Protesterna växer bland Irlands offentligt anställda.
”Ingenting mer att ge bort”, sammanfattar inställningen hos de offentliganställda på Irland (republiken) som kämpar för att överleva mitt i en ekonomisk kris som aldrig tar slut.Den första ”Croke Park-överenskommelsen” undertecknades 2010. Den innebar att regeringen och fackföreningarna kom överens om lönesänkningar på mellan fem och tio procent för anställda inom den offentliga sektorn. Den kritiserades hårt av Socialist Party (CWI i Irland). Nu försöker regeringen genomföra en ny attack mot de offentliganställda arbetarna, vilket har utlöst nytt motstånd.
Överenskommelsen innebär mer arbete för mindre lön, något som de anställda inom den offentliga sektorn inte har råd med!
Den miljard euro (nära 9 miljarder kronor) i nedskärningar som Croke Park II innebär kommer inte att skapa ett enda jobb och inte på något sätt bidra till att vända den ekonomiska utvecklingen. Faktum är att enligt det irländska forskningsinstitutet ESRI kommer en miljard i nedskärningar att leda till att 4 000 jobb försvinner inom den privata sektorn.
Åtstramningen har misslyckats Efter fem år råder det fortfarande massarbetslöshet och massutvandringen fortsätter. Inget tyder på att detta kommer att förändras under de kommande åren. Denna överenskommelse kommer bara att förvärra sakernas tillstånd.
Croke Park II bygger på att delar av den fackliga ledningen har accepterat att åtstramning är det enda alternativet, istället för att försvara arbetarnas löner och arbetsförhållanden.
Offentliganställda har inte råd att godta den här överenskommelsen. Samtidigt var det oundvikligt att regeringen skulle komma tillbaka med nya krav i spåren på de eftergifter som Croke Park I innebar. Första gången påstod de att om dessa eftergifter godtogs skulle de genomförda lönesänkningarna återställas! Ändå är det inte förvånande att regeringen kommer med krav på ytterligare nedskärningar. Det här är del i en kapplöpning i nedförsbacke när det gäller löner och arbetsvillkor för de offentliganställda. Nu har tillfället kommit att ropa stopp!
Ett viktigt steg framåt är att fyra fackförbund – INMO, CPSU, UNITE och IMO – har beslutat att driva en kampanj för att få alla offentliganställda att rösta ”Nej”. Det kan spela en avgörande roll för att det ska bli majoritet för ett nej bland de offentliganställda.
Ett Nej i omröstningen är ett förs-ta steg i försvaret av löner, jobb och servicen inom den offentliga sektorn.
Uppmaningen nu bör lyda: Arbeta inte bara för att medlemmarna i din fackförening ska rösta Nej. Samarbeta om möjligt med andra på din offentliga arbetsplats, i den byggnad du arbetar eller på din avdelning för att få alla fackligt anslutna att rösta Nej. Bilda kommittéer på arbetsplatsen för att samla alla fackligt aktiva i de olika fackförbunden i en kampanj för en Nej-majoritet.
Det gäller också att mobilisera, så att de medlemmar som är arga på överenskommelsen verkligen gör sina röster hörda genom att rösta.
Ett Nej kommer att leda till en politisk kris för regeringen i allmänhet och Labour i synnerhet. De har hotat med än värre nedskärningar om det blir ett Nej, men det är ett tomt hot.
Om Croke Park II avvisas kan regeringen besegras. Om Labour och Fine Gael (regeringspartierna, ö a) försöker driva igenom överenskommelsen måste kampanjen mot den trappas upp. En uthållig kampanj med fackliga protester, där en- och tvådagarsstrejker inom den offentliga sektorn är en del i spåren på en Nej-majoritet i omröstningen, skulle kunna besegra regeringen och vara ett slag mot Trojkan och hela åtstramningspolitiken.
Kampen för att besegra Croke Park II måste också kopplas till en allmän kamp mot åtstramningen och sådant som egendomsskatten och vattenskatten. De fyra fackföreningarna som leder kampanjen för en Nej-röst borde bli till en varaktig opposition inom ICTU (irländska LO, ö a), mot de högerledare som har bundit upp sig för att stödja Labours dagordning av åtstramningar och angrepp på den offentliga sektorn.
Även om det skulle bli en Ja-majoritet borde detta inte vara slutet på kampen. De ”fyra fackföreningarna” borde organisera en kamp mot uppgörelsen och försöka bryta den ”kontroll” över fackföreningsrörelsen som de högerinriktade ledarna för de ”stora” fackförbunden utövar.
Tusentals medlemmar i fackföreningarna kommer att delta i stora möten på sina hemorter. Om de alla samlas i aktivistgrupper inom sina fackföreningar som är inriktade på att förändra facken, skulle detta kunna leda till att dominansen för de högerinriktade fackliga funktionärerna inom ICTU, som gick med på denna ruttna överenskommelse, bryts.
Facken skulle kunna omvandlas till att tjäna det syfte varför de bildades – det vill säga att vara en kampinriktad kraft som arbetar för att förbättra arbetsförhållanden och livskvalitet för sina medlemmar, istället för att hjälpa storföretag och regeringar att genomdriva nedmontering av reformer och lönesänkningar!
Stephen Boyd
Socialist Party (CWI i Irland)
