Inifrån arbetarkampen i Iran

2007-08-16 22:19:00




Recension
BOK: Iran on the Brink – Rising Workers & Threats of War
Författare: Andreas Malm, Shora Esmailian
Förlag: Pluto Press
Arbetarkampen i Iran har ökat kraftigt de senaste tre åren, med flera strejkvågor och ökad organisering. Den islamistiska regimen har svarat med hård repression, inte minst den här våren och sommaren. En ny bok, än så länge bara på engelska, Iran on the Brink, ger en suverän beskrivning av bakgrunden till dagens händelser.

Författarna, Andreas Malm och Shora Esmailian, är reportrar på syndikalisternas tidning Arbetaren. Boken bygger på omfattande besök i Iran och en rad intervjuer med arbetarkämpar i landet och i exil.
”Vi snubblade rakt in i en ny sjudande underjordisk militant arbetaraktivism”, förklarar de i sitt förord. I början av 2004 dödades mellan fyra och 15 arbetare i en massaker vid ett kopparsmältverk i Khatonabad, och ytterligare 300 skadades. Senare samma vår strejkade lärarna, liksom bilarbetarna vid Iran Khodro, textilarbetare mfl. Bland de mest uppmärksammade var en serie strejker på Kurdistans Textilfabrik i Sanandaj, som tvingade företagsledningen till flera eftergifter.
På 1 maj 2004 hade arbetarna i Saqez, Kurdistan, planerat en egen oberoende demonstration. Statens säkerhetsstyrkor attackerade arbetarna när de samlades och organisatörerna arresterades. Tillsammans blev dessa händelser under våren 2004 inledningen till den nya vågen av arbetarkamp. Efter 1 maj 2005 och en våldsam attack på bussförarnas fackförening i Teheran genomfördes en alliransk strejkdag den 16 juli. Till och med ”den heliga staden Qom reducerades till kaos när transportarbetarna gick med i strejken”. I oktober 2005 genomfördes 140 strejker och i november 120.
Detta är bokens starka sida, rapporter om arbetarnas situation och deras kamp. Andra reportrar beskriver mest överklassungdomarnas längtan efter fester och beundran för USA. Som kontrast berättar Iran on the Brinkom hur arbetarfamiljerna i Saqez belånade sina hus i borgen för att få ut arbetarledaren Mahmoud Salehi ur fängelset.

Busstrejken

Bussförarnas strejk i början av 2006 provocerades fram sedan deras facklige ledare Mansour Ossanlou arresterats i december 2005. 10000 bussförare svarade på strejkuppmaningen och trafiken i Teheran stod stilla. Men strejken krossades när 1200 bussförare och familjemedlemmar greps av polis. En internationell protestdag den 15 februari 2006 spelade en roll i att tvinga fram att flera av de fackliga ledarna släpptes ur fängelset.
Efter strejkerna har två olika nätverk bildats, Hanahangi, med bas i Saqez, och Peygiri, med band till det gamla kommunistpartiet, Tudeh. Det förra säger, enligt boken, att det enda arbetarna behöver är sina egna rådsorgan (arbetarråden i revolutionen 1978-79 hette shora) och att fack och partier är överflödiga. Den här kommittén har därför hamnat på sidan av i flera viktiga strejker, t ex bussförarnas. Dessutom är en av lärdomarna från 1978-79 att shoras inte räcker för seger.

Arbetarnas historia

Boken ger en mycket bra kort genomgång av arbetarkampens historia i Iran: revolutionen, kontrarevolutionen och inbördeskrigen 1906-11 (även om författarna inte tar upp den viktiga kopplingen till den första ryska revolutionen 1905); rörelserna i Gilan och Kurdistan som proklamerade ”sovjetrepubliker” 1920 respektive 1945; den starka fackföreningsrörelsen och kommunistpartiet (Tudeh) efter andra världskriget; USA:s och Storbritanniens blodiga statskupp mot president Mossadeq 1953. I samband med den sistnämnda kuppen lyfte Tudehpartiet inte ett finger, trots att man hade 100000-tals medlemmar.
Arbetarklassen hade med andra ord en rik kamphistoria innan revolutionen bröt ut 1978-79. ”På en oktoberdag [1978] rapporterade 65 nya strejker; dagen efter ytterligare 110”. Denna massiva rörelse störtade Västvärldens vän och hjälte, shahen (kungen) och dennes enorma förtryckarapparat. Arbetarna bildade shoras på arbetsplatserna, men saknade en klart revolutionär klassorganisation. Ayatolla Khomeini, som återkom från exil i Frankrike, hade ett starkt rykte som en fiende till shahen och USA-imperialismen, och som de fattigas vän. Arbetarna gick tillbaka till arbetet i februari 1979, på hans uppmaning, men ”för större ekonomi av shoras”. Men det fanns ingen nationell eller ens regional samordning av arbetarråden. Den starkaste politiska infrastrukturen var istället de 10000 moskéerna, ledda av Khomeini.

Lärdomar av 1978-79

Det ”kommunistiska” Tudehpartiet följde orderna från Moskva och gav ”antiimperialisten” Khomeini stöd. Dessa stalinister till och med deklarerade att strejker var kontrarevolutionära när konfrontationen med USA trappades upp genom att USA:s ambassad ockuperades och personalen togs som gisslan. Den andra största vänsterorganisationen, Fedajin, splittrades och majoriteten allierade sig med Tudeh. Minoriteten ställde senare på samma sida som Khomeini när Saddam Husseins Irak inledde kriget mot Iran 1981.
Kapitalistklassen hade en mycket klarare uppfattning än de så kallade arbetarledarna. De såg att dubbelmakten inte kunde vara för evigt, ”det var antingen den nya staten eller shoras” som måste vinna. Och det fanns inget parti till vänster som kunde visa en väg framåt för arbetarråden; att samordna rörelsen i hela landet och avväpna islamisterna, både politiska och militärt. Den grundläggande regeln för varje arbetarorganisation, att behålla sitt klassoberoende, politiskt och organisatoriskt, ignorerades totalt av den iranska vänstern, som försökte hitta något progressivt i Khomeinis politik.
Malm/Esmailian kritiserar vänstern för ett ”okunnigt demokratikoncept”, en viktigare var dess felaktiga syn på kapitalism, imperialism och revolutionen. Särskilt de ryska revolutionerna 1905 och 1917, och den spanska revolutionen på 1930-talet, visar att arbetarklassen måste vara beredd att ta makten för att inte besegras i blod. 1982 avslutades maktbalansen i Iran med att de sista arbetarråden krossades och 1983 utplånades Tudeh och Fedajin.

Atomfrågan

Iran on the Brinkger en bra bild av hur den ”reformistiske” presidenten Khatami, 1999-2005, skapade illusioner om en förändring. Men Khatami stod aldrig för ekonomisk eller social rättvisa, enbart marknadsreformer och ett närmande till den globala kapitalismen, vilket var skälet till att han hyllades i Väst. När protesterande studenter sköts ner höll han tyst.
Vad gäller presidenten sedan 2005, Ahmadinejad, verkar Malm/Esmailian ha en oklar eller dubbelsidig uppfattning, där de skiljer hans reaktionära inrikespolitik från konflikten med USA-imperialismen. I kapitlet om 1978-79 ställer de frågan. ”Hur långt måste vi gå för att hålla ihop… bevara en enad front, när vår nation kämpar för sitt liv mot utländskt tyranni?” De förklarar sitt stöd till Hamas, Islamiska Jihad, Hizbollah, Muqtada al-Sadr, och ”sunni-motståndet” i Irak, eftersom dessa ”tar strid för att säkra förutsättningen för allt politiskt framåtskridande” och ”ett ockuperat folk måste enas mot fienden”. Det är svårt att förstå detta som något annat än att stöd till de styrande i Teheran i deras mål att skaffa sig kärnenergi såväl som kärnvapen. Det senare skulle, enligt författarna, göra ”Israel mindre skoningslöst”, ”utjämna terrorbalansen” och ”inte minska möjligheterna för en demokratisk revolution”.
Det stämmer att terrorbalansen med kärnvapen bidrog till att hålla tillbaka USA-imperialismen och det stalinistiska Sovjetunionen från en direkt konfrontation. Men den hindrade inte USA-imperialismen från Vietnamkriget mm, och den stoppade inte det hårda förtrycket från de styrande i Moskva. Terrorbalansen understödde ingen revolutionär kamp, utan utnyttjades av de styrande som propaganda mot all opposition. Att se den frågan om kärnvapen enbart som en fråga mellan stater är fel. Idag försöker Ahmadinejad och mullorna blockera oppositionen i Iran med hänvisningar till behovet av ”islamistisk nationell enhet”.
Arbetare och socialister ska naturligtvis inte vara neutrala inför krigshoten från Washington. Arbetare i Iran organiserar sig redan mot risken för flygattacker, vilket är vad hoten mest sannolikt kan leda till. De har sett resultatet av kriget i Irak och fruktar för sina familjers liv. Krigshandlingar mot Iran måste stoppas, av arbetarnas aktioner i Iran, USA och globalt – en antikrigsrörelse starkare än 2003 är nödvändig. Detta kommer inte att hända som kampen i Iran underordnas regimen i Teheran.

Revolution

Boken är oklar över karaktären på den kommande revolutionen i Iran, vilket kan ses i hänvisningen ovan till en ”demokratisk revolution”. Utan tvekan kommer demokratiska frågor och krav att spela en viktig roll i den kommande revolutionen – arbetarnas rättigheter, kvinnors rättigheter, den nationella frågan osv. Dessa frågor hänger dock intimt samman med frågorna om den ekonomiska makten, statsapparaten och internationalism, vilka är avgörande frågor i en socialistisk revolution. I denna kamp kommer arbetarklassen att vara den viktigaste kraften, med stöd av bönder, städernas fattiga, kvinnor och ungdomar. Varje försöka att skapa konstgjorda stadier för revolutionen kan vara fatala. Malm/Esmailian riskerar att göra sådana misstag, när de säger att ”det ögonblick imperialismen är besegrad, reser sig tusen nya frågor”. Författarna skriver också att ”Iran självt har kommit med ett lovande förslag: en atomfri zon i Mellanöstern”. I en kapitalistisk värld, med kapitalistiska regimer i Teheran, Israel etc, är detta ett totalt utopiskt förslag. Det är bara möjligt att uppnå med socialistiska rörelser och partier i Iran och i andra delar av regionen, som kämpar för ett socialistiskt samhälle.
Trots dessa kritiska synpunkter är detta en rik bok, en måste-läsning för alla som är intresserade av Iran och arbetarkamp. Den ger en massa grundläggande fakta inför kommande kamp.

Per-Åke Westerlund

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!