
Ingenting får sticka ut, allt är jämngrått. Inte ens kapitlet om klimathotet får en att ryckas med, utan det blir skåpmat utan några som helst idéer på hur hoten ska stoppas.
MP gör allt för att rymmas i den växande skara partier som har företagarvänlighet som främsta ledstjärna. Ordet fackförening nämns inte. Det är svårt att tolka MP:s ekonomiska analys annorlunda än att om bara alla företagare blev goda så löser sig problemen. Framförallt måste omgivningen förstå företagen. ”Företag i alla storlekar ska ges goda möjligheter att verka.”
De forna radikala kraven på 30 timmars arbetsvecka är så klart borta, då de skulle förutsätta en omfördelning från vinster till löner. Istället ska man kunna välja sänkt arbetstid istället för höjd lön, och därmed blir MP ett parti för de mer välbeställda. Lika typiskt är det att MP inte kräver gratis eller kraftigt sänkta priser på kollektivtrafik utan bara utbyggd kollektivtrafik.
Redan för några år sedan byttes EU-motståndet, som en gång i tiden gjorde MP stort, ut mot EU-kritik. I programförslaget vill MP att EU ska utökas till fler länder. Av de stormande förändringarna i verklighetens Europa, där EU är pådrivande för drakonisk välfärdsslakt och möts av generalstrejk på generalstrejk, syns inte ett spår.
MP är mycket noga med att inte ta ställning till om välfärdstjänster utförs av offentligt ägda aktörer eller privata. Vinsterna får dock inte vara ”orimliga”, men vad orimlighet är och hur den ska stoppas förklaras inte. Att det idag dagligen sker ett vårdslöst slöseri där var tionde krona av våra skattepengar går till vinster och där vårdskandalerna avlöser varandra, nämns inte.
För att komma med något nytt överhuvudtaget förekommer begreppet ”hen” några gånger, främst i början. Så enkelt störtas inte heteronormen, när inga strukturer ifrågasätts.
Borgerliga dagstidningars ledarsidor prisar det numera mer blågröna partiets steg högerut. För oss röda fortsätter arbetet med att nå ut med ett socialistiskt program till många fler.
Elin Gauffin