Måndagen den 21 februari såg den elfte dagen av masskamp i
Jemen. Rörelsen växer och enas. Fredagen den 18 februari kallades
"start-fredag" i hela Jemen, vilket innebär att rörelsen inte kommer
att ge upp förrän president Ali Abdullah Saleh och hans regim är störtad.
Den 17 februari uppmanade ledarna i södra Jemen den
"södra rörelsen" att ansluta sig till resten av demonstranterna i
kampen för att fälla regimen. Det kommer att ha en starkt enande effekt.
I Aden har rörelsen sedan dess vuxit och samlats under en
paroll, att fälla diktatorn. Detta i kontrast till de första dagarna, då det
fanns två separata massdemonstrationer i Aden, varav den ena krävde
självbestämmande i söder. För att understryka denna enhet talade en soldat som
anslutit sig till rörelsen på ett massmöte i huvudstaden Sanaa måndag morgon
den 21 februari: "Jag kommer inte att tjäna under en regim som skickar oss
att utkämpa ett meningslöst krig – sex inbördeskrig på sex år – mina bröder i
de väpnade styrkorna är ivriga att gå med dig".
I Taiz, den tredje största staden i Jemen, har omkring tio
tusen personer vistats på Frihetstorget, sovit på natten och protesterat på dagen,
sedan den 10 februari.
På lördag den 19 februari blev demonstranterna i Taiz
attackerade av granater som kastades från en Land Cruiser som ägs av guvernören.
Guvernören är en förmögen affärsman, parlamentsledamot och ledare för president
Salehs parti. Efter övergreppet anslöt sig tusentals människor till
demonstranterna och bildade kommittéer för att försvara de unga ledarna för
rörelsen.
I Aden dödades två demonstranter, 18 skadades och
hundratals greps på onsdagen den 16 februari i ett försök att krossa rörelsen.
Beväpnade fordon och stridsvagnar körde runt i staden och inrättade
kontrollstationer i varje gathörn. Människor
samlades trots detta efter fredagsbönen och fortsatte in på natten, som en del
av "start-fredag". På lördagen belägrades
staden av de väpnade styrkorna, blockerade alla från att komma in eller ut.
I Shiehk Othman, en stadsdel i Aden, gjorde befolkningen
uppror mot belägringen. Två lokala politiker avgick och anslöt sig till
rörelsen. En polisstation och kontoret för presidentens parti brändes ned.
Armén svarade med att tvingar familjer att lämna sina hus för att använda dem
som sköldar och för krypskyttar. Fyra människor dödades i Shiehk Othman. Ingen media
släpps in på Adens sjukhus, så antalet skadade är inte känt.
Samma natt organiserade presidentens parti en
"lojalitetsfestival" i Sanaa. Efter en lång rad av smickrande
propagandatal, höll presidenten ett tal som knappast försöka övertyga folket.
Han bad om ursäkt för dödsfallen i Aden, Taiz och en student som dödades i
Sanaa, och lovade sedan en "grundläggande förändring". "Vi måste
lösa detta genom konstitutionell dialog", vilket innebär att han ville behålla
kontrollen. Människor på gatorna svarade och sade "Presidenten vill bli av
med folket".
Den enorma styrkan i den ständigt växande rörelsen visas
av de muslimska ledarna. Under de första dagarna sade de av demonstranterna
skulle hamna i helvetet. Nu säger de att ligister som attacker fredliga
demonstranter kommer att hamna i helvetet. Borgerliga ledare anpassar sig också,
till exempel genom att via NGOs ge mat och tält till demonstranterna. Men de
vill fortfarande ha en fot i vardera lägret, ännu osäkra på utgången. Hussein
al-Ahmar, en välkänd stamledare positionerade sig själv med ett löfte att
skydda demonstranterna från ligister om regeringen inte kan garantera
säkerheten för de protesterande.
Rörelsen uppmuntras ytterligare av nyheterna om
protesterna i grannländerna Bahrain, Oman och Djibouti. Fortfarande finns samtidigt diskussioner och farhågor roll Saudiarabien
och USA, och de hemliga mötena med sheihkstammar i deras ambassader.
Den revolutionära rörelsen har fortfarande övertaget – alla 22 provinser är med. Det är uppenbart att regimen är på väg att falla, och vad som behövs är organisering och tydliga idéer om hur man ska bekämpa feodalism, kapitalism och imperialism. Det finns redan lärdomar som kan dras från Tunisien och Egypten, om den avgörande roll som arbetarklassen har för att segra samt hotet från kontrarevolutionen i form av "oppositionsledare" som vill avleda rörelsen. Det som behövs är en förståelse för teorin om den permanenta revolutionen, som betyder att arbetarna måste ta makten för att säkra den demokratiska och sociala krav.
Av en socialist från Jemen
