Italien: Fler kriser väntar Prodi

2007-02-28 13:06:35




Den 21 februari avgick Romano Prodi och den italienska koalitionsregeringen föll. Krisen kom bara ett par dagar efter den 200 000 man starka demonstrationen i Vicenza mot beslutet att godkänna en utökning av den amerikanska militärbasen i staden. Men redan den 23 februari ställde sig partierna i regeringskoalitionen bakom Prodis nyliberala tolvpunktsprogram, vilket gav honom förnyat mandat.

Prodis Unione, en mittenvänsterkoalition bestående av nio partier, har haft en knivsudds majoritet med bara en plats övervikt i senaten. Under de senaste nio månaderna har man försökt få igenom de flesta av frågorna genom att förlita sig på sina förtroenderöster eller på de sju senatorer som är valda på livstid.

Prodi röstades ned

Den här gången var det två vänstersenatorer, Turigliatto från Prc (Partiet för kommunismens återfödelse) och Rossi, som tidigare hörde till Pdci (Italienska kommunisters parti) som la ner sina röster, men de gjorde detta utan någon kampanj eller något försök att skapa ett stöd för sitt agerande, ett misstag som öppnar för attacker från Prodimajoriteten som säger att man har banat vägen för Berlusconi.
Mer oväntat avstod också två av livstidssenatorerna, den ene förre premiärministern och ”maffiavännen” Andreotti, som sagt att han skulle rösta för. I senaten räknas en nedlagd röst som en röst emot. Nejrösterna tillsammans med de nedlagda rösterna innebar att regeringen förlorade med 158 röster mot 160 och Prodi lämnade in sin omedelbara avgångsansökan.
Omedelbart nyval var aldrig en sannolik följd av den senaste regeringskrisen. Ingen ropade efter nyval, inte ens Berlusconi som vill försöka samla sin högerkoalition först. Vissa skikt inom den härskande klassen har propagerat för ett slags storkoalition eller en ny majoritet, vilket skulle betyda att man lämnar den ”radikala vänstern” (Prc, Pdci och de gröna) utanför och istället bjuder in delar av mittenhögern. Detta skulle emellertid fortfarande vara en instabil regering.

Nyliberal dagordning

Liksom de andra koalitionspartierna har Prc-ledarna nu skrivit under på Prodis icke-förhandlingsbara regeringsprogram i tolv punkter, som omfattar attacker på pensionerna, mer privatiseringar, ”reformering” av den offentliga sektorn och en fortsättning på regeringens nuvarande utrikespolitik. Genomförs detta lär det provocera fram ett stort motstånd från arbetarklassen.
Från början gick Prc med i koalitionen sedan man fått löfte om en ministerpost och talmansposten i underhuset. Confindustria, den största arbetsgivarorganisationen i Italien, stödde Prodi i valet eftersom man hoppades att hans regering skulle vara ett mer pålitligt verktyg än Berlusconis i fråga om att driva igenom nedskärningar för att öka den italienska ekonomins konkurrenskraft. CWI argumenterade därför för att Prc i egenskap av ett arbetarparti skulle bevara sitt oberoende i parlamentet och vara beredd att mobilisera emot regeringspolitiken.
Även om det inte fanns några större illusioner kring Prodiregeringen, hoppades många arbetare på att den åtminstone skulle avbryta de attacker man fått utstå under Berlusconi. Det tog bara några månader innan de förhoppningarna slogs i spillror i och med att regeringen godkände ”finanziariabudgeten”, som kommer att belasta arbetar- och medelklassen med skattehöjningar och nedskärningar på 35 miljarder euro.
Tiotusentals arbetare, pensionärer, studenter och människor ur medelklassen intog gatorna för att protestera emot budgeten.
När Prodi sedan gav grönt ljus för att fördubbla den amerikanska basen i Vicenza, blev det startskottet för den lokala revolten som kulminerade i nationella demonstrationer den 17 februari. En överväldigande majoritet av lokalbefolkningen, varav åtminstone 40 000 deltog på den nationella demonstrationen, motsätter sig vad som i själva verket betyder en amerikansk ockupation av deras stad.
När regeringen slaktade budgeten för sociala utgifter samtidigt som man ökade sina militära utgifter och USA tillkännagav att trupperna skulle lämna Vicenza för en våroffensiv emot talibanerna, stod det klart att de två frågorna om Vicenza och att ha kvar italienska trupper i Afghanistan var oupplösligt sammankopplade.

Prc till höger

Under hela den här tiden har Prc fortsatt att stödja Prodis regering. Senast man röstade om finansieringen av trupperna i Afghanistan, i juli förra året, hade regeringen bara suttit vid makten i tre månader och dess arbetarfientliga karaktär hade ännu inte genomskådats av gemene man. Om Prc i det läget hade röstat emot förslaget och om Prodiregeringen hade fallit och Berlusconi istället kommit tillbaka, skulle de flesta arbetare ha varit oförstående. De skulle ha anklagat Prc för att ha fört Berlusconi tillbaka till makten när man precis röstat för att få bort honom.
Lotta per il Socialismo (CWI i Italien) argumenterade istället för att Prc skulle ha lanserat en massiv kampanj för att bemöta de attacker som regeringen helt klart planerade att rikta mot arbetarklassen. Men istället för massmobilisering förlitade sig Prc på parlamentarisk övertalning och hävdade att man genom att sitta kvar i regeringen hindrade Prodi från att röra sig högerut.
Istället är det Prodi som har använt Prc och fackledarna för att tysta arbetarklassens protester, och det blev Berlusconi som fick chansen att mobilisera missnöjet i december 2006 med mellan en och två miljoner demonstranter emot budgeten.
Vicenza visar hur ohållbar Prc:s position är. Ledarna säger att de finns både ”i kampen och i regeringen”, men vad det i verkligheten har inneburit är en helt schizofren position med en partiledning som har stött regeringens förslag för Vicenzabasen, medan vanliga Prc-medlemmar och vissa lokalpolitiker har demonstrerat på gatorna mot just precis detta.
Många medlemmar har lämnat partiet och många av dem som fortfarande finns kvar är känner sig väldigt obekväma med den nuvarande situationen.
De vänsteraktivister som finns kvar inom Prc ska givetvis arbeta för att partiet ska ändra riktning och vägra ingå i fler nyliberala regeringar. De skulle få stöd utifrån för varje konkret positivt, antikapitalistiskt och arbetarvänligt förslag.

Ny våg av kamp

På kort sikt är det emellertid tydligt att Prc-ledningen förbereder för att gå ännu längre åt höger genom att delta i Prodis andra regering. Detta kommer oundvikligen att leda till en ökad ilska och besvikelse inom partiet och fler förlorade medlemmar.
Framtida klassmotsättningar är oundvikliga. Trots att läget i den italienska ekonomin förbättrades något under 2006, släpar man fortfarande efter andra europeiska länder när det gäller tillväxt och konkurrenskraft. Kapitalistklassen är därför fast besluten att få regeringen att utöka de motreformer man inlett med finanziariabudgeten. Detta kommer dock att stöta på motstånd från arbetarklassen, och ur massrörelserna kan ett brett arbetarparti komma att byggas.
Christine Thomas
Lotta per il Socialismo (CWI Italien)

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!