
Tidigare i år uppmärksammades det hur en äldre kvinna avled på Danderyds sjukhus efter bristande vård p g a för hög arbetsbelastning och ovan personal. I somras rådde ett närmast kroniskt krisläge vad gäller överbelägg- ningar på samtliga Stockholmssjukhus.
Bristen på vårdplatser är ingen tillfällighet. Mellan 1994 och 2006 har antalet vårdplatser på sjukhusen i Stock- holms län minskat med 4 procent årligen, trots att befolkningen hela tiden har ökat. I Stockholm är nu antalet sjukhusvårdplatser per 1 000 invånare lägst i Sverige och Sverige har bland det lägsta antalet vårdplatser i Europa.
Medelvårdtiden inom akut somatisk (kroppslig) slutenvård i Stockholm är 3,9 dygn, jämfört med 5,1 dygn för hela landet. Den som läggs in på sjukhus i Stockholm blir alltså utskriven i genomsnitt 1-2 dagar tidigare än i övriga Sverige, trots att trenden med kortare vårdtider är densamma överallt.
Konsekvenserna av platsbristen är konkreta: den som måste läggas in på sjukhus kan inte räkna med att hamna på en avdelning som är specialiserad på ens åkomma, utan man kan bli utlokaliserad till den avdelning som för tillfället råkar ha en ledig sängplats. En patient med stroke kan hamna på en ortopedavdelning, och någon med diabeteskomplikationer kan läggas på en kirurgavdelning. Detta system kallas satellitplatser och praktiseras på alla sjukhus i Stockholm när platsbrist uppstår. Givetvis ökar risken för felbehandling när personal är ovan vid sa- tellitpatienters sjukdomstillstånd.
Chefsläkarna på de olika Stockholmssjukhusen har uppskattat behovet till ytterligare 150-200 vårdplatser för att i dagsläget kunna undvika de mer eller mindre återkommande överbeläggningarna.
Så vad gör de ansvariga, d v s landstingspolitikerna? Ett genomgående tema från alliansens landstingspolitiker inför höstens val var att man i Stockholm de senaste fyra åren hade förbättrat tillgängligheten till vård, vilket när det gäller akutsjukvård är antingen en fräck lögn eller en medveten förolämpning. Antalet vårdplatser har inte ökat, däremot befolkningen, med ca 30 000 personer per år. Det blir alltså färre vårdplatser per invånare, vilket också innebär en sämre tillgänglighet. Arrogansen framstår än tydligare när man ser hur alliansens politiker kritiserade de rödgröna innan maktskiftet 2006 – för precis samma sak!
Det saknas dock inte framtidsplaner: bygget har redan påbörjats av Nya Karolinska Solna, ett toppmodernt specialistsjukhus som ska öppna 2016 och successivt ersätta det nuvarande Karolinska Solna. Men: NKS planeras ha ca 600-700 slutenvårdsplatser – 100-200 färre än nuvarande Karolinska Solna. Alliansen satsar alltså minst 14,5 miljarder kronor (beräknad kostnad) på att bygga ett nytt sjuk- hus som redan idag är otillräckligt.
I alliansens budget för 2011 talas det om fler vårdplatser, men inget om hur många eller hur de ska finansieras. När sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt fick frågan av en oppositionspolitiker om hon tänkte göra något åt den befarade platsbristen på Sachsska barnsjukhuset i samband med kommande influensasäsong, val-de hon att skylla platsbristen på sjukhusen: ”Vi som har ansvar… måste föra en diskussion med vårdgivarna… om det möjligen är så att de i avtalen tar på sig ett större ansvar än vad de faktiskt klarar av att leverera”.
Reinfeldt hotade också med ett ändrat ersättningssystem, där sjukhus som har överbeläggningar skulle straffas med sämre ersättningar, d v s få mindre betalt om de tar emot patienter som behöver akutvård. Alliansens arrogans är därmed ett totalt svek mot alla som nån gång behöver akut sjukvård och ett direkt förakt mot alla anställda på sjukhusen, som trots mer eller mindre konstant hård press försöker ta hand om allt fler sjuka på allt färre platser.
Det behövs en utbyggnad av sjukvården efter vårdbehov och ett stopp för alliansens oansvariga dumsnålhet.
Johan Sand