Moderaternas motsvarighet Høyre vann det norska valet. I den nya regeringen kommer för första gången det högerpopulistiska och rasistiska Fremskrittspartiet att ingå.Høyre ökade från 30 till 48 mandat i stortinget (26,8 procent). De fyra partier som nu diskuterar om att bilda ny regering (Høyre, Fremskrittspartiet, Kristligt Folkeparti och liberala Venstre) fick tillsammans 96 av de 169 mandaten.
De tidigare regeringspartierna (socialdemokratiska Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet) tappade 14 mandat och slutade på 72 mandat. Därutöver tog Miljöpartiet för första gången ett mandat. Valdeltagandet var högt, nästan 80 procent.
Vad ligger bakom detta? Det enklaste svaret gavs av en kandidat för de Gröna i Oslo: ”Det finns ingen skillnad alls mellan Arbeiderpartiet och Høyre… De två partierna har nästan identisk politik, men försöker upprätthålla myten om att den viktigaste frågan i årets val är att välja mellan Jens Stoltenberg eller Erna Solberg”.
De Ap-ledda regeringarna sedan 2005 har fört en politik i samma anda som Göran Perssons S-regeringar i Sverige. Sjukvården har marknadsanpassats med privatiseringar, nedläggningar och sammanslagningar av sjukhus. Politiken gentemot invandrare har blivit hårdare och Norge har ställt upp på USA:s krig i Afghanistan.
Det finns också – som i Sverige – en växande oro över miljön, särskilt risken för oljeborrning i norr. Den avgående regeringen ska presentera en sista budget om några veckor, med bland annat sänkt skatt på förmögenheter och arv på över två miljarder kronor. I dessa frågor är skillnaden mellan de två regeringsalternativen liten.
Största förlorare är Sosialistisk Venstreparti, som under åtta år i regeringen har tagit ansvar för AP:s högerkurs. SV fick sitt sämsta resultat någonsin och var nära att inte klara 4-procentsspärren (4,1 procent). En av de SV:are som förlorade sin plats, Hallgeir Langeland, medger i Aftenposten att det är finansdepartementet som har styrt den röd-gröna regeringen. Han menar också att ”asylpolitiken har styrts av ett aggressivt FrP” medan Ap och Høyre har aktat sig för att kritisera FrP.
Den nya regeringen ska presenteras senast den 14 oktober. Klart är att Høyre och FrP kommer att ingå, medan KrF och Venstre kanske blir stödpartier.
Fremskrittspartiet tappade från 23,9 procent i förra valet till 16,3, men kommer ändå med i regeringen. Att de andra partierna accepterar FrP som ett i stort sett ”vanligt parti” är en varning. Det finns fler likheter med Sverigedemokraterna, men också skillnader. FrP:s populistiska profil handlar t ex om att Norge borde spendera mer av landets jättelika oljefond, t ex på infrastruktur. Partiledaren Siv Jensen hyllar tokhögern i Tea Party-rörelsen i USA och varnade under valrörelsen för ”klimathysteri”.
Men FrP främsta profil är rasistiska argument mot invandringen. Siv Jensen påstod under ett besök i Malmö att staden styrs av sharialagar. Även under valrörelsen gjorde ledande partiföreträdare inlägg om att värna ”norsk kultur” mot ”multikulturen”. FrP samarbetar öppet med islamofoba organisationer. Konkret kräver FrP att antalet flyktingar begränsas till 3 000 per år och att dessa ska tvingas bo inlåsta i läger. De vill också försvåra familjeåterförening och giftermål.
Förslagen kommer inte att direkt bli regeringspolitik. Men de är en del av debatten och sätter press på de andra partierna, som inte precis tar strid mot FrP:s rasism.
Det var Arbeiderpartiet och särskilt dess ungdomsförbund som utsattes för den rasistiska terroristen Anders Behring Breiviks massaker och bombdåd. Ap fick också ökat stöd under en kort period efter dåden.
Men den ilska och sorg som fanns 2011 organiserades inte till en verklig kampanj mot rasismen och därmed mot Fremskrittspartiet, som Breivik var aktiv i under många år. En stor del av Breiviks ”manifest” är samma islamofobi och hets mot socialism som FrP använder.
Arbeiderpartiets dilemma var att partiledningen moraliskt ville fördöma rasismen, men inte koppla samman den med kamp mot orättvisor och högerpolitik. FrP utnyttjade detta, låg lite lägre under en period för att snart ta upp samma gamla tråd igen.
Ap:s och SV:s valresultat är inte en förlust för vänsterpolitiken, utan understryker tvärtom att det behövs ett verkligt vänsteralternativ i norsk politik.
