”Inget annat val än att kämpa”

2007-07-02 18:01:09




BOK
Titel: The Price of Fire
Författare: Benjamin Dangl
Förlag: AK Press (2007)
I The Price of Fire av Benjamin Dangl ges en insiktsfull skildring av de många proteströrelser som präglat Bolivia under 2000-talet. Det är en bok om kamp och motstånd, som blir till en dagbok över en revolutionär process som gett eko världen över.

Bolivia har skakats av enorma massrörelser under 2000-talet och landet genomgår just nu en ny fas i den revolutionära utveckling som inleddes med det segerrika ”vattenkriget” i Cochabamba 2000.
Innan 2000-talet hade Bolivia genomlidit år av förödande nyliberalism, vilken cementerat massfattigdomen. Bolivia är Latinamerikas fattigaste land. Hälften av befolkningen lever på mindre än 14 kronor per dag.
Men trots kris och tidigare nederlag lyckades arbetarna och de fattiga att vidmakthålla organisation och kamptradition. Det i sig utgjorde en viktig faktor i revolten mot nyliberalism. Inte bara vad gällde kampens beslutsamhet utan även politiskt i form av massrörelsens krav på förstatligande.

”Vattenkriget”

I september 1999 stod det klart att det amerikanska storföretaget Bechtel fått kontrakt på vattenförsörjningen i staden Cochabamba, som ligger i provinsen med samma namn. Bechtel, som i Cochabamba föredrog att operera under namnet fick Aguas del Tunari, hade tidigare letts av direktör Stephen Bechtel, som i följande ord summerade kapitalismens väsen: ”För oss handlar det om att göra pengar, inte produkter”.
I Cochabamba var det bara 60 procent av befolkningen som var uppkopplade till det kommunala vattennätet innan privatiseringen. Övriga fick vatten via egna källor och uppkopplingar eller så var man tvingade att betala dyrt för det vatten som bolag utanför Cochabamba levererade.
När Bechtel/Aguas del Tunari tog över vattnet i Cochabamba ville man ”göra pengar” och därför höjdes taxorna, för vissa med hela 200 procent. Bolaget såg även till att ta över från andra vattendistributörer utanför Cochabamba för att på så sätt tvinga fattiga att ta sitt vatten från Bechtel/Aguas del Tunari.
Från första stund fanns ett brett motstånd mot privatiseringen av vattnet. Blockader och demonstrationer avlöste varandra under slutet av 1999. Proteströrelsen växte i omfattning när de första nya räkningarna började skickas ut i november 1999. ”Först får vi betala för vattnet, snart tar man betalt för luften”.
För att samordna protesterna bildades en särskild kommitté Coordinadora, som under början av 2000 lyckades ta kampen till nya nivåer.
På morgonen 4 februari 2000 tågade tusentals mot Cochabamba i protest mot privatiseringen av vattnet. När demonstrationen nått stadsgränsen angreps den av polisens specialstyrkor, som flugits in från huvudstaden La Paz, för att krossa upproret. Demonstranternas svar blev att bygga barrikader för att stå emot angreppen från mer än 1 000 poliser och soldater. Cochabamba förvandlades till en ”krigszon”. De gatustrider som följde ”gjorde att vi förlorade vår tidigare rädsla. Vi hade inget annat val än att kämpa”, berättar en av dem som deltog i striderna.

Mot ett avgörande

Massorna krävde att vattnet skulle vara allmän, offentlig egendom. Hela 96 procent av de 50 000 som deltog i en folkomröstning som Coordinadora genomförde krävde att det kontrakt som slutits med Bechtel/Aguas del Tunaris skulle rivas upp. Därför blev inte februari slutpunkten utan nya protester följde.
I ett desperat svar på den fortsatta kampen införde regimen undantagstillstånd i Cochabamba den 6 april. Repressionen och militariseringen ökade ilskan och följdes av omedelbara massmobiliseringar. Invånarna tog helt enkelt över delar av staden och viktiga byggnader. Det stod klart att ett avgörande närmade sig. Den 10 april meddelade ledarna för Coordinadora att man nått en uppgörelse med representanter från regeringen: Bechtel/Aguas del Tunaris förlorade sitt kontrakt och vattnet skulle åter bli offentlig ägo.

Ett vinnande exempel

I väntan på att parlamentet skulle godkänna uppgörelsen och den nya lagen följde nya massprotester. När parlamentet gav sitt godkännande var känslan av seger total. ”Vattenkriget i Bolivia tog antiglobaliseringsrörelsen till nya höjder”. ”Vattenkriget” gav ett lysande exempel på att kamp lönar sig. Särskilt i Latinamerika (Ecuador, Uruguay och Argentina nämns i boken) kom exemplet från Cochabamba att stimulera till aktiv kamp mot privatiseringar av vattnet.
I Bolivia kom den segerrika kampen i Cochabamba att accelerera den process som leder fram till ”gaskriget” 2003.

”Gaskriget” 2003

Den globala kapitalismens plundring av Bolivia kan illustreras av att ju mer naturgas landet producerade desto fattigare blev dess invånare.
Det mesta av Bolivias naturgas exporteras och upprinnelsen till ”gaskriget” var planerna på att exportera gas till USA via Chile. År 2001 fick ett konsortium bestående av British Gas, British Petroleum (BP) och spanska Repsol/YPF ansvaret för att verkställa detta projekt. Även Sempra Energy (dotterbolag till skandalföretaget Enron) fanns med på ett hörn i Pacific LNG, som konsortiet hette.
Transnationella bolag hade redan lagt beslag på en stor del av Bolivias kända naturgastillgångar och nu skulle de få en chans att intensifiera plundringen samt göra ännu större vinster. Detta var en provokation, som inte blev mindre av att den underblåste gamla motsättningar med Chile. I ett krig 1879-83 hade Bolivia förlorat sin Stillahavskust till Chile.
Men det var inte Chiles arbetare och fattiga som skulle dra vinning av de anläggningar som skulle byggas för gasexport till USA. Och det var självfallet inte Bolivias arbetare och fattiga som skulle få del i de miljarder som storbolagen räknade med att tjäna på projektet.
”Naturgas tillsammans med kokablad [vilket inte är detsamma som kokain] och vatten ses som livsavgörande naturtillgångar. Naturgasen behövdes inte bara för uppvärmning och matlagning, många i Bolivia ser gasen som en möjlighet att finansiera vård och skola. Helt enkelt en tillgång som öppnar möjligheter för ett framtida välstånd”.
Därav huvudparollen: ”Gasen är inte till salu! Det i sin tur betydde nationalisering av naturgastillgångarna, ett krav som stått högst på massrörelsens dagordning sedan 2003.

”Gasen är inte till salu”

Bolivia har Latinamerikas näst största naturgasfyndigheter och här finns och fanns en enorm inkomstkälla, men bara under förutsättning att gasen förstatligas under arbetarnas demokratiska kontroll och utvinns samt distribueras på ett demokratiskt och planmässigt sätt. Regeringens och storbolagens planer betydde det motsatta – naturgas och inkomster skulle exporteras.
Det var bakgrunden till den revolutionära kamp som följde under 2003 och som fått namnet ”gaskriget”. Kampen reste dock många andra krav och kunde ha resulterat i att arbetarna och de fattiga upprättade sin stat baserad på de alternativa maktorgan – massrörelser och demokratiska aktionskommittéer – som fanns.
”Gaskriget” började i september 2003 och pågick i en månad. Det var en månad av daglig kamp – demonstrationer, ockupationer, blockader, generalstrejker och våldsamma gatustrider – som kostade 67 människors liv och flera hundra skadade. Landet stod på randen till inbördeskrig. När kampen var över hade president de Lozada flytt landet.

El Alto

El Altos invånare stod i spetsen för kampen hösten 2003. El Alto är ingen liten förstad till La Paz som det ibland framställs i svensk media. Utan ett samhälle som hyser nästan 800 000 invånare, varav 64 procent är under 25 år. År 2010 beräknas invånarantalet överstiga La Paz.
I El Alto finns en mängd gräsrotsorganisationer som tillsammans fungerar som lokala styrelser med ansvar för service och ordning. ”Det vi kan göra själva gör vi, allt annat försöker vi uppnå genom kamp”, säger en El Alto-bo (Alteños) i boken.
Trots att många jobbar i den informella sektorn eller saknar anställning var det arbetarklassens organisationer och kampmetoder som präglade El Altos protest- och sociala rörelser under ”gaskriget” 2003, och även efteråt.
De vägblockader som sattes up i El Alto innebar att trafiken till La Paz stannade, många av de blodigaste slagen under ”gaskriget” stod vid dessa blockader.
Som så ofta förr i historien kom polisens och militärens våld att ge extra beslutsamhet till kampen och öka viljan att kämpa tills seger uppnåtts. ”Gaskriget” 2003 var inget undantag.

Presidenten flyr – seger

I mitten av oktober var presidentens dagar räknade. Den 16 oktober anlände gruvarbetare efter en lång marsch till La Paz. ”Gruvarbetarnas marsch till La Paz väckte minnen från revolutionen 1952”, säger ett ögonvittne i boken. Dagen efter samlas hundratusentals i La Paz i en av de största demonstrationer som någonsin genomförts i landet. Samma dag börjar rykten cirkulera om att presidenten flytt, vilket sedan bekräftas. Massorna började fira sin seger.
”Under upproret [2003] slutade staten att fungera, i El Alto dog den”, menar en sociolog som författaren intervjuat. Det uttalandet ger en bild av massrörelsens styrka och möjligheter hösten 2003.
Det var denna kamp som lade grunden för MAS (Rörelsen för socialism) och Evo Morales historiska valseger drygt två år efter att det första ”gaskriget” avslutats.
Massorna har sedan dess pressat MAS och Morales till vänster, vilket Offensiv skildrat i flera artiklar och kommer att fortsätta göra.
The Price of Fire ger bakgrunden till dagens Bolivia. Det är en bok som på ett levande sätt skildrar några av de mest spännande kapitlen i den moderna historien.

Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!