”1 maj är arbetarrörelsens dag, men demonstrationstågen
blir färre, och antalet deltagare likaså. Allt färre
ungdomar syns mellan de röda fanorna som fladdrar i majvinden. 1
maj är inte längre en hoppets dag, utan snarare en bortglömd
dag. De flesta arbetare har förlorat hoppet för vår rörelse,
och det beror till stor del på att partiledningen vänt vanligt
folk ryggen. Det märks återigen i statsminister Göran
Perssons tal.”
Denna uppriktiga kommentar på Dala-Demokratens (s) ledarsida är
en utmärkt beskrivning av förhållandet mellan det socialdemokratiska
partiet och arbetarväljarna inför valet. Det gäller även
Dala-Demokratens påpekande att den socialdemokratiska ”partiledningen
förlorat fotfästet för länge sen”.
1 maj 2006 innebar ett försök från den socialdemokratiska
partitoppen att genom kritik av moderaterna och Svenskt Näringsliv
framställa sig i bättre dager. Persson lovade till exempel
att ta sig ”an arbetet med att skapa världens bästa land
att åldras i”.
Inte ett ord om vilka som är ansvariga för äldreomsorgen
och vård idag, socialdemokraterna i regeringen och i ledningen
i många kommuner och landsting. Inför valet har Rättvisepartiet
Socialisterna i Umeå räknat ut att nästan 4 000 jobb
skurits bort inom Västerbottens landsting sedan 1992. Av dessa är över
1 100 undersköterskor och vårdbiträden.
Perssons och stödpartiernas ”satsningar” ska jämföras
med den politik de själva fört under 10-15 år av nedskärningar.
Tio miljarder kronor per år i tio år till äldreomsorgen är
alldeles för lite. Det är inte heller trovärdigt, eftersom
pengarna är beroende av fortsatt hyfsad ekonomisk tillväxt
i Sverige.
När ekonomin vänder neråt, eller EU kräver det,
har Persson visat sig vara beredd att skrota alla former av välfärd,
från pensioner till tandvård. Den nuvarande koalitionen mellan
socialdemokraterna och motsvarande moderater i Tyskland visar hur skillnaderna
i princip försvunnit.
Socialdemokratiska talare på 1 maj fick famla länge för
att hitta några skillnader gentemot högeralliansen. Migrationsminister
Barbro Holmberg – ökänd för sin brist på solidaritet – påstod
i sitt tal i Östersund att socialdemokraterna försvarar ”trygghetssystemen” för
arbetslösa.
Ändå är det under socialdemokratins senaste regeringsperiod
som klyftorna vuxit mer än någonsin. Sjuka jagas med blåslampa
och arbetslösa erbjuds plusjobb utan fackliga rättigheter.
I Borlänge räknade den lokale s-ordföranden Kenneth Persson ”upp
i princip alla skillnader och nyanser mellan regeringens förda politik
kontra alliansens” (enligt Dala-Demokraten). Dessa bestod i att ”räntan,
företagandet och faktiskt även ungdomsarbetslösheten” var
sämre under den borgerliga regeringen 1994 än idag.
Vänsterpartiets talare höll sig också inom blockramarna.
Lars Ohly lät som en ministerkandidat i sitt 1 maj-tal i Stockholm.
Hans tal andades knappast ett ord som kan beskrivas som antikapitalistiskt
och efter sitt tal inför tv-kamerorna bedyrade han att det var inga
problem att samarbeta med Perssons socialdemokrater eftersom man gjort
upp om 16 budgetar. Lars Ohly kritiserade enbart socialdemokraternas
utrikespolitik (synen på Hamas). Igen, inte ett ord om någon
skillnad i synen på löner, privatiseringar eller de jättelika
vinsterna i storföretagen, varken mellan s och v, eller mellan blocken.
De arbetare som enligt Dala-Demokraten förlorat hoppet behöver
ett nytt arbetarparti. Ett parti som står för kamp mot nyliberalism
och nedskärningar, för högre löner och antikapitalism,
för återupprättad asylrätt och kvinnokamp.
Rättvisepartiet Socialisterna är det enda partiet i höstens
val som står för ett nytt arbetarparti och en socialistisk
politik.
