Redan från början har varken regeringen eller fackföreningarna gjort något för att rädda Saab och de arbetare som drabbas av nedläggningen. De enda som åtminstone hade en progressiv plan för Saab var Sveriges ingenjörer, som till en början krävde att Volvo och Saab ska slås ihop.Både lokalt och centralt har fackföreningarna visat sig stå handfallna: genom hela processen har facktoppen suttit och lyssnat på vad företagen har att säga, och sedan meddelat arbetarna om situationen utan att mobilisera till protester mot varslen och för att rädda jobben!
IF Metalls ordförande Stefan Löfvén skrev senast den 8 januari 2010 i ett pressmeddelande angående likvidation av Saab: ”Det är obegripligt och oansvarigt att göra detta nu när man inte ens har hunnit granska de seriösa bud som faktiskt finns på Saab. Agerandet från GM:s sida stämmer inte överens med de signaler vi nyligen fått från företaget om att man verkligen vill sälja Saab och seriöst ska överväga de bud som kommit in”.
Stefan Löfvén och facket försöker alltså fortfarande klura ut vad GM egentligen vill, istället för vad arbetarna vill och har förmåga att göra.
Den första och enda demonstrationen för Saab som IF Metall har mobiliserat till (i mars 2009), var mer av ett sorgetåg genom Trollhättan än en styrkeuppvisning. I slutet på demonstrationen hölls tal av flera höjdare som Stefan Löfven och Socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin, vilka utan att ge någon vägledning framåt endast skyllde på regeringens passivitet. Detta utan att nämna oppositionens svaga agerande!
En demonstration är inte ett slutgiltigt mål, utan en kraftsamling inför fortsatta strider. Men tyvärr använde IF Metall och LO bara demonstrationen som ett led i Socialdemokraternas valkampanj.
Det dröjde ett år innan facket mobiliserade till en ny protest, samtidigt som GM tydligt visat att de tänker lägga ned verksamheten. Fackklubben utlyste då en strejk den 12 januari i år, vilket tyvärr bara blev en fem minuters samling utanför fabriken under lunchen där ett ynkligt brev till GM:s styrelse lästes upp. Vad som behövs nu är riktiga protester – med strejker, ockupationer av fabriken och att hela Trollhättan går man ur huse i en demonstration för att rädda jobben – inte bara ett uttalande för att visa vad man tycker. Kamp måste tas för att man ska kunna vinna.
Båda de fackliga protesterna har haft samma funktion, nämligen att lätta på trycket underifrån och släppa ut lite ilska från de anställda. IF Metalls agerande är inte bara lamt, utan det finns en baktanke om att hålla arbetarna i schack. Facket vågar och vill inte väcka björnen ur sitt ide, i det här fallet för att mobilisera arbetarnas kollektiva styrka mot kapitalet.
Först när arbetarna ser sin egen styrka kan dagens fackföreningar förvandlas från byråkratiska bromsklossar till kämpande demokratiska fack- föreningar, som med full styrka kämpar för arbetarnas rättigheter och för att rädda jobben.
I USA för drygt ett år sedan, ockuperade arbetare på Republic Windows and Doors sin fabrik i Chicago efter ett besked om att fabriken skulle läggas ned. Istället för att gå hem och vänta på nedläggningen ockuperade arbetarna fabriken i fem dagar. Det resulterade i att företagsägarna gick med på alla deras krav. Dessa arbetare fick dessutom stöd av Chicagoborna och på flera ställen (bl a i New York, San Francisco, Buffalo och Florida) hölls solidaritetsdemonstrationer för deras kamp.
Det är fullt möjligt för Saabarbetare att ockupera fabriken i Trollhättan. Flera arbetare kommer också att stödja deras kamp. Det visades inte minst på den senaste protesten utanför fabriken, dit även arbetare från arbetsplatser runt omkring anslutit sig. Dessa kan även komma att genomföra samma slags aktion för att rädda sina jobb, då inte bara Saab hotas av nedläggning, exempelvis Lear i Trollhättan varslar hela sin bemanning.
En ockupation av Saabfabriken skulle ändra hela det politiska läget – där kravet från Svenskt Näringsliv och borgerliga politiker och medier om att ”alla ska vara med och betala” egentligen betyder att anställda och de som har minst i samhället är de som ska betala, medan chefer och makthavare fortsätter att ta ut bonusar och leva lyxliv. En ockupation skulle ge inspiration för arbetare inom hela bilindustrin att göra motstånd och varken acceptera varsel
eller sänka sina löner för företagens skull.
De senaste åren har alla bilarbetare dagligen hört att det är dåliga tider och att man måste ställa upp för företagen – men nu måste vi arbetare ställa upp för oss själva genom att kräva återanställning av alla varslade, nej till osäkra jobb och bemanningsföretag. Om kapitalisterna inte är beredda att göra det, låt oss då göra dem arbetslösa.
Regeringen, med Maud Olofson i spetsen, har tydligt sagt från början av krisen att staten inte kan äga bilindustrin, eftersom den inte vet hur man ska sköta verksamheten. Att det är därför som bilindustrin måste ägas av kapitalet. Kapitalet som har på sin meritlista att inte kunna anpassa sig till miljön och som varslar om uppsägning samtidigt som man delar ut aktieutdelningar, kräver övertid och tar in bemanningsföretag för att klara produktionen. Är det rimligt att tro att dessa herrar kan sköta industrin bättre än staten?
Ett förstatligande under de anställdas kontroll och styre skulle vara helt olikt dagens statliga företag som Vattenfall, eller som GM, som agerar på kapitalistisk grundval. Idag är GM:s huvudägare den amerikanska staten och fackföreningen, men GM-arbetarnas situation har inte förbättrats för det. Fackföreningen har till- sammans med staten fortsatt att varsla om uppsägningar, har försämrat försäkringar och arbetsvillkor o s v. Allt för att hålla en kapitalistisk budget för företaget.
Ett förstatligande av hela bilindustrin under arbetarkontroll kan rädda jobben, då hänsyn inte skulle tas till kapitalets regler där vinsten t ex går till bonusar och aktieutdelningar. En bilindustri under kontroll av de anställda behövs för att vinsten istället ska gå till att genomföra nödvändiga investeringar för en miljövänlig och samhällsnyttig produktion och för att sänka arbetstiden och dela på jobben. Att dela upp arbetet på alla oergonomiska arbetsstationer, för att förbättra arbetsförhållandena, skulle även skapa fler arbetstillfällen inom företagen.
Det är dags för riktig kamp mot högerpolitiken, mot en värdelös opposition och mot fackens passivitet. Det behövs riktig kamp för jobben och för demokratiska fackföreningar!
Kaan Özsan
sparkad bilarbetare på underleverantören IAC
Fakta om regeringens satsning ▼
”Satsningen” på 542 miljoner kronor för Trollhättans kommun och hela Västra Götaland, för att skapa utbildningar och arbetsmarknadsåtgärder, innebär istället för jobb:- Saabarbetare hamnar antingen i arbetsmarknadsåtgärder som ger dem ca 56 procent av lönen (baserad på a-kasseinkomsten) eller ska söka sig till en utbildning, till vilken ersättningen då blir ännu lägre än a-kassan.
- Regeringen skapar en ny låglönemarknad, då arbetskraften på alla de utbildningsområden som erbjuds kommer att bli mer än arbetstillfällena. Den som ställer lägst krav kommer att få jobben.
- Istället för att ”skapa jobb” har denna regering gjort arbetare inom hela bilindustrin antingen arbetslösa eller till studenter.
