Globala attacker mot hbtqi+-rättigheter kräver globalt motstånd

Av George Martin Bell Brown, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer i USA) // Artikel i Offensiv

När Trumpadministrationen gått till attack efter attack mot transpersoner och hbtq+-gemenskapen, uppmuntrar han högern runt om i världen att göra detsamma. För hbtq+-personer i USA gör detta situationen ännu mer akut, och många frågar sig om de verkligen vill stanna i landet. Tyvärr finns det få platser i världen som inte har drabbats av de högerextremas transfobiska och homofobiska offensiv.

Attackerna mot hbtq+-rättigheter är ett globalt fenomen: från högerauktoritära krafter i Ryssland, Turkiet och Argentina, dessutom förmenta bastioner för ”liberala värderingar” som Frankrike, Kanada och Nya Zeeland. Men motståndet är också ett globalt fenomen. Genom att förstå de krafter som driver attackerna kan vi slå tillbaka dem och vinna en verklig frigörelse för hbtq+-personer.

Orsakerna till dessa attacker finns i det kapitalistiska systemets globala kris, som har gett upphov till växande imperialistiska spänningar. Den upptrappade nationalismen som kombineras med allt mer auktoritärt styre är en del av den härskande klassens förberedelse för ökade konflikter och krig. 

Även om regimerna anger olika skäl för sina attacker på hbtqi+-rättigheter så förenas de i att syftet är att försvaga kampen och arbetarklassen.

Kapitalismen är beroende av kärnfamiljen, med dess rigida könsnormer för att axla bördan av att föda upp varje ny generation arbetare. Att göra dem som faller utanför dessa normer till syndabockar är ett bekvämt sätt att splittra och möjliggöra attacker på bred front.

Allt detta visar att kampen för hbtqi+-rättigheter måste ses som en del av en gemensam kamp mot åtstramningar, krig, imperialism och kapitalism.

I de flesta länder saknar arbetarklassen politisk representation och därför reduceras valen till en tävlan mellan olika kapitalistiska partier. Men de ”mindre dåliga” kapitalistiska partierna är inga äkta allierade. Den roll som dessa politiker spelar visar varför hbtqi+-kampen behöver en oberoende arbetarpolitik.

I Ungern ser många oppositionens Péter Magyar som en möjlighet att avsätta Orbán i nästa års val. Men när Orbán genomförde en författningsändring och förbjöd Pride stod Magyar inte upp för hbtqi+-rättigheter. I det presidentval som hölls i Polen tidigare i år var den liberale kandidaten, Rafal Trzaskowski, under hela valkampanjen ”i stort sett tyst i frågor som rörde rätten till abort och hbtqi+-rättigheter, trots att han tidigare sagt sig stå bakom dessa rättigheter” (Al Jazeera den 30 maj).

På liknande sätt har det demokratiska partiet i USA agerat under Trump 2.0. Demokraterna hade inga problem med att pressa transpersoner till att rösta på dem för att besegra Trump. Men när Trump kom tillbaka till makten kastade de transpersoner under bussen och skyllde sitt egen pinsamma nederlag på transrättigheters påstådda impopularitet.

Samma sak hände i Storbritannien, där många hoppades på att Labourpartiet skulle befria dem från Toryreaktionärerna. Men Starmers stöd för Högsta domstolens anti-transdom har lett till oundviklig besvikelse. Precis som vi inte kan lita på att Demokraterna ska kämpa för hbtqi+-personer, kan vi inte lita på Péter Magyar eller Keir Starmer.

Kapitalistiska institutioners opålitlighet när det gäller att försvara hbtqi+-rättigheter är ännu tydligare i den nykoloniala världen. Attacker på hbtqi+-personer i Afrika har fördömts av IMF och Världsbanken. Men oavsett denna pro-hbtqi+-hållning är IMF och Världsbanken med rätta hatade i Afrika som de värsta verkställarna av nykolonial åtstramningspolitik. Det var just sådan politik i Kenya som provocerade fram de massprotester som skakade landet i fjol och som tvingade regeringen att backa. Denna typ av protester, när de kopplas samman med kampen för hbtqi+-befrielse, visar vad som faktiskt krävs för att vinna. För att lyckas måste vi bygga ett arbetaralternativ till de kapitalistiska partier som dominerar den globala politiken, ett alternativ som kämpar för alla förtryckta som en del av en internationell arbetarkamp.

Antagandet av lagändringen i Ungern som förbjuder offentliga hbtqi+-evenemang möttes av en våg av protester där motorvägar och broar blockerades. Och trots förbudet kommer Pride att hållas i Ungern även i år.

Högerpolitiker runt om i världen möter liknande protester i en rad olika frågor. I grannlandet Serbien pågår de protesterna i landets historia mot den korrupta presidenten Aleksandar Vučić, som är allierad med Trump. I Tyskland har miljoner människor gått ut på gatorna för att protestera mot det rasistiska högerextrema partiet AfD och de etablerade partierna som apar efter dem. Och i Turkiet har miljontals människor gått ut på gatorna för att protestera mot president Recep Tayyip Erdoğans allt hårdare attacker mot demokratiska fri- och rättigheter.

Det är arbetarklassens handling, inte kapitalistiska politikers goda vilja, som kan ge segrar för hbtqi+-personer. I Sudan upphävdes år 2020 den tidigare lagstiftning som införde piskstraff och dödsstraff som straff för homosexuella. Den segern var ett resultat av det revolutionära upproret som började året innan och som störtade diktatorn Omar Al-Bashir. Trots bakslagen i Sudan under senare år, visar den revolutionära kampen 2019-20 vad som kan åstadkommas.

En kränkning av en är en kränkning av alla. Inte minst den fackliga rörelsen tar upp kampen för hbtqi+-befrielse. Arbetarklassens makt visades i de många stora strejker och protester mot Mileis ”motorsågsmassaker” och attacker på hbtqi+-rättigheter i Argentina. Alla politiker som vill genomföra liknande attacker måste möta en kamp av samma omfattning.

En bred kamp för hbtqi+-befrielse, i förening med de långtgående kraven från arbetande människor som går till kamp runt om i världen, skulle kunna skaka om grundvalarna för det kapitalistiska systemet. Den skulle kunna göra slut på imperialistiska krigssträvanden, kapitalismens endemiska korruption och förtryckande könsnormer. Förtrycket är rotat i kapitalismen, så vi måste avskaffa det. Vi behöver socialism och en värld fri från kapitalister som gör de förtryckta till syndabockar för de kriser de själva har skapat.