S-MP-regeringen föreslår tillsammans med Vänsterpartiet att en ny speciell bankskatt införs. Men med tanke på hur mycket pengar det finns att hämta hos storbankerna är förslaget inte ens en liten droppe i havet. Som mest ska skatten inbringa 1,4 miljarder kronor till statskassan. Det är mindre än vad endast en bank – Handelsbanken – har tjänat varje år på den sänkta bolagsskatten som Alliansregeringen beslutade om 2012 och som nuvarande regering helt har ställt sig bakom. 1,4 miljarder motsvarar inte mer än fyra dagars bankvinster.
Och mot bakgrund av att Nordea, som är Nordens största bank, har erbjudit sina rikaste kunder en möjlighet att smita från skatten via en särskild gräddfil till skatteparadis är det inte precis fråga om några krafttag som regeringen och V presenterar.
Till det ska läggas att det var staten – med skattepengar – som räddade de svenska storbankerna under den globala krisen åren 2007-2009. Med statens stöd kunde sedan de inhemska bankerna bli Europas vinstmaskiner. Under åren 2010-2015 har de fyra storbankerna – Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank – gjort en sammanlagd vinst på över 500 miljarder kronor, varav minst hälften har gått rakt ned i fickorna på aktieägarna.
Under samma period har storbankernas vinster på bolån ökat med 20 miljarder kronor. Minusräntan syns inte i bankernas vinstrapporter. Tvärtom tycks 2015 ha blivit ett nytt rekordår. De fyra storbankernas vinster ligger kring astronomiska 105 miljarder kronor, drygt 11 000 kronor per invånare i landet.
Storbankernas aktieägare kommer under våren att bli 60 miljarder kronor rikare.
Men mycket vill ha mer. Bankerna och deras storägare rasar mot den föreslagna skattehöjningen. ”Bankerna gör inga övervinster och är bland de företag som betalar mest skatt i Sverige”, hävdar Bankföreningen. Några dagar senare avslöjades att Nordea satte skattefusket i system.
Istället för regeringen och Vänsterpartiets futtigheter säger Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv: Förstatliga storbankerna och använd vinsterna till att finansiera välfärd, offentliga jobbsatsningar och den allt mer akuta och nödvändiga klimatomställningen.
