
Under en längre tid har det pågått en dold maktkamp inom byråkratin mellan två falanger. En strid som i och med Fidels insjuknande kom att ske mer öppet. Striden har stått mellan den mer marknadsvänliga Raúl Castro och en grupp runt honom – framförallt militärer – och en grupp yngre kommunister runt den populäre utrikesministern Filipe Perez Roque som betonat försvaret av den planerade ekonomin och revolutionens landvinningar.
Filipe Perez Roque har suttit som utrikesminister sedan 1999, då han handplockades av Fidel själv. Han tillhör de yngre ledarna och har setts som en självklar efterträdare.
Filipe Perez Roque har betonat tre viktiga principer för kommunistpartiets ledare att leva ef- ter: att ledarna måste vara goda exempel och avstå från privilegier för att vinna moralisk auktoritet; att folkets stöd måste behållas med ideologisk övertygelse och sociala reformer; att etablerandet av en borgerlig överklass som lever bättre än andra måste stoppas, då den skulle bli USA-vänlig och ett hot mot revolutionen.
Förra veckan meddelade Raúl Castro att han sparkar Felipe Perez Roque från dennes plats som utrikesminister och ersätter honom med Bruno Rodríguez, fram till nu viceminister.
Agerandet bör ses som en varning till dem som försvarar planekonomin.
Den kubanska revolutionen som i år firar 50 år och som setts som en ledstjärna för antikapitalister i motståndet mot nyliberalism och kapitalism i Latinamerika och hela den fattiga världen har gått in i ett vägskäl, genuin socialism eller marknadens återkomst.
Marxister och trotskister måste stödja alla steg som kan försvara planekonomin, även genom att söka allians med de inom byråkratin som vill försvara planekonomin, men framförallt gen- om att försöka mobilisera de kubanska massorna. Vad som krävs är en kamp för genuin socialism och arbetardemokrati.
Kristofer Lundberg