Island: Vulkanaska över växande sociala spänningar

2010-05-05 10:37:20




Bara några dagar innan vulkanutbrottet publicerades undersökningskommissiononens 2 000 sidor långa rapport om orsakerna till landets finansiella kollaps. Bankchefer och ministrar pekades ut som huvudansvariga, men de var inte ensamt skyldiga. Det var kapitalismen som system som orsakade krisen.
Vulkanutbrottet vid glaciären Eyjafjallajökull drog emellertid bort all uppmärksamhet från rapporten och krisen.

Eyjafjöllvulkanens utbrott och vulkanaskmolnet över Europa drog helt bort uppmärksamheten från den rapport som Speciella undersökningskommissionen publicerat bara dagar- na innan. Kommissionen, som fått sitt uppdrag av den isländska riksdagen, hade som uppgift att utreda orsakerna till Islands finansiella kollaps.
Rapporten och dess innehåll kun­de ha bidragit till att höja den politis­ka temperaturen och sätta frågan om orsakerna till den ekonomiska härdsmältan i fokus. Skådespelare som högläste ur den på en teaterscen påvi­sade potentialen för massprotester, men sedan fick vulkanen vid ­glaciären Eyjafjallajökull sitt andra utbrott.
Man skulle kunna säga att naturen ingrep till lycka för den härskande klassen på Island.

Enligt rapporten intog den sittande regeringen en ”extremt neglige­rande” attityd gentemot de varnings- signaler som fanns angående storleken på landets banksektor.
De tre storbankerna fick så gott som obegränsade tillväxtmöjligheter och varningar om att den isländska staten inte skulle kunna garantera banksektorns överlevnad om utvecklingen vände till det sämre ignorerades. Landets banksektor växte tjugo- faldigt på bara sju år. Större delen av de lån som beviljades av de tre storbankerna – Landsbanki, Glitnir och Kaupthing – gick till holdingbolag och investeringsfonder.
Rapporten hävdar också att Landsbankis ägare och vd:ar var tveksamma till att acceptera villkoren för att British Financial Service Authority [motsvarande svenska Finansinspektionen] skulle föra över sina ”Icesa­ve”-konton till ett brittiskbaserat dot- terföretag. [Icesave var en internetbank ägd av den isländska storbanken Landsbanki. Reds anm.]
I juli 2008 fick Landsbanki ett brev från British Financial Services Authority som rådde dem att flytta ”Icesave”-kontona till ett brittiskt dotterföretag, t ex Heritable-bank, så att tillgodohavandena skulle garanteras av den brittiska valutareserven.
Rapporten hävdar att de isländska myndigheterna, i synnerhet Riksbanken, missade ett viktigt tillfälle att ­minimera den skada som åsamkades landets ekonomi när Icesave gick i konkurs och Landsbanki kollapsade.
Redan år 2006 stod det klart att banksektorn var på väg mot kollaps, men ända fram till bankförstatligandet av Glitnir (oktober 2008) för-sökte den dåvarande statsministern Geir H Haarde övertyga den isländs­ka allmänheten om att bankerna var vid god vigör.

Rapporten har skakat Självständighetspartiet, den isländska kapitalismens traditionella parti, som rege- ­rade vid bankkollapsen 2008.
Partiets vice ordförande, Thorgerdur Katrin Gunnarsdottir, tidigare utbildningsminister, har avgått från sin partipost på grund av kontroverser rörande banklån på 1,7 miljarder isländska kronor som hennes man fått. Gunnarsdottir uppgav nyligen i en intervju att hon finner det märkligt att politiker och regeringsinstitutioner in­te har varit kapabla att hindra banker­nas överdrivna tillväxt.
Kontroverser rörande stora lån från storbankerna hemsöker också partiordföranden, Bjarni Benedikt­son, som erhållit lån på 170 miljoner isländska kronor mellan år 2005 och 2008.
Självständighetspartiet har beslutat att tidigarelägga sin kongress på grund av att rapporten pekar ut misstag gjorda av partiets ministrar och de ”ovanliga” förbindelser som orsaker till den ekonomiska härdsmältan.

Islands president, Olafur Ragnar Grimsson, kritiseras av utredningskommissionen för att ha gått för långt i sitt stöd till landets finansoligarki och dess expansion utomlands.
Presidenten har spelat en annorlunda roll än den gängse på Island, då denna inte har någon politisk makt. Hans funktion liknar i många avseenden den som kungafamiljer i de andra europeiska länderna har, förutom att han tillsatts genom val. Presidenten förutsätts vara ”en symbol för nationell enighet”, vilket utgör ett mystiskt och fromt anspråk. Nu är dock presidenten mer kontroversiell och uppfattas i första hand som en agent för storföretagsamheten.
Hans populistiska grepp att vägra godkänna ”Icesave”-lagen och därigenom utlösa en folkomröstning i vilken 93 procent visade sig vara emot lagen, har inte varit tillräcklig för att rädda hans rykte i allmänhetens ögon.
Två av de mest framträdande finansoligarkerna – Bjorgolfur Thor Bjorgolfsson och Jon Asgeir Johannesson – har offentligt bett om ursäkt för sina affärsageranden och de ”misstag” de gjorde i skötseln av sina finansimperier. Detta ”initiativ” från deras sida har emellertid slagit tillbaka på dem själva och uppfattas av allmänheten som ett pinsamt och falskt spektakel.

”Privatbankerna misslyckades, övervakningssystemet misslyckades, politikerna misslyckades och den oreglerade fria marknadens ideologi misslyckades fullständigt.” Med dessa ord sammanfattade Islands premiärminister Johanna Sigurdardottir de lärdomar som kan dras av rapporten.
Den nya regeringen – en koalition av Socialdemokraterna och de Vänster-gröna – är angelägen om att enbart skylla på den förra regeringen för den ”röra” den ställde till och som den nuvarande regeringen måste ”stä­da upp”.
Detta görs i syfte att dölja den nuvarande regeringens oförmåga att tillgodose arbetarnas, de ungas och pen- sionärernas behov.
Regeringen jobbar på att återställa samma kapitalistiska system som orsakade krisen. Regeringspolitiken får till följd att arbetare och unga får betala krisen, samtidigt som finansoligarkerna får sina miljardskulder av- skrivna.
Ingen av de etablerade partierna representerar arbetarnas intressen.
Därför måste vi nu själva organisera vår kamp för att försvara levnadstandarden och den offentliga ser- vicen, med målet att bilda en ny politisk formation kapabel att kämpa för arbetarnas och de ungas intressen.
För att bekämpa arbetslösheten och undvika att stora grupper av isländska arbetarungdomar marginaliseras måste arbetstiden förkortas till 30 timmar per vecka utan lönesänkning. För att motverka inflationens effekt på levnadsstandarden måste lö­ner och andra inkomster automatiskt uppjusteras i takt med prisökningar­na.
De stora näringarna – fiskeriindu­strin, aluminiumsmältverken, byggnadssektorn o s v – måste förstatligas under arbetarna demokratiska kontroll och styre för att minska levnadskostnaderna.
Vi behöver de pengar som har skapats i dessa industrier för att försvara levnadsstandarden och den offentliga servicen.
Alla arbetarklass- och studenthushållsskulder borde avskrivas. Delvisa skuldavskrivningar borde också erbjudas de medelklasshushåll som befinner sig i trångmål.
Bankerna borde förstatligas under arbetarnas demokratiska kontroll och styre och deras räkenskapsböcker borde öppnas för allmänheten så att vi kan se var alla miljardtals kronor tagit vägen.

De varje vecka återkommande demonstrationer som har genomförts under titeln ”Gatans parlament” är ett steg i rätt riktning, men demonstrationer utanför parlamentet är inte tillräckligt för att stoppa den härskan­de klassens och politikernas slakt på levnadsstandarden och den offentliga servicen.
Kampen behöver bedrivas planmässigt med klara och tydliga mål och ett perspektiv på hur kampen kan drivas till seger.
I motsats till vad många kapitalistiska kommentatorer och politiker påstår, finns det ingen ”isländsk” väg ut ur krisen.
Islands finansoligarki var en aktiv och ivrig aktör i det globala kapitalistiska systemet. Den isländska ekonomin har alltid varit utlandsberoende.
Det behövs ett globalt perspektiv i den isländska kampen och en socia­listisk internationalistisk lösning på kapitalismens kris, på Island och världen över.

Skuli Jon Kristinsson
Sósíalískt Réttlaeti (CWI Island)

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!