Att försvarsminister Peter Hultqvist (S) den 28 juni var i London för att underteckna ännu ett avtal som binder Sverige närmare till Nato har knappast uppmärksammats av media.
Denna gång gällde det att underteckna ett samarbetsavtal om en brittiskt ledd nordeuropeisk snabbinsatsstyrka, kallad JEF (Joint Expeditionary Force), som ”partnerskapsländerna” Sverige och Finland ska kunna delta i vid akuta kriser tillsammans med sju, som det heter, ”politiskt likasinnade” av Natos medlemsländer.
JEF ska kunna operera inom 48 timmar, uppgå till 10 000 man och användas för både ”lågintensiva” humanitära insatser och ”högintensiv” krigföring. Den är inte formellt en del av Nato, men baseras på Nato:s stadgar och standarder, och ska, som Hultqvist sa redan i februari förra året, efter särskilt beslut ”kunna ställas till Natos, EU:s eller FN:s förfogande i alla typer av konfliktsituationer som inbegriper militära maktmedel”.
Avtalet spinner vidare på det värdlandsavtal som Sverige undertecknade med Nato i maj förra året och det fördjupade säkerhets- och försvarssamarbete med Nato-makten Storbritannien som Sverige undertecknade i juni förra året.
Något som följts upp med återmilitarisering av Gotland, återinförd värnplikt, upptrappat psykförsvar och nu i maj av ett trilateralt militärt samarbetsavtal mellan USA, Sverige och Finland om ökad amerikansk närvaro i Östersjöområdet.
I ljuset av detta väckte det försvarsavtal om tillträde till svenskt luftrum och svenska farvatten som Peter Hultqvist strax innan den senaste Londonresan undertecknade tillsammans med Nato-grannen Danmarks försvarsminister Claus Hjort Frederiksen närapå ingen uppmärksamhet alls. Men som kolumnisten Csaba Bene Perlenberg i Kvällsposten påpekat är överenskommelsen bara på marginalen bilateral. ”I realiteten är det ett avtal som möjliggör för Nato-landet Danmark att använda svenskt luftrum för att snabbare sköta Natos incidentberedskap över Östersjön och i Baltikums luftrum”.
I stort sett inga reaktioner har heller synts på Hultqvists och Frederiksens gemensamma debattartikel i Sydsvenskan där försvarsministrarna öppenhjärtligt förklarar sin ”okontroversiella” fördjupning av det militära samarbetet i ljuset av Natos förstärkta närvaro kring Östersjön, EU:s upprättande av ”det permanenta strukturerade samarbetet” och de nordiska ländernas militära samarbete i Nordefco, som ska underlätta en militär samplanering och tillträde för militära farkoster på varandras territorier.
De två ministrarna berömmer sig också för att ”tillsammans med USA utveckla den nordiska flygövningen Arctic Challenge Exercise till en mer avancerad övning”, liksom för samarbetet kring den Trident Juncture som planeras äga rum i närområdet under hösten 2018 och den kraftiga militära upprustning som både Sverige och Danmark beslutat genomföra under de närmaste åren.
När Hultqvist under ett besök i Kiev i början av mars rentav lovade fördjupa försvarssamarbetet med Ukraina och utbilda landets soldater gick han av allt att döma längre än någon av sina utländska kollegor. Frågan är om någon av dem spelar en mer pådrivande nyckelroll som USA:s mest ”nyttiga idiot” i den meningslösa kapprustning som pågår runt Östersjön genom att kunna spela på den officiella lögnen om Sverige som ett fortsatt alliansfritt land?
Sanningen är givetvis att Ryssland inte utgör något militärt hot mot Sverige, att Putin kan spela på hotet utifrån för att behålla sitt eget grepp om makten, att det bara är Rysslands och Ukrainas egna arbetare och förtryckta massor som kan göra upp räkningen med sina lika korrupta regimer. Och att S-MP-regeringens Natoanpassning bidrar till den globala flyktingkrisen och att varenda krona till svensk militarism är en förlorad krona för den krackelerande välfärden och åtgärder mot klimathotet, som är det största säkerhetshotet av alla. ■
