Spänningen i Bolivia stiger ytterligare efter folkomröstningen i Santa Cruz på söndagen den 4 maj, där en majoritet röstade ja till ökat självstyre för den rika provinsen. I ett land där valspråket är ”Enigheten är styrkan!”, hotar nu inbördeskrig och splittring av landet.Bolivia är ett delat land, socialt och geografiskt. De låglänta provinserna i östern – Santa Cruz, Tarija, Beni och Pando – kallas för ”Halvmånen”. Där är majoriteten vit och där finns gasfyndigheterna och de stora jordbruken. I höglandet i väster tillhör den stora majoriteten ursprungsbefolkningen, som har förtryckts under hundratals år och som fram till nyligen helt saknade inflytande i det politiska systemet. Där är också den stora majoriteten fattig.
Den politiska uppdelningen följer samma linjer. President Evo Morales och hans parti MAS (Rörelsen för socialism) har stort stöd i höglandet, medan den gamla eliten och högern har sitt fäste i låglandet. Denna uppdelning är dock inte huggen i sten.
De som röstade på Evo Morales hoppades på förändringar, men regeringens linje har varit att försöka hålla sig inom den borgerliga statens institutioner och söka en kompromiss med den gamla eliten. Detta försök till att bara gå halva vägen har lagt grunden till dagens kris.
Risken finns även att högern fortsätter sin marsch mot autonomi, vilket hotar att leda till ett inbördeskrig.
Arbetarnas organisationer och de fattiga böndernas rörelser måste börja organisera kommittéer för att försvara de framsteg som uppnåtts, men som också kan ta upp striden mot elitens trupper.
Det som pågår i Bolivia är en strid mellan revolution och kontrarevolution.
Arbetarna behöver ett socialistiskt massparti som kan lägga fram en revolutionär strategi för rörelsen.
Marcus Kollbrunner
I nästa nummer av Offensiv kommer en längre artikel (mittsida) om krisen i Bolivia.
