Den isländska borgerliga koalitionsregeringen blev den första att avgå till följd av finanskrisens verkningar och de protester som följt i dess spår. I måndags avgick regeringen, pressad av massprotester som pågått sedan slu- tet av oktober.För bara en vecka sedan sa statsminister Geir Haarde från självständighetspartiet att hans koalitionsrege- ring tillsammans med socialdemokraterna inte var på väg att falla. I måndags var det ett faktum. Redan i sön- dags avgick handelsministern.
Att Haarde utlyste nyval den 9 maj i år (egentligen skulle val hållas 2011), stoppade inte de nästan dagliga protesterna som krävde regeringens omedelbara avgång. Det hjälpte inte heller att han meddelade att han själv inte ställer upp för nyval.
Den ekonomiska kris som slagit hårt mot Island och dess 320 000 invånare har skapat en stämning av revolt med krav på regeringens avgång som huvudparoll. Sedan slutet av oktober har dagliga proteser ägt rum och varje lördag har man samlats till massprotester med krav på regeringens avgång. Tusentals har deltagit i demonstrationerna som bara växt i styrka.
Island har de senaste 10 åren varit ett nyliberalt frimarknadsexperiment, men den globala finanskrisen fick den isländska valutan att kollapsa och med den också dess finansmarknad. Krisen vände ekonomiskt välstånd till ekonomisk kollaps, vilket har lett till en ilska mot regeringen, banker och företag. Bankerna kraschade, men räddades av ett förstatligande. Detta kommer i sin tur att förstärka de anti-kapitalistiska stämningarna.
Många har förlorat sina arbeten, kostnaderna för lån har stigit kraftigt, valutan har rasat och bostadspriserna sjunkit. Den ekonomiska tillväxten väntas i år minska med 9 procent och arbetslösheten, som varit i det närmaste obefintlig, väntas stiga till över 8 procent. För den isländska befolkningen bär regeringen ansvaret för hur hårt krisen slagit mot landet.
Regeringen har befunnit sig under stark press sedan finanskrisen slog till mot Island. Det var en beslutsam rörelse med ett ständigt ökande antal människor som på Island ställde sig bakom kravet på regeringens omedelbara avgång och en total förändring.
Regeringen anklagas öppet för att ha misskött landets ekonomi och ha stått paralyserad i flera månader sedan krisen bröt ut. Regeringen, företagen och bankerna ses som ruttna kriminella och fuskare.
Det är kraven på en total förändring som speglas på gatorna. Siffror visar att 70 procent av företagen på Island tekniskt sett är i konkurs och så också 40 procent av hushållen. Arbetslösheten stiger och har ökat från 6 till 9 procent. Det är en ökning med 45 procent, rapporterar Islands arbetsförmedling.
Rörelsen har kallat sig ”Fleecerevolutionen” med anspelning på den kalla vintern och att man vill ha en ”mjuk revolution”. Hur snabbt utvecklingen går kan ses i att Island den den 5 oktober 2008 var världens sjätte rikaste nation och på morgonen den 6 oktober talade statsministerna i TV och radio om att man ”försöker att undvika en nationell konkurs”.
Protesterna kom snabbt, först med några hundra som snabbt blev flera tusen protesterande. De trotsade den kalla vintern för att fälla regeringen.
Hur stor ilskan är visas av att de som förlorat allt i den ekonomiska krisen har gått ut i upprepade massdemonstrationer. Vändpunkten kom den 20 januari, då tusentals samlades framför parlamentet och dagliga demonstrationer följde.
Den 21 januari samlades man utanför Nationella Teatern i Reykjavik med kastruller som trummor och talkörer som ”fäll den inkompetenta regeringen”. Därinne satt den socialde- mokratiska alliansen och diskuterade sitt regeringssamarbete med Självständighetspartiet.
Senare samma dag samlade en ny demonstration åter tusentals som tågade till regeringens kontor, varpå statsministern flydde ut till sin bil som omringades av demonstranterna. Folkmassan blockerade bilen, bankade på taket och rutorna och ropade ”Avgå, avgå”.
Kravallpolis kallades till platsen för att skingra och tvinga bort demonstranterna som svarade med att kasta snöbollar och ägg. Polisens hårda agerande provocerade senare samma kväll fram en konfrontation där demonstranter svarade med att kasta sten och flaskor, varpå två poliser skadades.
Protesterna fortsatte sedan den 22 januari, men under fredliga former. Den 23 februari, efter nästan en veckas demonstrationer, tvingades Haarde utlysa nyval och tillkännage sin avgång i hopp om att stoppa protesterna. Detta var verkningslöst och de- monstrationerna fortsatte – de största sedan 1949 då Island gick med i Nato.
Den 24 januari meddelade handelsministern att han avgick. Samtidigt demonstrerade 5 000 utanför All- tinget.
”Vi stannar tills ni avgår”, var budskapet. Kravallpolis skickades ut för att bevaka Alltinget. Sedan dröjde det bara två dagar innan resten av regeringen föll. Islands befolkning vill se en total förändring av samhället.
Gräsrötterna mobiliserar nu sina krafter för att bilda en lista för att utmana Självständighetspartiet.
Olika protestgrupper, nätverk och rörelser bildas hela tiden. Nu pågår ett samtal mellan dessa om att skapa ett ”Manifest för ett nytt samhälle”.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och CWI, den internationella socialistiska organisation som RS tillhör, menar att ett sådant manifest helt måste ta avstånd från nedskärningar och privatiseringar och vara antikapitalistiskt.
Att rörelsen tvingade regeringen på fall samt utvecklingen globalt kan vrida utvecklingen åt vänster.
Skulle det bli val idag skulle Gröna vänstern vinna valet. Partiet är storföretagsfientligt, miljömedvetet och motståndare till militärt samarbete och Nato samt menar att naturresurser måste vara i samhällets ägo. Vid en valseger kommer Gröna vänstern att ställas under hård press. Ska de kunna leva upp till förväntningarna måste de utmana kapitalisterna och deras allierade.
För att verkligen skapa ett nytt samhälle måste man bryta med kapitalismen och ta kamp för ett socialistiskt Island.
Kristofer Lundberg
i Reykjavik
