Iran: Största massrörelsen sedan revolutionen 1979

2009-06-17 16:29:27




­­Sedan den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad deklarerat att han vunnit i den gångna helgens presidentval i Iran har massprotesterna avlöst varandra. I måndags demonstrerade uppemot två miljoner på huvudstaden Teherans gator. Det var den största demonstrationen i Iran sedan revolutionen för 30 år sedan.

Inte sedan den iranska revolutionen 1979 har så många vågat sig ut på gatorna. I syfte att vinna tid och med hopp om att proteströrelsen ska ebba ut har Väktarrådet, en slags religiös överregering, lo­vat att räkna om vissa valröster. Men den lilla eftergiften under galgen kommer för sent och är inte tillräcklig för att ta udden ur masskampen.
Väktarrådets besked om omräkning bekräftar dock att protesterna har splittrat de styrande.
De styrande blir allt mer desperata och isolerade. När en diktatorisk re­gim hamnar under en sådan press från massorna som den iranska har gjort tenderar den att splittras upp i två fraktioner. Den ena säger ”Mer repression, om vi genomför reformer får de självförtroende och vi får handskas med en revolution”. Den andra säger ”Vi måste genomföra reformer, annars får vi en revolution”.
Men under kampens gång har demonstrationerna radikaliserats. Inte heller Ahmadinejads huvudmotståndare i valet, Mir Hossein Mousavi, har kontroll över massrörelsen.
Regimanhängarnas våld och statens repression samt censur har skärpt motsättningarna. Minst sju  demonstranter dödades i måndags. Uppgifter gör också gällande att demonstrerande studenter ska ha dödats dagen innan..
De iranska massorna kan bara lita till sin egen styrka och solidaritet. För att ta kampen till en ny nivå, med storstrejker och andra massaktioner för att splittra statens och islamisternas styrkor, krävs att arbetarna och de fattiga organiserar sig.
Vad vi ser kan vara inledningen av ny iransk revolution, denna gång mot ayatollornas diktatur.

Arbetarkampen i Iran har trappats upp de senaste åren. Sedan Ahmadinejad tillträdde 2005 har tusentals arbetarprotester registrerats. Arbetarle- dare har fängslats och mördats. Men trots den brutala repressionen har protesterna ökat. Massprotesterna och den ekonomiska krisen har ­öppnat en spricka inom den härskande klassen, vilket valrörelsen gav många exempel på. Presidentkandidaterna kritiserade varandra öppet i direktsänd TV. Anklagelserna har varit grova om korruption och valfusk.

Till årets val godkändes endast fyra kandidater av det 16 man mäkti­ga och högsta beslutande organet – Väktarrådet – tillsatta av ayatolla Khamenei som högsta beslutsfattare. Kandidater som godkändes var den sittande presidenten Mahmoud Ah­madinejad, Mir-Hossein Mousavi som var premiärminister 1980-88, Mehdi Karroubi och Mohsen Rezai som tidigare ledde det ökända revolutionsgardet.
Media har beskrivit det som ett val mellan framförallt ”reformisten” Mo-usavi och den konservative Ahmandi-nejad. Samtliga kandidater var dock godkända av regimen, inga verkliga “reformister” skulle släppas fram. Alla fyra är rika politiker, lojala mot regim­en. 471 kandidater förbjöds att ställa upp och inga kvinnor tillåts att delta. Mousavi tillhör dem som tror att regi­men är hotad om förtrycket får fler att vända sig emot diktaturen.
Mousavi har framförallt lyckats vinna stöd från storstädernas medel­klass som har tröttnat på Ahmadinejad. I själva verket är det inte fråga om ett stöd för Mousavi, utan om ett hat mot Ahmadinejad.
Ahmadinejad gick till val 2005 med populistiska löften om minskad korruption, lägre inflation och arbetslöshet och en rättvis fördelning av Irans oljetillgångar. Sedan dess har fattigdomen, inflationen och korruptionen ökat, samtidigt som repressionen har ökat mot arbetarklassen.

Alla kandidaterna är själva ankla­gade för korruption. Iran är ett av världens mest korrumperade länder. Mullorna har ägnat sig åt stöld och mutor i stor skala. Regimens anhängare har berikat sig samtidigt som fattigdomen bland arbetare och bönder ökat i krisens spår. Befolkningen svälter, det är inte ovanligt att en vanlig arbetare har två jobb för att överleva. Den genomsnittliga lönen är inte tillräcklig för att klara en normalfamiljs matkostnader. Den ekonomiska kris­en har betytt hög inflation och arbets­löshet.
Detta är de avgörande orsakerna till protesternas omfattning, även om valet blev dess utlösande faktor.
Även om Mousavi hade kammat hem segern är den politiska skillnaden marginell. Han ansvarar själv för massakrer på tiotusentals studenter under sin tid som premiärminister.
Dessutom är det ayatolla Ali Khamenei som sitter på den verkliga makten. Han kontrollerar utrikes- och säkerhetspolitiken, ut­ser chefer för rättsväsendet, statliga teve, militären samt det Väktarråd som har vetomakt över parlamentets lagstiftning och väljer vilka som får ställa upp i val. Khamenei uppmana­de först alla att respektera valresultatet och ställa sig bakom regimen, men har nu tvingats säga att vissa röster ska räknas om.

Kampen idag gäller varje demokratiskt krav, rätten till mötesfrihet, rätten att demonstrera och strejka, rätten att organisera sig i partier och fackligt, för fria och demokratiska val.
Men kampen för demokrati måste för att kunna segra förenas med kampen för att störta kapitalismen – för socialism. Det krävs ett aktionsprogram för såväl demokratiska fri- och rättigheter som sociala förbättringar (arbetstidsförkortning, bostäder, utbildning och sjukvård) och socialistisk produktion kontrollerad av arbetare och bönder.
När arbetarklassen kliver in är regimens dagar räknande, vilket revolutionen 1979 visade.
Shahens regim hade precis som dagens en stor kontroll- och förtryck­arapparat som kontrollerade befolkningens minsta steg. Shahen hade till sitt förfogande repressionens alla verktyg, militär, polis, och en hänsynslös säkerhetspolis. Men dessa smulades bokstavligen sönder av arbetarnas och de fattigas beslutsamma kamp.
Arbetarna och de fattigas revolution i Iran störtade shahen, men kom tidigt att kidnappas av islamister. De som stått i ledningen för revolutionen förföljdes, fängslades, torterades, mördades eller drevs i landsflykt.

Ett socialistiskt genombrott i Iran skulle snabbt ge inspiration till arbetare och fattiga i närliggande länder.
Men vad som krävs är en massrörelse i hela landet.
De socialistiska och kommunistis­ka partierna i Iran borde tillsammans med andra arbetarorganisationer och fria fack samlas runt ett gemensamt program, med utgångspunkten att samordna protesterna i hela landet och med ett socialistiskt aktionsprogram sätta upp målet att störta mullornas diktatur.
Kristofer Lundberg