Kravallpolis och undantagslagar sätts in mot strejkande arbetare i Grekland.
I förra veckan tvingade den grekiska högerregeringen med hjälp av undantagslagar, hot om långa fängelsestraff och massavsked de strejkande sjömännen att återgå till arbetet. Detta var andra gången på mindre än två veckor som regeringen använde speciallagar för att tvinga arbetarna att ge upp.I slutet av januari var det med samma undantagslag (tvångslag) jämte våldsamma attacker från kravallpolisens sida som regeringen stoppade den drygt veckolånga strejken i Atens tunnelbana.
Tunnelbaneförarna strejkade mot ytterligare lönesänkningar – många av dem hade redan fått sin lön halverad – och mot att regeringen river upp kollektivavtalen för kunna genomföra Trojkans – EU, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF) – diktat.
Regeringens brutala insats syftade inte endast till att krossa tunnelbaneförarnas strejk utan till att bryta den nya kampvilja som strejken väckt bland andra arbetargrupper runt om i Grekland.
”Strejken i tunnelbanan väckte nya förhoppningar om masskampens möjligheter. Det var detta hopp som regeringen ville släcka. Därför kungjorde man att tunnelbanestrejken var ett allvarligt hot mot nationens säkerhet”, skrev Xekinima (CWI i Grekland).
Genom att förklara strejken som ett hot mot ”nationens säkerhet” kunde regeringen använda en undantagslag som ger staten diktatorisk makt i händelse av svåra katastrofer. Med stöd av denna undantagslag, som infördes 2007, lade regeringen tunnelbanan under militärens och kravallpolisens styre. Det var som en ockupation; kravallpolisen stormade på morgonen den 25 januari den största tunnelbanedepån och gav de strejkande de papper som olagligförklarade strejken. Att bryta mot undantagslagen betydde avsked och fängelsestraff i upp till fem år.
Efter denna diktatoriska åtgärd följde sympatistrejker och protester, men de fackliga ledningarna nöjde sig med att endast verbalt protestera trots att det var en krigsförklaring och en tydlig varning om vilka våldsamma metoder som regeringen ämnade ta till för att trumfa igenom sin och Trojkans extrema åtstramningspolitik.
Tio dagar senare användes samma tvångslag för att stoppa sjömännens strejk, som då hade pågått i sex dagar. Sjömännen strejkade mot försämrade arbetsvillkor och för att få ut sina löner. Det fanns sjömän som inte hade fått lön på 12 månader.
Sjömännen hade massivt stöd och deras strejk sammanföll med omfattande protester från bönderna. Men med samma metoder som militärjuntan (militären styrde Grekland 1967-74) använde sig av stoppades strejken och sjömännen tvingades tillbaka till arbetet.
Det som hänt de senaste veckorna markerar en ny allvarlig fas i utvecklingen. Svaret från de grekiska fackföreningarna och vänstern måste bli en total generalstrejk utan tidsgräns i kombination med ockupationer av alla centrala byggnader med sikte på att fälla regeringen.
Den generalstrejk som är utlyst till den 20 februari får inte bara bli ytterligare en i raden utan startpunkten på en massmobilisering för att sparka ut regeringen och Trojkan.
Varje vacklan och tveksamhet kommer bara att ge regeringen blodad tand och riskerar att ge nazistiska Gyllene gryning nya möjligheter att parasitera på missnöjet samt den tilltagande sociala och politiska polariseringen.
Den grekiska regeringen försöker dölja sin svaghet bakom diktatoriska åtgärder och allt hårdare utfall mot dem som kämpar.
Regeringen består av partier som snabbt förlorar i stöd och vars majoritet i parlamentet krymper efter avhopp.
I en opinionsundersökning som redovisades i förra veckan är vänsterpartiet Syriza största parti. I samma undersökning anser tre fjärdedelar av de tillfrågade att utvecklingen i landet går i helt fel riktning och än fler förväntar sig nya stora massrörelser de närmaste tre åren. Närmare en fjärdedel av de tillfrågade säger att endast en revolution kan förändra Grekland.
Dessa stämningar ger en bild av vads om är möjligt om arbetarrörelsens organisationer förenas i en kamp för en vänsterregering.
Visserligen har Syrizas ledning (Syriza är det klart största vänsterpartiet med stöd av ca 30 procent) försökt tona ner sin antiåtstramningsprofil och rest världen runt för att försöka lugna regeringar och spekulanter. Men under kampens tryck kan Syriza svänga igen och tvingas gå mycket längre än vad dess ledning idag säger sig vara beredd att göra.
Det är inte fråga om utan snarare när en ny vänsterregering, sannolikt dominerad av Syriza, tillträder. En sådan regering skulle sätta igång krafter som den inte kan styra, dels i form av att arbetare och ungdomar ser möjligheten att gå till offensiv och dels i form av utpressning från den inhemska kapitalismen och den europeiska imperialismen och dess verktyg EU och ECB. Och detta oavsett vad Syrizas ledare idag säger.
Mycket snabbt skulle en revolutionär kris kunna utvecklas och det bara understryker vikten av det arbete som Xekinima tillsammans med andra inlett för att samla vänsterkrafterna inom och utanför Syriza bakom ett program för revolutionär kamp, internationalism och kapitalismens avskaffande.
Grekland är fast i en ekonomisk depression och landets kapitalism har gjort bankrutt. Arbetslösheten har ökat till 26 procent och nära 60 procent av alla unga står utan jobb. Levnadsstandarden har sjunkit med nästan en tredjedel sedan krisen slog till 2008. För sjätte året i rad kommer ekonomin att krympa i år, sannolikt med minst 5 procent. Stora delar av medelklassen har utraderats.
Förutsättningarna finns för ett nytt uppsving i masskampen som ger ett beslutsamt svar till regeringen, men om vänstern och fackföreningarna inte svarar upp mot situationen kan besvikelsen breda ut sig och nazisterna gå framåt.
Nazistiska Gyllene gryning, som idag har stöd av drygt en tiondel av väljarna, har blivit allt våldsammare och allt mer antisemitiska under de senaste månaderna.
Gyllene gryning har dragit fördel av regeringens rasistiska attacker och klappjakt på flyktingar samt attacker på vänsteraktivister som förföljs och som allt oftare anklagas för terrorism. ”Vi är i inbördeskrig”, sa en av Gyllene grynings parlamentsledamöter, Ilias Panagiotaros, fjol. Nazisterna agerar som åtstramningspolitikens stormtrupper och ser som sin uppgift att försöka bereda väg för en militärkupp.
Endast en enhetsfront mellan vänstern och arbetarrörelsens organisationer kan besegra åtstramningspolitiken och slå tillbaka nazisthotet.
Per Olsson
