”Generalstrejken är fackens reaktion på att Indiens regering har vägrat överväga ett antal förslag från facken om arbetsrätt, social trygghet, skapande av arbetstillfällen och minimilön det går att leva på” (LO TCO Biståndsnämnd).
Mer än 100 miljoner människor deltog i den två dagar långa generalstrejk som slog igen stora delar av Indien den 20-21 februari.Den 48 timmar långa strejken var en gemensam stridsåtgärd från landets största fackliga centralorganisationer.
Den massiva strejken riktades mot såväl prisökningar, attacker mot fackliga fri- och rättigheter, groteska orättvisor samt regeringens nyliberala avreglering av detaljhandeln som ges bort till de multinationella jättarna.
Flera av Indiens delstater, exempelvis Kerala och Tripura, lamslogs helt av strejken.
Sedan 1991 har Indien skakats av 15 generalstrejker mot nyliberalismens härjningar.
Den senaste, i förra veckan, varslade om att landet går en stormig period till mötes.
Nedan publicerar Offensiv delar av det flygblad som Socialist Alternative (CWI i Indien) spred under generalstrejken den 20-21 februari:
Vägen framåt – fortsatt masskamp
Arbetare och fattiga har oupphörligt opponerat sig mot de nyliberala reformer som aggressivt har genomdrivits från 1991 fram till idag.Vi har slagit till med generalstrejker och andra mobiliseringar mot dessa ”reformer” som inte innebär något annat än ökad fattigdom och nöd för folkflertalet.
Icke desto mindre galopperar den härskande regimen, sittande hårt fast i kapitalisternas och deras maffiamedias grepp, i full fart mot avvecklandet av varenda sten i det välfärdsstatsbygge som frammanades i Indiens konstitution.
Den förra generalstrejken den 28 februari 2012, i vilken fantastiska 10 miljoner arbetare runt om i landet deltog, borde ha varnat det regerande UPA och andra delstatsmyndigheter om det tillrådliga i att backa. Istället har vi under de senaste 12 månaderna kunnat se hur den mest kapitalistvänliga lagstiftningen röstats igenom i parlamentet och olika organ inom delstatsmyndigheterna. Detta för att lägga tyngden av de växande ekonomiska bördorna på oss.
Priserna på varenda livsviktig vara och tjänst stiger vecka för vecka. Vanligt folks köpkraft krymper, med ett minskande kaloriintag för massorna som följd samtidigt som antalet dollarmiljonärer ökar.
Den härskande klassen och deras politiska representanter inom olika borgerliga och småborgerliga partier talar, när 836 miljoner indier tjänar den ynka summan av 20 rupier (min-dre än 3 kronor) om dagen, fortfarande utan att skämmas om bruttonationalprodukt (BNP) och ekonomisk tillväxt.
Makthavarna mörkar totalt de talande fakta som finns om Det andra Indien översvämmat av undernäring, elände, sjukdomar och fattigdom.
Faktum kvarstår att det senaste årtiondets ekonomiska tillväxt, som de multinationella och inhemska storföretagen och de övre skikten av det indiska samhället har tjänat på, inte har gett det indiska arbetande folket något påtagligt.
Indien har fler fattiga än hela Afrika söder om Sahara. Indiens tillväxthistoria har om något varit antifolklig och fientlig mot de fattiga.
Den ökande kommunalismen, kastbaserade massakrer på dalither och religiösa minoriteter och det ständigt pågående skamliga våldet mot kvinnor över hela landet, är inget annat än ett uttryck för kapitalismens fullständiga misslyckande i Indien.
Den kapitalistklass som är knuten till feodalismens kvarlevor är oförmögen att lösa detta jättelika lands grundläggande problem när världskapitalismen genomlider sitt värsta ögonblick i den senaste tidens historia.
Kapitalismens alla så kallade framgångshistorier har smulats sönder till damm. De härskande klassernas auktoritet från USA till Europa, från Mellanöstern till Västasien blir i allt högre grad utmanade av de arbetande befolkningarna i dessa länder.
De tumultartade händelserna i Tunisien, Grekland och Sydafrika är indikationer på att arbetarklassen kollektivt visar musklerna och röjer en väg framåt mot bildandet av imponerande alternativ som kommer att utmana kapitalismen och ersätta den med demokratisk socialism.
Sida vid sida med de fackliga centralorganisationernas tiopunktsprogram med krav som inkluderar ”stoppa prisökningarna, rättvisare fördelning, stoppa överträdelserna mot arbetsmarknadslagstiftningen, tillåt fackföreningar på arbetsplatserna, bonusar, förmåner och ersättningsfonder för alla arbetare m m”, uppmanar New Socialist Alternative (CWI i Indien) arbetarklassen att delta i denna 48-timmars generalstrejk:
- Mot slavlöner, arbetslöshet och privatiseringar.
- För återförstatligandet av alla privatiserade industrier och offentliga tjänstesektorer.
- Mot sexuellt våld och det system som upprätthåller patriarkatet.
- Mot den multinationella plundringen av livsförnödenheter och avregleringen av deltaljhandeln.
- För att stänga kärnkraftsanläggningarna i Kudankulam, Jaihtapur och på andra platser.
Indiens arbetarklass är tillsammans med andra förtryckta grupper den enda progressiva kraft som kan utmana kapitalismen och göra slut på det förtryckande systemet.
New Socialist Alternative
(CWI i Indien)
