John le Carré om Kongo

2007-01-31 12:56:12

BOK

Titel: Den gode tolken. Författare: John le Carré. Förlag: Albert Bonniers förlag.

”Frågar man en västerlänning var Kivu ligger, skakar han okunnigt på huvudet och ler. Frågar man en afrikan, svarar han ’paradiset’, för det är det: ett centralafrikanskt land med dimhöljda sjöar och böljande kullar, smaragdgröna betesmarker, ljuvliga fruktlundar och så vidare.”

John le Carré har åtskilligt att lära byråkraterna på det svenska Migrationsverket, om det nu vore möjligt. I verkets handlingar om Michel Bofando Lotika, kongolesisk flykting i Sverige, skriver man bland annat: ”Det finns inget i hans berättelse som ger stöd för att han personligen har någon anknytning till Nord- eller Sydkivu. Han har aldrig varit bosatt där.” Och hans hemstad ”Kisangani ligger inte i de oroliga delarna av Demokratiska Republiken Kongo”. Hans aktivitet har därför enligt verket ”endast bestått i att dela ut flygblad för ett parti som inte kan bedömas ha någon starkare förankring och betydelse i Orientaleprovinsen [Kisangani] eftersom det uteslutande har som mål att kämpa för att Kivuprovinserna ska bli självständiga”.
Istället föreslår Migrationsverket att Michel ska bli flykting inom Kongo – ”han kan ju språket”, ett påstående närbesläktat med att säga att alla kongoleser ser likadana ut.
John le Carrés bok Den gode tolken handlar om Kongo och Kivu. En bra tolk för östra Kongo behöver kunna åtminstone – förutom engelska, franska och lingala (huvudspråk i västra Kongo) – swahili (med tanzanisk eller östkongolesisk accent), shi, bembe, kinyarwanda och kinyamulenge.

Uppror i Kivu

I Den gode tolken har en av huvudpersonerna, eller rättare sagt, en inhyrd ledare, Mwangazan, deltagit i upproret i Kivu 1964. På Migrationsverket låter det som om Kivus självständighet är en obskyr flygbladsfråga. Men Kivu betraktas av dess invånare som ett eget land, vars självständighet krossades av Kongos diktator Mobutu 1965. Det var då Michel Bofando Lotikas föräldrar tvingades fly sitt Kivu. Att sedan från Kisangai slåss för Kivus självständighet innebar, särskilt när kriget inleddes 1997, en direkt fara för livet. Michels båda föräldrar dödades under striderna 1997-2002, när Kisangani var ockuperat av ugandiska trupper. I Den gode tolken drömmer Kivus krigsherrar om självständighet – ”ett Kivu befriat från utländsk utsugning” – varvat med ständiga anklagelser mot varandra om förräderi.
De styrande i Kinshasa har delat på Kivu för att splittra befolkningen ytterligare. Fortfarande i januari 2007 pågår militära strider mellan utbrytargeneralen Laurent Nkunda och FN-trupper, medan den kongolesiska armén försöker roffa åt sig krigsbyten. Enligt FN-representationen i Kongo, Monuc, fanns i december ifjol 551 667 interna flyktingar i Nordkivu.
Att Kivu skulle vara ”en lokal fråga” motsägs helt och hållet i Den gode tolken. Det som händer i Kivu är tvärtom av största intresse för de styrande i Kongo. Att stå för ett fritt Kivu i västra Kongo är antagligen jämförbart med att dela ut flygblad för ett fritt Tjetjenien i Ryssland.
Boken visar att Kongo och Kivu även är av största intresse för makthavare och storföretag världen runt.

Alla har intressen i Kongo

”Kongo har förblött i fem årtionden” säger företrädaren för det jordbrukssyndikat som anlitat tolken och räknar upp de skyldiga: ”CIA, de kristna, belgarna, fransmännen, britterna, rwandierna, diamantföretagen, guldföretagen, mineralföretagen och hälften av alla världens politiska lycksökare, deras egen regering i Kinshasa”.
Detta syndikat vill förhandla med tre krigsherrar från Kivu, med det uppgivna syftet att tvinga Kinshasa att dra bort sina korrupta trupper och avväpna legotrupperna. Krigsherrarna ska därefter kunna dela ut ”folkets andel” till skolor, vägar o s v.
Knappast någon läsare är så naiv som tolken, den i Kongo uppvuxne Bruno Salvador, som faktiskt trodde att det syndikatet höll på med jordbruk och folkandelar. Bruno Salvadors våndor liknar dock problemen för le Carrés klassiska spioner från tidigare romaner, vilket gör boken spännande. Eftersom den brittiska underrättelsetjänsten och storfinansen är inblandad handlar boken i högsta grad om imperialism och kolonialism. John le Carré har senare också gjort inlägg om Kongo tillsammans med representanter från Läkare utan gränser, som har guidat honom i östra Kongo.
Den gode tolken förser oss också med användbara ordspråk: ”En stock kan ligga tio år i vattnet. Den blir ändå aldrig en krokodil”. Om saker ska förändras krävs handling, inte önsketänkande.

Per-Åke Westerlund