat stöd (idag tvingas jourerna att avvisa i genomsnitt hälften av alla som söker sig till dem p g a platsbrist, Roks 2009) och mer långsiktig finansiering.
”Tidigare erfarenheter av kommunernas sociala arbete som fått denna typ av utvecklingsmedel, är att det ofta läggs ner efter ett tag när finansieringen övergår till kommunen. De problemen finns i ännu högre grad när det gäller projektmedel till ideella verksamheter. De är oftast helt beroende av långsiktig finansiering från samhället för att inte projekten bara ska bli ’tomtebloss’”, skriver Brå.
Det mesta våldet mot kvinnor sker ändå i hemmet av en närstående man, detta våld uppskattas oförändrat att ligga på 1 procent 2007-2010 (Brå:s Nationella trygghetsundersökning). Dock har polisanmälningarna ökat från 15 251 är 2007 till 16 730 år 2010.
Inget tyder tyvärr på att regeringens satsning för att minska den upprepade utsattheten för våld har minskat detta.
Trots den klassiska bilden av kvinnan som offer gör de flesta kvinnor motstånd genom att berätta om det och söka hjälp.
De flesta kvinnor som utsätts för våld av en man lämnar honom inom två år.
Problemet är att våldet och trakasserierna sällan slutar där utan fortsätter.
Därför är det så viktigt med stödet från kvinnojourer, socialtjänsten eller från annat håll. Men materiella och ekonomiska förutsättningar såsom tillgång till hyresrätter att flytta till och en egen lön att leva på är också avgörande.
Under högerregeringen har dock hyresrätter reats ut i rekordfart, 161 000 fler kvinnor blev fattiga under Reinfeldts första fyra år och hälften av alla LO-kvinnor jobbar deltid.
Det är inte bara svårt att försörja sig själv och eventuella barn på en låg eller otillräcklig lön. Utan fast jobb får man heller inget lån och kan därför inte kö-pa sig en lägenhet om det saknas hyresrätter.
Flera av dessa satsningar kan man i Brå:s rapport tolka som mer eller mindre slag i luften. Men givetvis har satsningarna varit mycket positiva, om än otillräckliga. Satsningarna är självklart ett resultat av pressen underifrån från kvinnorörelser och kvinnojourer, fast säkerligen också från kvinnor i högerpartierna själva.
Men mycket mer press behövs underifrån för att få till en förändring både i att bekämpa mäns våld mot kvinnor och för att förbättra situationen för den allt fattigare och utsatta arbetarkvinnan.
Lina Westerlund
