Indien: Historisk generalstrejk startar ny våg av arbetarkamp

2010-10-07 17:33:05




Den 7 september deltog uppemot 100 miljoner arbetare i Indien i den generalstrejk som de fackliga organisationerna utlyst. Jättestrejken var en protest mot stigande mat- och bränslepriser samt jobbförluster.

”Det var en landsomfattande ofattbar strejk som saknar motstycke. Det var enigheten (mellan fackföreningarna) som inspirerade arbetarna att delta i rörelsen och dess effekter var omfattande”, sa Gurudas Dasgupta som är ordförande för AITUC (en av Indiens mindre fackliga centralorganisationer) och parlamentsledamot för det indiska kommunistpartiet CPI.
Som vanligt skällde de flesta tryck­ta och elektroniska medier ut strejken och sa att den var en meningslös och verkningslös aktion. Trots detta genomfördes strejken och miljontals deltog.
Med tanke på Indiens väldiga yta är det svårt att ge en siffra på hur många som deltog i generalstrejken, men enligt G Sanjeeva Reddy, ordförande för den fackliga organisationen INYUC, som står det regerande Kongresspartiet nära, deltog: ”Upp mot 100 miljoner arbetare och tjänstemän inom bank, försäkring, kol, tele, försvar, hamn och stuveri, vägtransporter samt oljeindustrin. Även oorgani- serade arbetare strejkade.”
”Omkring 10 crore (en indisk måttenhet, 1 crore motsvarar 10 miljoner), från både fackligt organiserade och oorganiserade branscher deltog. En del fackföreningar anslöt sig inte öppet, men de stod på vår sida”, sa AITUC:s generalsekreterare H Mahadevan när han kommenterade den framgångsrika strejken.

Det regerande Kongresspartiets ordförande Sonia Gandhi fick stor uppmärksamhet i media när hon i sis­ta minuten sa att hon förstår arbetarnas svåra situation och att hon skulle uppmana premiärministern att titta närmare på arbetarnas krav.
Detta var ett försök att avleda uppmärksamheten och ta bort skärpan från strejken.
Det är inte strejken i sig som etablissemanget fruktar, utan den dominoeffekt som enad kamp kan ha när det gäller medvetenheten hos arbetar­na under den kommande perioden.
Under strejken togs det upp krav som: Snabba åtgärder för att hejda de snabba prisökningarna genom att gö­ra det ”Offentliga distributionssystemet” (en form av matransonering) allomfattande och att förbjuda speku­lation på marknaderna.
Givet den extrema fattigdomen och orättvisorna har även dessa försiktiga krav fått ett varmt och entusiastiskt gensvar från både den organi- serade och den oorganiserade delen av den arbetande befolkningen.

Trots den globala ekonomiska krisen har den indiska ekonomin vux­it med mellan sju och nio procent un­der de senaste fyra åren. Detta har uppnåtts genom en superexploatering av arbetarna och de fattiga i Indien.
Det är dock bara ett tunt skikt in­om den utbildade medelklassen som har tjänat på det omtalade uppsvinget och tillväxten. Den chockerande bilden av svårigheterna för majoriteten av befolkningen visas av regeringens egen statistik. Inte nog med att regeringen själv medger att 77 procent av Indiens befolkning har futtiga inkom­ster på 20 rupier (drygt 3 kronor) om dagen eller mindre, den stora landstöld som sker i namn av ”utveckling” har lett till att 60 miljoner människor fördrivits från land och utkomst runt om i Indien.

Självförtroendet hos den politiska vänstern och fackföreningarna har länge befunnit sig i en djup kris. Deras anspråk på att vara arbetarrörelsens förvaltare och ledare har fått sig ordentliga törnar under de senaste åren. Under åren 1989-91 stödde exempelvis de båda kommunistpartier­na CPI och CPI(M) en borgerlig koa- litionsregering ledd av nyliberalen V P Singh (CPI satt i regeringen och CPI(M) stödde den utan att ha mini­strar). Just när minnet av detta svek höll på att sjunka undan kom vänster­partierna att ge stöd till den idag regerande Förenade framstegsalliansen (UPA), som leds av Kongresspartiet. Denna gång med förevändningen att hålla hindunationalistiska BJP borta från makten.
Deras medverkan i och stöd till UPA gav premiärminister Manmohan Singh styrka att genomföra en aggres­siv nyliberalism.

CPI(M), det största vänsterpartiet och landets fjärde största parti, styr sedan 1977 delstaten Västbengalen. CPI(M)-regeringen i Västbengalen  har hyllats av kapitalister i Indien och internationellt för sin ”pragmatism”  och kapitalistvänliga ”kommunism”. CPI(M)-ledaren Buddhadev Bhattacharya gjorde sig känd för kommentarer som ”Reform eller undergång” och ”Det finns inget alternativ till kapitalismen”.
Generalstrejken har riktat blicken mot många frågor. Samtidigt som ledningen för vänsterpartierna kommer att göra sitt bästa för att använda strejken för att förbättra sitt anseende bland sina egna medlemmar och därmed kunna vinna de kommande va­len i Västbengalen och Kerala, kommer arbetarklassen i allmänhet att få ett enormt ökat självförtroende när det gäller kamp och direkta aktioner. Kraven på mer kamp och enighet mellan fackföreningarna kommer att växa framöver. Det finns redan teck­en på att det kommer att genomföras ett ”Fackföreningarnas parlament” under vintern, som ett alternativt fo­rum där arbetare kan ta upp sina frågor.
Oavsett vad som kommer att hän­da under de kommande veckorna och månaderna har en psykologisk börda lyfts bort från de mest kampinriktade delarna av arbetarklassen.
Ett nytt sökande efter idéer kommer att inledas kring frågeställningen om det kapitalistiska systemet kan reformeras eller om detta samhällssystem måste ändras.

Ett pressmeddelande från en relativt okänd facklig orgaisation i Manipur, beläge i ett avlägset hörn av nordöstra Indien, säger mycket om den förändring som håller på att äga rum.
Pressmeddelandet sa:
”När krisen för imperialismen blir allt mer allvarlig över hela världen, trots att borgerliga ekonomer försöker överty­ga oss om att situationen håller på att förbättras, är imperialismens enda möjliga svar att lägga bördorna på arbetarklassen och konsumenterna… Samtidigt som vi fullt ut stödjer strejken den 7 september, uppmanar vi också arbetarklassen att inte låta denna strejk bli en kortlivad succé, på samma sätt som alla de strejker som tidigare ägt rum. Denna strejk måste bli inledningen på en fortsatt rörelse. Vi måste bekämpa själva systemet. Det är inte arbetarna som bär skulden för bristen på politisering av arbetarrörelsen. Det­ta är ledningens ansvar.”

Generalstrejken är helt klart inledningen av en ny period. Det kommer att radikalisera de nya generatio- ner av arbetare och ungdomar som för första gången har varit ute i kamp.
Det kommer att vara en utmaning för förespråkarna för verklig marxism och socialism som är samlade kring New Socialist Alternative (Nya socia­listiska alternativet, CWI i Indien) att nå ut till de arbetare och ungdomar som söker efter socialistiska lösningar på dagens kapitalistiska anarki.

Jagadish Chandra
New Socialist Alternative
(CWI i Indien)


CWI i Indien står för

  • Masskampanjer för en lön att leva på och arbete åt alla.
  • Valda kommittéer av arbetare och fattiga ska bestämma priser och subventioner.
  • Ett slut på alla ”reformer” som gynnar kapitalisterna och de rika.
  • Avskriv de fattigas skulder! Verklig nationalisering av alla banker, som ska drivas under den arbetande befolkningens demokratiska kontroll och styre.
  • Stoppa våldtäkten på Indiens tillgångar och förstörelsen av Adivasi, Dalith och andra områden!
  • Ta över monopolen – utländs­ka såväl som indiska – och låt dem styras demokratiskt av arbetarnas och de fattigas valda representanter.
  • För ett massförankrat arbetarparti som kämpar för en arbetarnas och de fattigas regering med ett socialistiskt program.
  • För en socialistisk federation på indiska halvön och för socialism i Asien och internationellt.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!