
Parallellt med valkampanjen har revolutionen fortsatt med nya protester, strejker och en ”institutionsrevolution”.
Samtidigt hotar religiösa, nationella och stambaserade konflikter att dra landet mot inbördeskrig.
Presidentvalet är del av gulfstaternas, EU:s och USA:s föreslagna ”vägkarta” för att göra slut på diktatorn Ali Abdullah Salehs 33-åriga styre.
Redan i november i fjol överlämnade Saleh i praktiken makten till vice presidenten och den ende presidentvalskandidaten Hadi.
Enligt samma vägkarta tillsattes i december en ny regering bestående av 17 ministrar från Salehs parti GPC och 17 från den förenade oppositionen JMP, vars största parti är al-Islah (närmast att likna med muslimska brödraskapet).
Officiellt ska presidentvalet ge Hadi två år att föreslå en ny konstitution och hålla flerpartival till ett parlament.
Men i själva verket handlar det, precis som i Egypten när Mubarak föll, om ett sätt för den styrande eliten att hålla sig kvar vid makten genom att offra Saleh och bjuda in delar av oppositionen till en kamp om en plats vid köttgrytorna.
Att vägkartan stöds av Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, som krossat upproret i Bahrain i blod, och USA, som varit Mubaraks och Salehs största uppbackare, visar det verkliga syftet med vägkartan: att försvara intressena hos den styrande ekonomiska eliten i Jemens huvudstad Sanaa, Riyadh (Saudiarabien) och Washington.
Även om det finns entusiasm för ett val som innebär att den hatade Saleh ersätts, och ett hopp om att valet ska leda till mer stabilitet, växer också missnöjet.
Till ungdomarna på torgens ilska innebär gulfinitiativet att Saleh och hans hantlangare har getts åtalsimmunitet och alltså inte kan straffas för att ha beordrat överlagt mord på tusentals protesterande under det senaste året och decennier av förtryck.
I stora delar av landet kan inte valet genomföras. I norr omöjliggörs det av hårda strider mellan Houthis (shiamuslimer tillhörande Zaydigrenen) och Salafister (sunniislamsk gren med rötter i Saudiarabien), vilka båda motsätter sig val över huvud taget. Det samma gäller för andra högerextrema religiösa grupper med kopplingar till al-Qaida som kontrollerar delar av Abyanprovinsen i söder.
Även delar av den självständighetsrörelse som finns i södra Jemen motsätter sig valet och hotar med attentat mot valet.
Med fortsatt kapitalism och feodalism kommer splittringen och motsättningarna att fortsätta medan missnöjet med fattigdom, korruption, arbetslöshet, elavbrott, vattenbrist o s v växer. FN:s barnfond säger att 57 procent av Jemens 12 miljoner barn är konstant undernärda, bara Afghanistan är värre. Och enligt Transparency International har Jemen fallit från 146 till 164 på dess korruptionsskala.
Grunden för en framtid för de miljoner som lider i Jemen ligger i den revolutionära rörelse som trotsat enorma svårigheter under det senaste året men ändå hållit ut och på sätt och vis fördjupats. Sedan i december pågår vad som kallats ”institutionsrevolutionen”. Massorna har tagit saken i egna händer för att sparka ut Salehs korrupta hantlangare från samhällets toppositioner.
Strejker, blockader och demonstrationer har genomförts av soldater, flygbolagsanställda, journalister, studenter, brandmän, sjukhuspersonal, domare och många andra.
I flera fall har de tvingat bort hatade ”smådiktatorer”. Detta har kombinerats med strejker för ekonomiska krav. Under de senaste veckorna har 4 300 renhållningsarbetare strejkat i Sanaa med krav på fast anställning medan oljearbetare strejkat för att få sina innestående löner utbetalda från kanadensiska oljebolaget Nexen.
Precis som i Egypten inser allt fler att hela regimen måste ersättas och ett nytt system måste byggas. Frågan är vem som ska ersätta de korrupta ledarna och vilket system? Oppositionspartierna går inte att lita på.
Personer som kapitalisten Hamid al-Ahmar och avhoppade generalen Ali Mohsen tillhör båda den elit som har berikat sig på massornas bekostnad.
Även klanledare som schejk Sadeq al-Ahmar har sin egen dagordning. Framförallt har de alla intresse av att behålla kapitalism och jordägarvälde där naturresurser och rikedomar stannar i ett fåtals ägo, och där religion och nationalism kommer att användas för att försvara de egna intressena.
Den kamp som förs på arbetsplatser, i bostadsområdena, inom armén, på torgen o s v måste organiseras i kommittéer som demokratiskt väljer sina företrädare, för att sedan kunna kopplas samman på lokal, regional och nationell nivå. Ur en sådan organisering kan sedan en konstituerande församling väljas.
För att utveckla Jemen måste naturresurser och stora företag göras till hela folkets egendom med demokratiskt styre utifrån behov.
Jonas Brännberg