Omedelbart efter högerkuppen mot den demokratiskt valde presidenten Manuel Zelaya och dennes regering den 28 juni 2009 hoppades många att ”båda parter” ganska snart skulle finna en lösning på konflikten. När så inte skedde, knöt borgerliga regeringar runtom i världen sina förhoppningar till presidentvalet den 29 november. Men alla dessa förhoppningar har grusats.Nu återstår endast en hård klasskamp i Honduras, och i denna använder överklassen och dess representan- ter de mest brutala metoder.
Fram till valet den 29 november hade mer än 3 000 människor arresterats för att de protesterat mot kuppen sedan den 28 juni, hundratals ha- de blivit skadade av våld från polis och militär och minst 28 hade dödats av säkerhetsstyrkorna.
Efter valet har frekvensen av mord på motståndare till kuppregimen ökat kraftigt. Av allt att döma har de beryktade dödsskvadronerna börjat operera igen i Honduras.
En händelse den 7 december bär tydligt dödsskvadronernas kännetecken. Maskerade män i uniform sköt utan förvarning ihjäl en grupp på fem personer på en gata i huvudstaden Tegucigalpa. Därefter körde de iväg i en Nissan utan namnskyltar. Enligt anhöriga var de mördade aktiva i motståndsrörelsen mot kuppen.
Tre dagar senare påträffades en annan aktivist i motståndsrörelsen mot kuppen, Corrales Garcia, mördad fem mil utanför Tegucigalpa. Garcia var halshuggen och kroppen bar spår efter tortyr. Han hade varit försvunnen sedan han förts bort i en polisrazzia mot ett möte av motståndsrörelsen den 5 december.
Inget mord sedan kuppen har skakat Honduras mer än när den välkände HBT-rättighetskämpen och kupp- motståndaren Walter Tróchez sköts ihjäl i ännu ett dödsskvadronliknande mord den 13 december. Den 27-årige Tróchez hade blivit kidnappad och torterad av maskerade män bara några dagar tidigare. När de sedan släppte honom, talade de om för honom att vad han än gjorde så skulle han snart bli mördad. Syftet med den dubbla attacken mot Tróchez är tydligt: Att sätta skräck i alla som på något vis motsätter sig kuppregimen.
Enligt CODEH (kommittén till försvar för mänskliga rättigheter i Honduras) blev mer än 40 personer mördade enbart i Tegucigalpa under de två första veckorna efter valet den 29 november. Andres Pavon, ordföranden för CODEH, vill inte utesluta att många av dessa mord är politiskt motiverade. Många menar att politiska mord medvetet kamoufleras som kriminella mord, samtidigt som det är meningen att aktivister i motståndsrörelsen ska förstå vad det egentligen handlar om. Enligt Andres Pavon bedriver myndigheterna ”en lågintensiv attackstrategi”.
Och mordvågen fortsätter. Bland de senaste offren finns Edwin Argueta och Carlos Turcios, två lokalt ledande personer i motståndsrörelsen.
Javier Zuñiga, som anförde den kommission som Amnesty International sände till Honduras i december för att undersöka situationen för de mänskliga rättigheterna, blev chockerad av vad han såg.
– Nästan alla grundläggande mänskliga rättigheter har avskaffats, sa han i ett uttalande:
– Yttrandefriheten, rätten att inte bli illa behandlad eller torterad, pressfriheten, rörelsefriheten, organisationsfriheten…
Enligt Gilda Velazquez, som förestår en annan organisation för mänskliga rättigheter, strävar polisen i Hon- duras efter att bryta upp motståndsceller i de fattiga bostadsområdena:
– Motståndsrörelsen organiserar dessa fattiga bostadsområden politiskt och detta skrämmer myndigheterna. De blir skrämda av att fattiga människor känner sin egen styrka, förklarar Velazquez.
Det är just detta som allt handlar om – de fattiga massorna som reser sig mot decenniers förtryck i Honduras.
Borgerliga medier i Sverige och omvärlden beskriver krisen i Honduras som om den främst handlar om kuppen mot president Zelaya den 28 juni, samt motståndet mot denna kupp. För den majoritet av regeringar runt om i världen som med rätta fördömer kuppen, är det sant. Men inne i Honduras är det uppenbart att kuppen bara är en effekt av det som krisen egentligen handlar om, nämligen en hårdnad klasskamp.
Manuel Zelaya, den störtade demokratiskt valde presidenten, var inte ens en vänsterledare som Venezuelas Hugo Chavez eller Bolivias Evo Morales. Istället är han en förmögen affärsman som ledde det liberala partiet – vid sidan av det konservativa nationalistpartiet ett av de två partier som turats om att styra Honduras i den lilla överklassens intresse.
När ”Mel” Zelaya vann valet i november 2005 beskrevs hans regering som ”mitten-höger”, fast rotad i principerna om fri företagsamhet och privat ägande. Det som var nytt var den vaknande politiska aktiviteten bland landets fattiga massor.
Det började 2003 med en omfattande kampanj mot den privatisering av dricksvattnet i Honduras som Internationella valutafonden (IMF) krävde. Ur denna kamp föddes paraplyorganisationen CNRP (Coordinadora Nacional de Resistencia Popular – nationell samordning för folkligt motstånd), som förenade olika sociala och fackliga gräsrotsorganisationer.
Strax efter Zelayas tillträde som president inleddes en omfattande lärarstrejk som nådde vissa delframgångar. Detta gav råg i ryggen åt an- dra sektorer, och kampen mot vattenprivatiseringen nådde nya höjder.
Zelaya hamnade under allt starkare press från olika håll. Å ena sidan gjorde den växande massrörelsen det omöjligt att genomföra de privatiseringar som IMF krävde – eftergifter åt massrörelsen bedömdes som nödvändiga för att undvika en revolution. Å andra sidan vägrade IMF att kompromissa, med följden att Honduras inte fick några nya lån så länge regeringen inte genomförde de nyliberala privatiseringar som krävdes.
I det läget drogs Zelaya till den nya pol som skapats av den antiimperialistiska regimen i Venezuela. I oktober 2008 gick Honduras med i ALBA – det internationella samarbetsavtal för sociala, politiska och ekonomiska frågor som initierats av Venezuelas president Hugo Chávez. Det blev den ekonomiska räddningen för Honduras, men distanserade samtidigt Zelaya från både multinationella oljebolag och överklassen i landet.
Överklassen i Honduras – representerad av både det konservativa partiet och inifrån Zelayas eget liberala parti – försökte isolera Zelaya. Men de fattigas massrörelse hade initiativet, och genom att stödja sig på denna behöll Zelaya ett brett stöd.
Efter förnyade påtryckningar från massrörelsen utfärdade Zelayas regering på julafton 2008 en lag som höjde minimilönen från 1 500 kronor i månaden till 2 450 kronor i städerna och 1 800 kronor på landsbygden. Detta hade förstås en oerhörd betydelse i ett land där två tredjedelar av befolkningen lever under FN:s officiella fattigdomsnivå. Samtidigt äger de rikaste 10 procenten i Honduras 42 procent av landets tillgångar och denna överklass kände nu med rätta sina privilegier hotade.
De härskande i Honduras har alltid kunnat klamra sig fast vid makten med hjälp av USA.
Flygbasen Soto Cano har varit en viktig bastion för USA:s närvaro i landet sedan mitten av 1960-talet. ”Contras” – de CIA-finansierade höger- terroristerna som förde ett illegalt krig mot den vänsterinriktade sandinistregeringen i grannlandet Nicaragua på 1980-talet – opererade bl a från Soto Cano. När Zelaya offentliggjorde planer på att bygga om Soto Cano till en rent civil flygplats, var det uppenbart att han hade för avsikt att avsluta USA:s militära närvaro i landet.
Det har ännu inte avslöjats hur länge kuppen mot Zelaya planerades. Det som användes som förevändning var den informella och rådgivande folkomröstning som Zelaya hade tänkt hålla. Enligt kuppmakarna stred denna folkomröstning mot den honduranska konstitutionen – ett påstående som internationella juridiska ex- perter avfärdat eftersom ”folkomröstningen” närmast var att likna vid en icke-bindande opinionsmätning.
Men i vilket fall som helst var folkomröstningen också resultatet av påtryckningar från massrörelsen.
Landets nuvarande konstitution är från 1982, och infördes när högerns och dödsskvadronernas förtryck var som värst mot fackliga organisationer, bonderörelsen och ursprungsfolkens grupper.
I det politiska klimat som rådde då, kunde högerkrafterna få igenom en konstitution som befäste de rikaste familjernas makt.
Den honduranska massrörelsens viktiga segrar under 2008 ledde fram till kravet på en ny konstitution. Men eftersom konstitutionen själv gör det väldigt svårt att ens framföra ett sådant krav, genomförde paraplyorganisationen CNRP en landsomfattan- de namninsamling med krav på åtminstone en rådgivande folkomröstning som skulle visa om det fanns ett önskemål om att byta konstitution.
På kort tid samlades 400 000 namnteckningar in med krav på en rådgivande folkomröstning. Om Zelaya inte gått med på att utlysa denna folkomröstning, skulle han ha blivit fullkomligt isolerad i landet. Istället möttes hans beslut om att acceptera gräsrotsorganisationernas krav med ett landsomfattande jubel från folkmassorna – och av högerns militärkupp den 28 juni.
Om Zelaya verkligen hade varit huvudproblemet för kuppmakarna kan man förvänta sig att de skulle ha mördat honom, vilket var vad som hände med vänsterpresidenten Allende i kuppen i Chile år 1973, eller att han åtminstone skulle ha fängslats, som Chavez råkade ut för under högerns kortvariga och misslyckade kupp i Venezuela år 2003.
Istället fördes han på ett märkligt vis ut ur landet, samtidigt som polis och militär sattes in mot massrörelsen.
Men syftet att krossa den honduranska massrörelsen har misslyckats. Även om det brutala förtrycket för tillfället gör det svårt att arrangera stora protestaktioner som tidigare, tyder allt på att massrörelsen i Honduras inte är kuvad.
Diskussioner pågår nu om att bilda ett nytt, enat vänsterparti som redskap för att ta kampen vidare till nya nivåer. Det är mot detta som den nya vågen av politiska mord riktas.
Massrörelsen i Honduras behöver allt internationellt stöd den kan få.
Bland det viktigaste vi kan bidra med från Sverige är att sprida information om förtrycket samt att sätta press på Folkpartiet och Centerpartiet, som sitter i Liberala internationalen tillsammans med kuppledaren Roberto Micheletti.
Om det blir opinionsmässigt svårt för den svenska alliansregeringens partier att stödja Micheletti, har massrörelsen i Honduras fått ett viktigt stöd.
John Ericson
