Trots all uppståndelse blev det faktiska resultatet av mötet i Singapore magert. Det avtal som president Donald Trump och Nordkoreas ledare Kim Jong-Un skrev under innehåller få konkreta utfästelser, och det finns ingen tidsplan att nå målet om fred och en fullständig kärnvapennedrustning på Koreahalvön. Istället utlovas endast nya förhandlingar, vilket åtminstone innebär en tillfällig frysning av den farliga krigsretoriken.
Det är inte första gången som USA och Nordkorea undertecknar avtal som till en början har beskrivits som historiska, men som snabbt förlorat i betydelse. Sannolikheten är stor att detta avtal går samma väg till mötes.
I en värld som präglas av allt större rivalitet mellan de imperialistiska makterna, steg mot handelskrig och militarisering tenderar varje avtal och överenskommelse makter och länder emellan att bli tillfälliga, instabila och icke bestående. I brist på varaktiga lösningar blir utgångspunkten istället att vinna tid, prestige, eventuell popularitet och som i detta fall ett led i att ta sig ur det hörn som Trumpadministrationen har målat in sig i.
Trump åkte till Singapore efter att G7-mötet i Kanada slutat i en historisk och öppen konflikt med tidigare allierade och efter att han tagit avstånd från det gemensamma uttalande som han först hade sagt ja till. ”G7-mötet visade ännu en gång att Trump behandlar USA:s allierade värre än sina fiender. Europa har nu inget val än att försöka se till att Trump isoleras på världsarenan”, skrev tyska Der Spiegel i en ilsken kommentar efteråt.
Innan G7-mötet hade Trump avlossat de första skotten i vad som kan bli ett handelskrig, sagt upp kärnenergiavtalet med Iran, och beslutat att USA lämnar både Parisavtalet och TPP-avtalet.
Trumps politik kan sammanfattas i ”America first” som också ska återspeglas i de avtal, företrädesvis bilaterala, som USA-imperialismen vill ska ersätta de tidigare överenskommelser som har undertecknats.
Men efter att ha kommit på kollisionskurs med även sina äldsta allierade och med viktiga val som närmar sig i USA var Trump i behov av ett avtal som skulle ge sken av att det finns något i det återkommande skrytet om att ”jag är en bra, vinnande förhandlare”.
Dessutom höll Trumpadministrationen på att måla sig in i ett hörn med sina många krigiska utfall mot Nordkorea under förra året och behövde hitta en väg bort från det Armageddon som skulle bli följden om Trump gjorde allvar av sina krigsplaner. Vidare skulle en uppgörelse med regimen i Pyongyang kunna bidra till att minska den främsta rivalens – Kinas – inflytande i Nordkorea. Det sistnämnda är en önskan som Kim Jong-Un delar.
Nordkoreas regim ser kärnvapen som ett medel för att säkra sin framtid, vinna internationellt erkännande och tillträde till världsmarknaden. Efter att ha provsprängt en, enligt egen utsago, vätebomb ifjol samt genomfört flera robotprovskjutningar kände sig diktaturen mogen för samtal, diplomati och möte med Trump, som såg ett avtal med Nordkorea som en chans att få spela rollen av hyllad fredsapostel och för att om möjligt vända blickarna bort från USA-imperialismens kris och militarism.
Ett avtal som skrivs på denna grund öppnar ingen dörr till fred och verklig militär nedrustning på Koreahalvön. ■
