Valet 2006 markerade en vändpunkt i den politiska utvecklingen i Sverige. Högerregeringen har trappat upp det systemskifte som pågått i snart 20 år. Klassklyftorna växer nu dramatiskt på alla områden. Privata företag tränger ut en underminerad offentlig sektor vad gäller boende, utbildning, vård och omsorg o s v. Första och andra klass existerar redan idag för vård och utbildning, nu kommer både business class och tredje klass. Raserandet av fungerande kollektivtrafik, el- och energiproduktion, apotek, post med mera pågår sedan 1990-talet. Socialförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringar rivs upp som ett led i att skapa en ny låglönemarknad, där offentligt subventionerade pigjobb är en av branscherna. Det som pågår är en kontrarevolution som den svenska kapitalistklassen haft på dagordningen sedan mitten av 1970-talet.
Men det är samtidigt inte en stark regering som driver igenom systemskiftets nya fas.
Under regeringen Reinfeldts första år har den kunnat luta sig mot en stark högkonjunktur, men ändå rasat kraftigt i opinionen. Regeringens nyliberala extremism har inget stöd.
Finansmarknaderna är sedan sommaren 2007 i början av en kris, vilket lett till ytterligare politiska svårigheter för den första svenska regering som tillsatt en ”finansmarknadsminister”, Mats Odell, och som bundit upp sitt enorma privatiseringsprogram till skandalbolaget Carnegie.
En slutsats som kan dras av de senaste årens utveckling är att dagens fackliga ledningar utgör en avgörande del av hindren för att åstadkomma en verklig kursändring av politiken i Sverige.
Ny kamprörelse behövs
Arbetarnas organisationer måste vara kämpande, demokratiska och ha ett politiskt alternativ för att kunna utmana nyliberala politiker och kapitalister.Det handlar om att återuppväcka arbetarklassens kamptraditioner från decennier av hård klasskamp mot kapitalister och en politisk höger som stod i vägen för varje steg framåt.
Protestdagen den 18 september 2007, då 5 000-6 000 samlades till demonstrationen i Stockholm, visade på stämningarna och var en föraning om möjligheterna att bygga en verklig proteströrelse.
Under valkampanjen 2006 profilerade sig moderaterna som ”det nya arbetarpartiet”.
Reinfeldt lovade att satsa minst lika mycket som socialdemokraterna på vård och omsorg, uttalade sig mot försämringar av arbetsrätten och förnekade indignerat att de planerade att sälja ut storsjukhusen.
Den nya profileringen, i likhet med t ex Sarkozy i Frankrike, går ut på att verka ta avstånd från tidigare politik, att stå för något nytt/modernt, utan att hota välfärden.
Moderaternas nuvarande partisekreterare Per Schlingmann har gjort en ordlista för de nya moderaterna. De ska säga förbättra istället för förändra, mångfald istället för privatisering, löna sig att arbeta istället för sänkt a-kassa, osv (Svenska Dagbladet 10 juni 2007). En skillnad mot Sarkozy, än så länge, är att den svenska högerregeringen inte är lika öppet nationalistisk.
Men den retoriska kulissen föll så fort valet var över. Med attacken på a-kassan direkt efter valet föll regeringens opinionssiffror rekordsnabbt.
Regeringen genomför nu det mest drastiska kontrarevolutionära programmet, under sken av att försvara arbetsrätt och välfärd.
Högeralliansens partiledare har bundit samman sina öden. Alliansen ses som en genialisk taktik för att ”bryta sossefieringen i Sverige”, som Maud Olofsson uttrycker det. Det var dock en sak att hålla ihop i framgång, men med sjunkande opinionssiffror kan de inre problemen öka.
Moderaterna dominerar vad gäller antalet väljare, men trots att de andra partierna knappt existerar vid sidan av det parlamentariska arbetet har de var sin partiapparat som kämpar för sin överlevnad.
I förlängningen kan det leda till sprickor och även splittringar i alliansen, men i en verklig kris kanske också till sammanslagningar eller övergångar mellan partierna.
Udden mot kvinnor
Med pigjobb och vårdnadsbidrag uppnår högern: • en uppsplittrad låglönemarknad med osäkra jobb för kvinnor, • nya marknader för privata företag, • mindre resurser till den offentliga barnomsorgen, • ökade klyftor av inkomsterna mellan män och kvinnor, • ytterligare klass- och könsuppdelning av arbetet i de hushåll som har råd med pigtjänsterna, • förstärkt makt åt patriarkala familjestrukturer.Effekten blir också ett slag mot fackföreningarna i den offentliga sektorn.
Pigjobben innebär att högavlönade hushåll kan köpa städtjänster osv för 100 000 kronor och att staten betalar hälften genom skatteavdrag. Kostnaden för statsbudgeten är 1,3 miljarder kronor, varav en miljard är pengar till hushåll som i alla fall skulle ha köpt dessa tjänster (Ordfront magasin, september 2007).
Vårdnadsbidraget innebär att kvinnor får 4 000 kronor i månaden för att vara hemma med småbarn. Där vårdnadsbidrag redan införts – Nacka kommun och i Norge och Finland – är 95 procent av dem som tar ut bidraget kvinnor.
Försämringen av villkoren för de deltidsarbetslösa är ytterligare ett hårt slag mot lågavlönade kvinnor.
LO har räknat ut att 170 000 kvinnor idag arbetar ofrivillig deltid. Det vill säga, de vill ha heltid för att få en lön som det går att leva på, men erbjuds bara deltidsjobb.
Andelen deltidsjobb är särskilt hög inom handeln, men gäller också många kvinnor i den offentliga sektorn.
Socialdemokraterna
Efter partiets sämsta valresultat någonsin har socialdemokraterna sedan valet 2006 ökat kraftigt i opinionsmätningarna.Men att socialdemokraterna, tillsammans med v och mp, idag leder skyhögt i opinionsmätningarna beror enbart på det starka motståndet mot regeringen, inte på socialdemokraternas egen politik. Som DN:s tecknare Magnus Bard illustrerade det: Mona Sahlin leder en roddtävling över Reinfeldt, utan att röra årorna och ropar ”Look, no hands”.
Göran Perssons avgång innebär inte en öppning åt vänster, även om s-toppen kommer att ”blinka vänster” i en del symbolfrågor, t ex att inte avskaffa förmögenhetskatten. I själva verket förbereder den socialdemokratiska ledningen att överta stora delar av den politik som högerregeringen nu genomför. Det gäller t ex skolpolitiken och skattesänkningarna. På arbetsmarknaden är småföretagande, tjänstesektorn och ”starkare arbetslinje” nyckelord i det nya rådslag som s nu genomför – d v s i stort sett kopierade från regeringens linje. S-ledningens alternativ budget ger stöd till 31 av 38 miljarder av Reinfeldts inkomstskattesänkningar.
Socialdemokraterna har också uttalat sig för att flyktingar som fått uppehållstillstånd under de första åren inte ska få välja vilken kommun de ska bo i. Inom utrikespolitiken har skillnaderna under en längre tid varit obefintliga.
Denna kurs visas redan idag i kommuner och landsting. Socialdemokraterna har egen majoritet i Luleå kommun där man nu planerar att privatisera lokalvården som ett första steg mot ytterligare privatiseringar. ”Det är egentligen allt som kan konkurrensutsättas, utom kärnverksamheter” säger s-kommunalrådet Karl Petersen. Inte ens kommunens egna utredningar säger att privatiseringarna ger några ekonomiska fördelar, men Petersens uppfattning är att privatiseringarna är ”moderna” och populära i de skikt han vill få stöd av. Lokalvårdarna har tagit strid mot privatiseringarna och fått stöd av bland andra IF Metall på SSAB. I Luleå genomförs också stora nedskärningar inom skolan.
I Stockholm har socialdemokraterna inte opponerat sig mot den gigantiska konkurrensutsättningen av offentlig verksamhet.
Ett starkt symboliskt exempel på den nya socialdemokratin är att Norrländska Socialdemokraten (NSD), som länge var Norrlands största dagstidning, sedan i somras har en moderat stiftelse som huvudägare. Samordningen med moderata Norrbottenskuriren innebär samtidigt att mer än 20 jobb rationaliseras bort.
Socialdemokraternas utveckling är likadan internationellt. I både Tyskland och Österrike sitter s-partierna i koalitionsregeringar med moderaternas systerpartier.
Den svenska socialdemokratins största tillgång inför nästa val är högeralliansens impopularitet, som gör en s-seger trolig. Men det finns även en möjlighet att s förlorar, precis som i valet 1979 då högern styrt i tre år.
Fackens framtid
Fackföreningsrörelsen befinner sig i en växande kris, både i Sverige och internationellt. Dess privilegierade och byråkratiserade ledningar förstår varken situationens allvar eller varför facket befinner sig under attack. I Sverige är topparna en del av den socialdemokratiska apparaten, samtidigt som de vant sig vid samförstånd med kapitalisterna. Nu ställs de inför både högerregeringens strategi att underminera fackets styrka och ett allt mer aggressivt Svenskt Näringsliv. Frågan om facket ska kämpa eller underkasta sig ställs på sin spets, och handlar om hela fackföreningsrörelsens överlevnad.LO tappade 96 890 medlemmar från januari till augusti 2007, och takten i medlemsminskningen har ökat under året. Kommunalarbetareförbundet förlorade 26 000 medlemmar. Även TCO-facken har förlorat medlemmar, omkring 40 000 under samma period. Ännu fler har gått ur a-kassan, sammanlagt 324 300 personer till och med augusti månad (LO-Tidningen 14 september, och IAF, Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen).
Detta är precis vad de nya moderaterna hoppats på. Under täckmantel av att försvara den ”svenska modellen” och arbetsrätten attackeras a-kassan för att underminera facket. Att det dessutom innebär ökade ekonomiska bördor för lågavlönade och nedskärningar i offentliga sektorn är en bonus för högern. Fackföreningarnas höga medlemstal i Sverige har till en del berott på fackens ansvar för a-kassan.
De som lämnat facket är ofta de med ”låg inkomst, äldre och de som varit medlemmar en kort tid”.
Inom t ex Handels, där många jobbar deltid, har den som har 60 procent arbetstid en a-kasseavgift på 10 procent av nettolönen (LO-Tidningen 14 september). Med en obligatorisk a-kassa från 2009 är risken uppenbar att mångdubbelt fler går ur facket.
Men fackets kris började inte med högerregeringen.
Redan innan var bara hälften av de unga under 25 år medlemmar i facket. Inom vissa branscher, t ex Hotell- och restaurangfacket och i storstäderna har medlemstalet fallit under många år.
Inom facket motsvaras det minskade medlemstalet av kraftigt minskat antal aktivister och en brist på förtroendevalda.
Det ökade arbetstempot och den ökade pressen på arbetsplatserna – hot om utflyttning, neddragningar och privatiseringar – har tystat många fackliga företrädare. Den fackliga tiden för förtroendevalda att agera på arbetstid har krympts. Den centrala ledningen har saknat en strategi för att svara på detta. Enskilda löntagare och medlemmar har inte motiverats att vara medlemmar och då valt att spara pengar genom att gå ur.
Facket har under decennier utsatts för ständiga angrepp från högerkampanjer, inte minst i media. Under de senaste åren har dessa kraftigt trappats upp.
När den fackliga ledningen inte svarat, utan snarare backat och anpassat sig, har det spätt på en redan existerande misstro. Den fackliga ledningens agerande har varit motsatsen till att motivera fortsatt medlemskap.
När LO:s andra ordförande Erland Olausson argumenterar mot kraven på politisk strejk är det med argumentet att regeringen faktiskt vunnit valet. Underförstått att den har ”rätt” att få sitta kvar och föra sin högerpolitik. Men det är i så fall ett argument mot all form av opposition. Varför protestera om man inte vill uppnå något? LO-ledningens enda syfte blir i så fall att mobilisera stöd för socialdemokraterna i nästa val.
A-kassestriden 2006
En politisk strejk på hösten 2006, som till och med skulle ha varit laglig, hade skakat om den nya regeringen rejält.Opinionssiffrorna, som vände i ilskan över a-kassan, skulle ha tippat över ännu tydligare. Men ännu viktigare är att arbetare och tjänstemän skulle ha känt sin egen styrka. En liten del av förlorade traditioner skulle ha återtagits och öppnat för fortsatt kamp. Men istället fick LO-medlemmarna en engångsdemonstration utan effekt, som följdes av att regeringen presenterade nya attacker.
Ytterligare ett uttryck för den fackliga ledningens oförmåga är ”IF Metalls kampanj mot förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen” som ”pågått under hela sommaren för att informera medlemmarna om vad som händer”. Denna kampanj lämnade den 25 september in 4 170 namnunderskrifter till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Alltså hade bara 1-2 procent av medlemmarna skrivit under! (Dagens Arbete 26 september).
Wanja Lundby-Wedins tal i Visby sommaren 2007, där hon öppnade för att mjuka upp strejkrätten, underströk LO-ledningens strävan efter samförstånd. LO:s andre ordförande Erland Olausson har drivit på för denna linje och säger att LO måste vara beredd att kompromissa om förhandlingsordningen, hur förhandlingar ska gå till, varselregler inför en konflikt och när en opartisk ordförande ska kallas in för att lösa tvister. Svenskt Näringsliv har inbjudit till samtal, särskilt om konfliktregler och lagen om anställningsskydd, Las. De vill förbjuda sympatiåtgärder, införa längre varseltider och införa regler mot ”samhällsfarliga” konflikter.
Med konflikter som salladsbaren Wild’n Fresh (där facket lade en blockad när företaget vägrade acceptera kollektivavtal) och Byggnads krav på fackliga avtal vid skolbygget i Vaxholm som propagandavapen vill Svenskt Näringsliv att företag utan avtal och fackliga medlemmar ska få undantagsregler. LO-ledningen signalerar nu att den är beredd att ge upp utan strid.
För fackföreningarnas överlevnad krävs att medlemmarna tar makten, att arbetsgivarnas allierade inte längre styr.
Privilegier och byråkrati måste avskaffas.
Striden mellan medlemmar och ledning är dock ingen rätlinjig process. Till en början kommer kritik mot ledningarna också att uttryckas genom fortsatt passivitet och att medlemmar går ur. Lokala aktivister med förankring, särskilt marxister med ett klart program, kommer att spela en viktig roll för att visa att fackföreningarna kan vara aktiva och kämpande, på medlemmarnas sida.
Det finns en tradition av vänsteropposition i den svenska fackföreningsrörelsen.
Facklig vänster
Ända fram till 1960-talet bestod denna av kommunistpartiets medlemmar. Starkast var dessa under 1920-talet och direkt efter andra världskrigets slut 1945. Men även på 1950- och 60-talen kunde kommunisterna vinna majoritet i flera lokala fack. Den socialdemokratiska fackledningen bedrev samtidigt en hetsjakt mot kommunisterna och samarbetade även med staten, polis och militär i detta syfte.På 1970- och 80-talen fanns också en facklig vänster som bestod av både vänstersocialdemokrater, en del kvarvarande vpk:are (vpk heter idag vänsterpartiet) och folk från vänstergrupperna. Under denna tid fick också medlemmar i Offensiv (idag RS) fackliga uppdrag. I mitten av 1980-talet genomförde det så kallade Dalauppropet konferenser för den tidens fackliga vänster.
Under 2000-talet har den fackliga vänstern varit svagare än tidigare, med en del lysande enskilda och lokala undantag. Med högerregeringen har dock förutsättningarna på nytt förändrats. Radikala initiativ och krav kan vinna starkt gehör på arbetsplatserna. Facktopparna har under tiden isolerats ytterligare, vilket ger nya öppningar.
Samarbetet mellan radikala lokala fack fick en ny skjuts i kampanjen för 18 september, men också genom olika upprop de senaste åren. Inte minst i protesterna mot Connex/Veolias avskedande av tunneltågförarnas fackordförande Per Johansson 2005.
Dessa kontakter måste utvecklas vidare och kommer på ett visst stadium att behöva samlas till konferenser och möten för att utbyta erfarenheter. Nya skikt och grupper kommer att dras in i kamp, med nya erfarenheter och behov att agera gemensamt.
De fackliga ledningarna går att pressa till att agera. Demonstrationen den 14 december 2006 var ett begränsat men ändå viktigt exempel. LO-ledningen, Kommunal och Metall gick efter den framgångsrika gräsrotsmobiliseringen den 18 september 2007 ut med att det ska bli demonstrationer mot regeringen i december.
Rättvisepartiet Socialisterna ger fullt stöd om demonstrationerna blir av, både i mobiliseringen och genom att resa kravet på att sådana demonstrationer måste följas av upptrappad kamp. Bra förberedd och genomförd kamp är det bästa sättet att svara på den antifackliga propagandan.
Under tiden kommer fler aktivister att dra slutsatsen att fackföreningarna måste bli demokratiska och kämpande.
Det behövs ett nytt arbetarparti i Sverige, liksom i de flesta länder.
Rättvisepartiet Socialisterna står för ett nytt parti och driver denna fråga med hög profil. I dagens läge handlar detta mest om att visa att det behövs och vilka möjligheter ett nytt parti skulle ha.
Nytt arbetarparti
Arbetarklassen är politiskt försvagad av att inte ha ett parti. Inget av dagens etablerade partier, som har både resurser och tillgång till media, driver arbetarpolitik.Det behövs ett parti som berättar sanningen om hur resurserna fördelas i Sverige och globalt; som är förankrat bland vanligt folk och tar upp arbetares krav och villkor; som avslöjat mygel och korruption. Ett sådant parti skulle ha en enorm potential att få stöd och nya medlemmar.
De internationella erfarenheterna visar samtidigt behovet av en stark socialistisk vänster i de nya partierna. Detta för att stå emot pressen från hela det kapitalistiska samhället – ekonomiskt tryck, media, andra partier o s v.
Det understryker vikten av att bygga RS som ett socialistiskt parti som en del i förberedelse för ett framtida nytt arbetarparti.
Detta är ett utdrag ur RS kongressmaterial Högerregeringens kontrarevolution och motståndet. Materialet ska diskuteras och antas på RS kongress 2-4 november.
