När jag höll på att arbeta med min senaste bok skulle jag ta reda på om en viss person var svenskättad, så jag gick med i Ancestry på nätet. När jag fått fram det jag behövde slog det mig att jag kunde göra en sökning på min egen släkt. På min morfars och mormors sida verkar det vara ”ursvenskar”. På min farmors sida har de släktforskat och kommit fram till att de bott i Glimåkra sedan minst slutet av 1500-talet, de var ”snapphanar” på 1600-talet, och hade även tyskt påbrå sedan 1700-talet.
Men på min farfars sida (han gick bort innan jag föddes) brukade min farmor säga att det inte gick att släktforska längre tillbaka än till hans far. På Ancestry sökte jag på min farfars far. Svaret kom snabbt: Resande.
Min far och många i släkten är/var riktigt mörka, ofta med svart hår och bruna ögon. Resandefolkets ursprung är inte till 100 procent klarlagt, men helt klart är en mycket stor del av dem romer. Vi vet inte vad vi har för ursprung. Vi vet inte vart ödets nyck kunde ha fört oss.
Gica kunde ha varit jag. Han och jag kanske har en gemensam anfader, vars ena ättling nu blivit mördad på grund av en rasistisk hets medan den andra klarat sig ifrån det. Slumpen avgör.
Det plågar att se hur hela medie-Sverige lägger en glömskans filt över det tragiska mordet på Gica. Anledningen är förstås en underliggande, omedveten rasism.
Om det varit till exempel en svensk kvinna som blivit utsatt för detta fruktansvärt förnedrande och tortyrliknande mord, skulle hela landet knappt ha talat om något annat i flera månader.
Dessutom skaver väl – i bästa fall – samvetet hos de som obetänksamt orerat om ”tiggeriförbud”, utan att tänka på att det skapar misstänksamhet mot romer som grupp, och eldar på den urgamla antiziganismen.
Liksom det var nödvändigt att säga ”Glöm inte Fadime”, måste nu många gå ut och säga ”Glöm inte Gica”. Inte bara för att hedra dessa offer för förtryckande strukturer, utan för att avslöja och motverka dessa förtryckande strukturer. Så att det inte händer igen.
