Den grekiske premiärministern Giorgos Papandreou har chockat såväl de globala finansmarknaderna som EU:s och världens makthavare genom att utlysa en grekisk folkomröstning om EU:s s k räddningsplan för Grekland, som i utbyte mot en ny skuldnedskrivning kräver fortsatt massiva nedskärningar. Som den grekiske finansministern Evangelos Venizelos dramatiserade saken innan han på tisdagen togs in på sjukhus för plötsliga magsmärtor är det nu ”upp till det grekiska folket att bestämma om Grekland ska stanna i Europa eller gå tillbaka till drachmen”.Den massiva protestvåg som häromveckan kulminerade i en gigantisk generalstrejk har ställt Papandreou inför en akut risk att förlora sin parlamentariska majoritet som har krympt till två ledamöter. Knappt hade beskedet getts förrän ytterligare sex av regeringspartiet Pasoks ledamöter revolterade med krav på Papandreous avgång och en nationell samlingsregering då ”regeringens politik leder till kvävning. Dag för dag upplever landet förhållanden av upplösning, olaglighet och brist på ledning.”
Papandreous utspel är antagligen ett desperat försök att vända opinionen genom att syna proteströrelsens avgörande svaghet: bristen på en alternativ politik. Som en ny opinionsmätning visar ogillas den s k räddningsplanen med dess nedskärningar av 60 procent, medan Pasokregeringen nu kommer att utmåla alternativet i nattsvarta färger: en okontrollerad statsbankrutt med kollaps för bankerna och hela samhället, en bojkott av de globala kapitalmarknaderna och inställda utbetalningar av löner och pensioner.
Det är ett spel med skyhöga insatser som understryker svagheterna i EU-topparnas senaste s k räddningsplan för euron, som började med ett nytt men otillräckligt försök att få kontroll över Greklands kris:
1. Nedskrivningen av statsskulden med 50 procent gällde enbart frivilliga åtaganden från bankerna, medan vare sig Europeiska centralbanken ECB eller EU-staterna accepterat några nedskrivningar. Därmed skulle dagens statsskuld på 160 procent av BNP bara reduceras till Italiens ”näst högsta-nivå” på 120 procent, och detta först till år 2020 efter åratal av outhärdlig svångremspolitik – d v s om bankerna accepterar en ”frivillig” skuldnedskrivning hellre än att försöka testa sina skuldförsäkringar, Credit Default Swaps.
2. Kapitaliseringen av bankerna med 106,5 miljarder euro (965,1 miljarder kronor) leder till en snålare långivning, som kan förvärra konjunkturförsvagningen och ändå vara otillräcklig vid en italiensk kris.
3. Frågetecknen ökar kring hur räddningsfonden EFSF som man hoppas kunna biffa upp från 440 till 1 000 miljarder ska bli stor nog som brandvägg mot den tilltagande spekulationen mot Spanien och framförallt Italien – särskilt som varken Tyskland, Frankrike eller andra stater velat skjuta till mer kapital.
4. Stabilitetspaktens nya krav på lagstadgad budgetbalans och böteshot mot underskott i medlemsstaterna m m pekar mot en generaliserad åtstramningspolitik i en tid av hotande recession.
Kanske hoppas Papandreou kunna pressa Europas banker till snabbare ”frivilliga” skuldnedskärningar, EU-, ECB- och IMF-trojkan till fler eftergifter och till sist vinna en folkomröstning. Under tiden kan finanskrisen förvärras under månader av spekulationer och ovisshet, som kan leda till en okontrollerad statsbankrutt och få hela europlanen att rämna.
Hela det kapitalistiska europrojektet står nu inför en ny dramatisk kris, som kräver ett socialistiskt svar från den antikapitalistiska vänstern. Som Xekinima (CWI i Grekland) hävdar måste facken, de ungdomliga torgprotesterna och de politiska vänsterpartierna som kommunistpartiet KKE, vänsteralliansen Syriza och den antikapitalistiska vänstern utanför dessa, snarast samlas kring ett alternativt revolutionärt krisprogram. Detta måste i sin tur bygga på ett omedelbart förstatligande av bankerna och andra stora företag med kompensation enbart till småsparare och pensionsfonder, en demokratisk planering av ekonomin under kontroll av de arbetande och en internationalistisk appell om enad arbetarkamp för ett helt annat, socialistiskt Europa.
