Efter en sommar av relativt lugn på arbetsmarknaden efter den senaste generalstrejken i slutet på juni går nu Grekland mot förnyad klasskamp under de kommande månaderna. Till följd av den socialdemokratiska PASOK-regeringens drakoniska privatiseringsplaner väntas stora och militanta protester från inte minst de offentliganställda.Den privata sektorn är också svårt drabbad, med massavskedanden inom industrin, nedläggningar av ett stort antal småbutiker i städerna och attacker mot grupper som lastbils- och taxichaufförer i namn av ”avreglering” av de olika näringarna.
Attackerna på järnvägstrafiken och dess anställda är monumentala: uppemot 50 procent av jobben ska bort och lönerna ska sänkas med 20 procent (efter att lönerna redan har sänkts för alla offentliganställda) för de som har ”tur” nog att fortfarande ha kvar jobbet och, häpnadsväckande nog, nedläggningen av hälften av järnvägslinjerna.
För att rättfärdiga denna politik använder sig regeringen av sin vanli-ga motbjudande smutskastning genom att anklaga arbetarna för att ha enormt höga löner.
Sanningen är att en järnvägsarbetare, efter 26 års anställning och med två barn, sammanlagt tjänar 1 300 euro (12 000 kronor) i månaden. En minoritet av arbetarna kan kanske, i likhet med de förare som ofta måste jobba uppemot 60 timmar i veckan därför att järnvägsmyndigheterna vägrar att anställa det nödvändiga antalet personal (samtidigt som de gör alla nattskift och måste jobba på söndagar, juldagen och på påskdagen), komma upp till 2 500 euro (23 000 kronor) i månaden. Regeringen använder detta för att förvränga bilden.
Järnvägsarbetarfacket har uppmanat till dagliga stopp av olika sektorer av järnvägssystemet – vilket vanligen motsvarar 24-timmarsstrejker inom hela järnvägsnätet – i protest och har också beslutat sig för att gå ut i obegränsad strejk under lika många dagar som förslaget diskuteras i parlamentet.
Järnvägsarbetarnas kamp kan komma att fungera som en åskledare för en bredare, allmän masskamp mot PASOK-regeringens åtstramningsåtgärder.
Miljontals strejkande arbetare har lamslagit Grekland under de sex generalstrejker som har genomförts i år, varav den senaste ägde rum den 29 juni.
Dessa massaktioner var ett svar på regeringens beslut, efter påtryckningar ifrån IMF och Europeiska centralbanken, om att låta arbetarklassen betala för landets djupa ekonomiska kris: med sänkningar av pensionerna, höjd pensionsålder, ny lagstiftning som gör det lättare för arbetsgivare att avskeda anställda, kraftigt sänkta löner för de offentliganställda, skattehöjningar och en höjning av fastighetsskatten ifrån 19 till 23 procent.
Den grekiska vänstern har haft en möjlighet att bygga upp sitt inflytande under dessa månader av arbetarmassaktioner. Syriza, den vänster- koalition i vilken Xekinima (CWI Grekland) deltar, har dock inte fört fram någon klar och tydlig socialistisk ståndpunkt, inte ens efter höger-krafternas avhopp ifrån koalitionens största anslutna organization, Synaspismos (SYN).
Xekinima har konsekvent argumenterat för att Syriza borde föra fram en mer konsekvent politik, inklusive krav på att utlandsskulden inte ska betalas.
Trots regeringens attacker och kampen har stödet till Syriza sjunkit i opinionsmätningarna. I flera opini-onsmätningar ligger stödet för Syriza på bara omkring 2-2,5 procent, jämfört med ”avstår” eller ”röstar blankt” som ligger på runt 30 procent! KKE har emellertid inte heller någon verklig ökning av sitt stöd – det förblir stagnerande på omkring 8 procent!
Mitt under en av kapitalismens allvarligaste kriser lyckas vänsterpartierna inte växa!
Huvudansvaret för detta ligger på vänsterpartiernas ledare, som inte har lyckats föra fram ett socialistiskt program för att möta arbetarklassens skriande behov.
Till följd av det lyckas det styrande PASOK, trots sina omfattande attacker på arbetande människor, förbli i toppen på opinionsundersökningarna! Detta är delvis beroende på högerpartiet Ny demokratis sönderfall, men mest beror det på vänsterns oförmåga att bygga upp en stark socialistisk opposition.
Den största fackliga centralorganisationen GSEE (som motsvarar svenska LO) tillhandahåller inte heller någon strategi för att besegra regeringen.
GSSE-ledningen manade inte arbetarna att gå ut på gatorna den 29 september, under Europafackets aktionsdag. GSEE uppmanade istället till enbart demonstrationer i Aten den 29 september.
Värst av allt var att GSEE:s ordförande, Panagopoulos, i ett uttalande till nyhetsbyrån Reuters den 22 september tillkännagav att grekiska arbetare hade genomfört många strejker men inte kunde tvinga regeringen på reträtt, alltså vore det inte meningsfullt med maningar till fler strejkaktioner.
Andreas Payiatsos
Xekinima (CWI Grekland)
Niall Mulholland
(CWI)
