Måndagen den 25 Bahman (den 14 februari) blev en upprorsdag i Iran. Världen blev vittne när hundratusentals genomförde protester i Teheran och många andra städer. De ropade ”Ned med diktaturen” och ”Efter Ben Ali, nu Seyyed Ali [Khamenei]”.Nästan 50 000 människor hade svarat på en uppmaning på Facebook om att stödja eller delta i protesterna.
De officiella oppositionledarna Mehdi Karroubi och Mir-Hossein Mousavi hade tidigare i ett brev till inrikesministern begärt tillstånd för en demonstration till stöd för revolutionen i Egypten.
Regimen var förberedd med civilklädda säkerhetsstyrkor, milis och polis. De attackerade demonstranterna från motorcyklar, använde tårgas och sköt direkt mot protesterna.
En universitetsstudent dödades och tre skadades i Teheran. Över 200 personer greps runt om i landet.
Ungdomar och kvinnor spelade en stor roll i protesten. Mödrar hade förberett att delta i Laleparken i Tehe-ran, med fotografier på sina barn som dödats vid tidigare protester. De flesta demonstranterna var ungdomar och studenter. Arbetaraktivister var också viktiga deltagare. Från fängelset gav många politiska aktivister och bussförarfackets ordförande Mansour Ossanlou sitt stöd till protesterna.
Protesten den 25 Bahman visade att hela Mellanöstern är som en vulkan och kanske särskilt Iran. Och att alla diktatorerna är livrädda. Detta underströks när den islamistiska regimens ”parlamentsledamöter” direkt efter protesterna krävde dödsstraff för Mousavi och Karroubi.
Regimen i Teheran har trappat upp terrorn och har genomfört hundratals avrättningar av arbetarkämpar och oppositionella sedan massprotesterna 2009, men detta lyckades inte stoppa måndagens protest.
Irans antiteokratiska protest visar att en ny period i massrörelsen i Iran har inletts. Om arbetarklassen deltar i kampen mot regimen kan den fällas. Nu krävs det organisering för upptrappad kamp.
Hamid Azar
