Paniken växer bland politiker, EU-toppar och kapitalister, inte bara i Europa. Allt fler förutspår Grekland kommer att ställa in betalningarna, det vill säga gå i konkurs. Priserna på CDS (Credit Default Swaps), som används av kapitalister för att försäkra sig, pekar på 75 procents sannolikhet för en grekisk default (ursprungligen engelskt uttryck för inställda betalningar).På spel står inte bara den grekiska regeringen, som har tvingats till en större ombildning med byte av finansminister.
Det globala finanssystemet, euron och EU är alla hotade. Men det är en spridning av arbetarkampen som pamparna fruktar allra mest.
USA:s president Barack Obama har varnat för att en statsbankrutt för Grekland kan inleda en negativ spiral med katastrofala följder även för USA:s ekonomi.
”Fler monster under sängen skrämmer. Svag konjunktur och oväntat hög inflation är en jobbig kombination att svälja för den amerikanska centralbanken, Fed. I stället för att som planerat, montera ned kristidernas expansiva penningpolitik måste Fed sannolikt hantera svaga arbetslöshetssiffror, sjunkande huspriser och en avvaktande konsumtion. I det längre perspektivet är det naturligtvis den amerikanska statsskulden på runt 14 300 miljarder dollar [91 000 miljarder kronor] som spökar.
Skuldkrisen i Europa, en inbromsning i USA och ett Kina som växlar ned är var och en utmanande faktorer. Men i samverkan blir sannolikt effekten att världsekonomin får sig en ordentlig knäck… Ser vi till börserna världen över så har investerarna sedan länge inkasserat att den väntade högkonjunkturen efter krisen kommer att frysa inne” (E24.se den 21 juni).
”Vi ska inte göra någonting som skulle utsätta den globala återhämtningen och Tyskland för fara”, kommenterade den tyska förbundskanslern Angela Merkel.
Sveriges finansminister Anders Borg är en av de värsta hökarna för att tvinga fram extrema nedskärningar i Grekland, som för två år sedan deltog i slakten på pensioner, löner, sjukvård och skolor i Lettland. Borg kallar högeroppositionen i Grekland, som för att vinna stöd kritiserat den socialdemokratiska Pasokregeringens nedskärningar, för ”kriminellt ansvarslös”.
EU har helt misslyckats under denna kris, som fortfarande bara är i början.
Den senaste veckan har sett interna strider mellan den tyska regeringen och den europeiska centralbanken ECB. Angela Merkel och särskilt finansminister Wolfgang Schäuble har lanserat idéer som innebär att de grekiska lånen skulle kunna skrivas ner, att återbetalningsperioden förlängs vilket betyder att privata banker och spekulanter tvingas bära en del av kostnaderna.
Bakom denna linje ligger en växande oro för en opinion mot att skattebetalarna i Tyskland och EU ska bära kostnaderna för kriserna i södra Europa ensamma, medan banker och privata långivare slipper betala.
ECB, däremot, har betonat att en nedskrivning av de grekiska lånen skulle uppfattas som inställda betalningar. ”Finansmarknaden” skulle fly från Grekland och alla länder i riskzonen, som Portugal, Irland, Spanien m fl länder. Vissa har varnat för en spridning även till Storbritannien, Nederländerna och andra stater med stor banksektor, dit även Sverige hör.
Konkursen för investmentbanken Lehman Brothers i USA på hösten 2008 visade hur bräcklig ”marknaden” är och hur snabbt krisen kan spridas.
Anders Borg och andra hökar lägger skulden på Greklands tidigare regeringar och kräver att den grekiska arbetarklassen ska betala. Men varifrån kom kapitalet som skapat bubblor i Grekland och andra krisländer? ”Bland privatbanker är de tyska och de franska mest utsatta för det grekiska kreditgiftet, eftersom de tillsammans lånat ut 87 miljarder euro [800 miljarder kronor], vilket motsvarar 55 procent av de grekiska lånen” (dn.se den 17 juni). 56 miljarder euro (510 miljarder kronor) av dessa är
till franska banker, som ligger sämst till. Storbankerna Crédit Agricole och Société Générale äger varsin grekisk bank.
Sedan krisen inleddes 2008 har ECB erbjudit obegränsad likviditet till bankerna i eurozonen. Och sedan ifjol köper ECB även statsobilgationer från krisländerna. Nu kommer rapporter om att även ECB skulle få stora svårigheter om skulderna skrivs ner. Dagens Industri refererar till den nyliberala tankesmedjan Open Europes uppgifter att ECB ”samlat på sig hela 444 miljarder euro, motsvarande 4 biljoner kronor, i mer eller mindre riskfyllda tillgångar. Enbart exponeringen mot grekiska obligationer och banker tror man ligger kring 190 miljarder euro, motsvarande 1 700 miljarder kronor.” Även om uppgifterna kommer från några som vill att Grekland lämnar euron och dementeras av ECB är riktningen tydlig – även centralbanken har en gräns för hur stora skulder den kan bära.
Krispaketen förra våren påstods ha räddat Grekland. Men de massiva nedskärningarna har haft motsatt effekt – krisen har fördjupats av den snabbt minskade efterfrågan. Greklands ekonomi krympte med 5,5 procent det första kvartalet i år jämfört med 2010. Ungdomsarbets- lösheten har för första gången passerat 40 procent. Löner och pensioner har sänkts med 30 procent.
Fortfarande sprids myter om att grekiska arbetare har låg pensionsålder och höga pensioner. Men redan innan nedskärningarna hade 1,2 miljoner pensionärer i Grekland under 500 euro (4 600 kronor) i månaden. Pensionsåldern är 65 år efter höjning från 63. De flesta slutar arbeta vid 61 års ålder, vilket är högre än genomsnittet i EU.
De nya nedskärningar och höjda avgifter som nu diskuteras, på 6,5 miljarder euro (60 miljarder kronor) har ännu inte beslutats.
Enligt Financial Times ingår bland annat att 150 000 jobb ska bort inom offentliga sektorn till 2015. Pensionerna ska frysas medan socialutgifter (socialförsäkringar, socialbidrag) ska skäras med 4 miljarder euro (40 miljarder kronor). Momsen ska höjas på barer och restauranger och en bränsleskatt ska införas.
Ovanpå detta kommer privatiseringar på 50 miljarder euro – 460 miljarder kronor. EU vill också ha kontrollanter i varje grekiskt departement för att kontrollera att nedskärningarna genomförs. Att IMF, EU och storbankerna har tagit makten understryks ytterligare.
Den stämning som kanske fanns i perioder under 2010, att åtgärderna kanske skulle ge resultat, är som bortblåst, och uppgivenhet inom vissa skikt har ersatts av kampvilja.
Eleni Vetsika från Xekinima, CWI i Grekland, rapporterar på socialistworld.net från onsdagens generalstrejk (den 15 juni):
”Omkring 250 000 människor fanns på gatorna i Aten igår. Ändå är det omöjligt att uppskatta exakt hur många människor som samlats vid parlamentet, eftersom de som strejkade och de ’indignerade’ [som ockuperat torget i två veckor] blev en gemensam folkmassa från mycket tidigt på dagen. De som inte kunde komma på morgonen tog sig till torget senare på eftermiddagen eller kvällen.
Stämningen var mycket levande. Folk är arga och har inga illusioner om att de etablerade politiska partierna bryr sig om deras rättigheter eller om att deras inkomster pressas ned till ett minimum. Människor som aldrig förr gått med i demonstrationer kom ut på gatorna igår, i både strejken och ’de indignerades’ rörelse på Syntagmaplatsen. De ser ingen väg ut ur krisen. De krävde att de inte ska behöva betala för en kris som inte var deras att göra.
Polisens attacker mot demonstranterna var brutala och deras närvaro mycket provocerande. De gick bland demonstranterna och ropade smädelser. På tidigare demonstrationer har folk ofta varit likgiltiga inför kravallpoliser, men när poliserna visade sig den här gången följde folk efter dem och buade högljutt. Tack vare vårt stora antal, lyckades vi hålla kravallpolisen borta från demonstrationen åtminstone de första timmarna.
I många fall ingrep folksamlingarna antingen fysiskt eller verbalt mot våldsamma anarkister, i vissa fall för att ta bort dem från protesterna, marginalisera dem, vilket gör klart att de ser att de inte har någon plats på en arbetarprotest.”
Andros Payiatsos från Xekinima påpekade i en videointervju att 100 000 stannade kvar på torget flera timmar efter att protesten avslutats. Folkmassorna ville återvinna torget från polisen och visa att de inte lämnade åt politikerna att besluta om fortsättningen.
Nya strejker genomfördes den 20-21 juni, med elektrikernas fackförening i spetsen. De har beslutat om en serie 48-timmarsstrejker som liknar en obegränsad generalstrejk.
EU-topparna vet inte vad de ska göra. BBC har rapporterat om ”en grundläggande känsla av förebud” inom EU-kommissionen, ungefär som att besked om att någon dött snart ska komma. En annan nyhetsbyrå sa att Bryssel är ”under belägring”.
Även de som tvekat inför att låna mer pengar till den grekiska staten för att fortsätta betala lånen verkar nu beredda att ge nya lån. Det gäller både IMF och den tyska regeringen, som på fredagen (den 17 juni) har ett toppmöte med den franske presidenten Sarkozy. ”Att köra in Grekland i en bergvägg kommer inte att hjälpa någon”, sa även Anders Borg.
Enorm fortsatt press sätts nu på den ombildade grekiska regeringen att tvinga igenom det senaste paketet, alternativt bilda en samlingsregering med högerpartiet Ny Demokrati.
Men nya krispaket är ingen lösning. Att utlova oändligt stöd till krisländer och krisbanker gör att EU:s stödfond i ett första steg måste fördubblas till 1 500 miljarder euro (14 000 miljarder kronor), sa Nederländernas ECB-representant Nout Wellink. Att göra ”allt som krävs” för att rädda euron betyder att EU/ECB tar över alla skulder, utan att ha någon gemensam budget eller gemensam ekonomisk politik.
Detta är ohållbart på grund av de nationella intressena hos varje kapitalistklass. Därför pekar allt på att Grekland förr eller senare kommer att lämna euron eller uteslutas ur eurozonen när landet ställer in betalningarna, och att krisen kommer att spridas till fler länder. Hela EU kommer att skakas om, inklusive svensk ekonomi och politik.
Avgörandet kommer inte att ske på EU:s toppmöten eller inom IMF. Det är kampen i Grekland som visar vägen. Xekinima (CWI Grekland) driver krav på att sluta betala av på skulderna och förstatligande av banker och storföretag. Det som behövs är socialistisk planering, demokratisk arbetarkontroll. Greklands arbetare och unga måste få stöd av kamp i resten av Europa. Krav måste ställas på arbetarregeringar med en socialistisk politik.
Stöd de grekiska arbetarnas och ungdomens kamp.
Europafacket bör, som den irländske europaparlamentarikern och CWI-medlemmen Paul Murphy har fått stöd för i EU-parlamentets vänstergrupp, omedelbart uppmana till en alleuropeisk protestdag med strejker och massdemonstrationer mot högerpolitik och diktat.
- Vägra betala skulden – vägra nedskärningar.
- Förstatliga bankerna och bryt marknadens diktatur – masskamp för arbetarpolitik och arbetarregeringar med socialistisk politik.
- Stoppa EU:s och IMF:s lönesänknings- och nedskärningspolitik – kamp för ett demokratiskt och socialistiskt Europa.
Per-Åke Westerlund
