foto: U.S. Marine Corps Sgt. Ray Lewis/Released
Militariseringen av Östersjöregionen har tilltagit markant de senaste åren.
Den 11 september inleddes officiellt Aurora 17, den största svenska krigsövningen på 23 år. I övningen, som ska pågå i mer än tre veckor, deltar förutom 19 500 svenska militärer från alla stridskrafter också en rad förband från flera Natoländer. Kostnaden beräknas till minst 580 miljoner kronor och det går inte att sätta en prislapp på de miljöskador den orsakar.
Aurora 17 är ytterligare en bekräftelse på att Sverige i allt utom namnet är en Natomedlem. Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv säger nej till Aurora och Nato. Rusta välfärden – inte militären. Delta i de protester som äger rum de närmaste veckorna mot krigsövningen och militarismen.
Förutom svenskt deltagande från alla stridskrafter deltar förband från Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Lettland, Litauen, Norge och USA. Alla dessa länder, med undantag för Finland, är med i Nato. USA bidrar med den största styrkan – uppemot 1 500 soldater. ”Världens modernaste ubåtsjaktplan och världens största stridsvagn, från USA. Åtta nationer bidrar i försvaret av svensk mark mot en fiktiv fiende som anfaller österifrån. Inte sedan andra världskriget har en lika stor andel av Försvarsmakten deltagit i en krigsövning”, summerade Svenska Dagbladet.
Under övningen tas Gotland över av amerikanska stridskrafter. Övningen genomförs inte bara på och runt Gotland, utan även i Mälardalen, Stockholm och Göteborg. Övningsområdet är det största någonsin. Krigsövningens främsta syfte är att öva hur den svenska militären ska ge och ta stöd från Nato i enlighet med värdlandsavtalet (Samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd).
Värdlandsavtalet undertecknades på Nato:s toppmöte hösten 2014 av den dåvarande Överbefälhavaren (ÖB) Sverker Göransson och ifjol sa riksdagen ja till avtalet. Med värdlandsavtalet togs det svenska samarbetet och engagemanget i Nato till en ny och högre nivå. ”Syftet med avtalet är att kunna lämna effektivt stöd för militär verksamhet på det egna territoriet i samband med övningar, krishanteringsinsatser eller andra insatser. Regeringen ser en stor poäng i att öka förmågan att ge och ta emot militärt stöd […] och dessutom att det förenklar övningssamarbetet”, skriver Folk och Försvar, maktelitens årliga försvarskonferens, på sin hemsida.
Avtalet gör alltså att Nato kan placera trupper på svensk mark i samband med kris- och krigsuppdrag. Trots regeringens utfästelser finns inga garantier mot att de Natostyrkor som i framtiden kan komma att operera på svenskt territorium också har kärnvapen i sin arsenal.
Under den nuvarande S-MP-regeringen har inte bara Natosamarbetet fördjupats. Även det svenska militära samarbetet med USA har blivit allt mer intimt.
Försvarsminister Peter Hultqvist besökte i maj USA för att dels samtala med Trumpadministrationens försvarsminister James Mattis, en krigshök, och dels för att sälja och köpa vapen. Året innan hade samme Hultqvist tecknat ett långtgående militärt samarbetsavtal med USA.
Aurora 17 är ytterligare ett uttryck för den lika farliga som tilltagande militariseringen av Östersjöområdet. Länderna runt Östersjön rustar alla upp och Nato trappar upp sin militära närvaro i området. Även den ryska imperialismen rustar upp, vilket åtföljts av nedskärningar i vård och skola och att den auktoritära, nationalistiska regimen har trappat upp repressionen mot den inhemska oppositionen.
Det finns absolut inget progressivt i Putins storryska kapitalistiska regim. Men trots att de ryska försvarsutgifterna har ökat kraftigt under det senaste decenniet är Nato och dess dominerande part, USA, militärt överlägsen. Rysslands militärutgifter utgör 10 procent av Nato:s totala utgifter och mindre än en tredjedel (27 procent) av de europeiska Natoländernas samlade militärutgifter, enligt Stockholm International Peace Research Institute, Sipri.
Med Trumpadministrationen i spetsen ökar Natoländerna, särskilt de som gränsar till Ryssland, sina försvarsbudgetar. Polens högerregering aviserade i somras att man ämnar fördubbla sin försvarsbudget och öka antalet soldater med 100 000. Trump-eran hotar att bli inledningen till global kapprustning, ”Enligt nyhetsbyrån AP bearbetas nu ett förslag på en nästan tioprocentig ökning, vilket skulle motsvara en höjning på närmare 500 miljarder kronor. Beloppet motsvarar hela Storbritanniens försvarsbudget eller knappt 90 procent av Rysslands, skrev tidningen Fokus den 16 mars 2017.
Den tilltagande militariseringen av Östersjöregionen som de svenska regeringarna har tagit aktiv del i har följts av att området också har blivit säte för fler stora krigsövningar. Samtidigt med Aurora 17 pågår ännu en rysk jätteövning där tiotusentals soldater deltar.
USA och Nato kopplar ett allt hårdare grepp om Östersjöregionen och de övningar som genomförs tjänar till att cementera det greppet. Ifjol var det första gången som trupper från något Natoland steg i land på finländsk mark. Det skedde i samband med den Natoledda övningen Baltops 2016 som var större än någonsin och där bland annat den amerikanska och svenska marinen övade krig mot Ryssland. Baltops 2016 var enligt övningschefen, den amerikanske viceamiralen James Foggo, ”en imponerande uppvisning av styrka och kapacitet som enligt min enkla mening inte kan matchas av någon annan allians i hela världen” (Aftonbladet den 13 juni 2016).
I Aurora 17 är scenariot och syftet detsamma: att visa styrka, stärka samarbetet mellan Sverige, Nato och USA genom att öva krig mot Ryssland som är det påstått ”fiktiva land” som har gått till angrepp.
Aurora 17, de senaste årens exempellösa svenska militära upprustning, värdlandsavtalet och att Sverige strax därefter anslöt sig till Nato:s progandacentral StratCom samt att yrkesarmén ska kompletteras med att delvis återinföra värnplikt ska ses i ljuset av att det så kallade försvaret sedan år 2014 har haft som ”huvuduppgift att vara ytterst möta ett väpnat angrepp. Den svenska försvarsförmågan syftar yt-terst till försvar av det egna territoriet, men ska också betraktas som en del i en gemenskap för stabilitet och säkerhet i norra Europa”, som det heter i regeringens försvarsöverenskommelsen med Allianspartierna (C, M och KD) från 2015.
Efter att den gamla världsordningen rasade samman och kapitalismes återupprättades i det forna Sovjetunionen samt Central- och Östeuropa (1989-92) blev Försvarsmaktens primära uppgift att bistå och delta i internationella kris- och krigsinsatser, vilket skulle visa sig oftast bli under Natobefäl. Det svenska deltagandet i Afghanistankriget och krigsinsatsen i Libyen öppnade nya dörrar in till Nato.
Efter år 2014 har dock de internationella insatserna (läs deltagande i imperialistiska militära ingripanden) hamnat i skuggan av vad som har blivit den yttersta huvuduppgiften – rusta upp de egna stridskrafterna som svar på politiskt motiverade ”säkerhetsanalyser” som har författats av mörkblå militärer och ”experter” och som är blåkopior av Washingtons. Detta har i sin bland annat inneburit en återmilitarisering av Gotland.
”Jag tror inte det finns någon ö någon annanstans som är viktigare”, sa USA:s arméchef i Europa Bed Hodges när han besökte Gotland i juli som en del i förberedelserna för Aurora 17. Vid samma besök sa Hodges att Aurora 17 innebar en ”fantastisk möjlighet” för de amerikanska trupperna att på fältet öva och utveckla det militära samarbetet med Sverige.
Det ryska övertagandet av Krim, krisen, de väpnade striderna och Ukrainas splittring år 2014 blev den ursäkt som Allianspartierna och Socialdemokraterna behövde för att genomföra vad man redan var överens om; att ändra försvarets uppgift och fördjupa samarbetet med Nato och USA.
Det är inte så att Natosamarbetet är något helt nytt, som det ibland hävdas. Den svenska alliansfriheten och neutralitetspolitiken är en myt, som har odlats av framför allt Socialdemokraterna. Visst gav den gamla världsordningen de svenska regeringarna en möjlighet att balansera mellan de två regerande supermakterna – USA och Sovjetunionen – och ha en mer självständig röst. Men den svenska kapitalismen och staten har alltid varit en del av det västimperialistiska blocket och även under 1980-talet fanns det Natogeneraler som menade ”att Sverige var Nato:s 17:e medlem”. Nato hade 16 medlemmar ända fram till år 1999.
I Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen: Sveriges hemliga Nato-förbindelser intervjuas Reiulf Steen som var det norska socialdemokratiska Arbeiderpartiets ordförande från år 1975 till 1981. Han beskriver det som att Sverige under hans tid vid köttgrytrorna ”var en passiv Nato-medlem” .
Idag kan Sverige beskrivas som mycket aktivt i Nato, betydligt mer aktivt än flera av Nato:s medlemmar.
Det finns inte heller ens en ansats till självständig politisk hållning, utan högerpolitiken på hemmaplan, oavsett regeringarnas politiska färg, har följts av en försvars- och utrikespolitik som har målet att främja det militära och politiska samarbetet med USA och Nato. Det borgerliga systemskiftet har inte gjort halt vid utrikespolitiken. Till det ska läggas EU-inträdet, EU-anpassningen och att den svenska regeringen under senare år har varit pådrivande i bygget av Fort Europas nya murar, vilket återspeglats i en skarp högervridning av flyktingpolitiken och att den svenska regeringen går i bräschen för utvisningar av flyktingar till krigets Afghanistan.
Sedan år 2015 har det skett en oemotsvarad ökning av Sveriges militärutgifter: Militären fick dryga 10 miljarder kronor mer från år 2016 till 2020 i 2015 års försvarsuppgörelse och Försvarsmakten fick ytterligare 500 miljoner extra i årets vårbudget. I augusti fick man ett nytt påslag om 2,7 miljarder kronor extra per år från 2018 till 2020.
Som jämförelse kan nämnas att varje höjning av barnbidraget med 100 kronor i månaden skulle kosta cirka 2 miljarder kronor.
Scenförändringen i förhållandet till militären och Nato speglas också i att alla Allianspartier numera kräver och kampanjar för att Sverige ska bli medlem i Nato, men också i att generalerna anser att den nuvarande regeringen och särskilt försvarsminister Hultqvist är den bästa man har haft på länge.
Inget riksdagsparti, inkluderat Vänsterpartiet, står idag emot militär upprustning eller det militärindustriella komplex som inte minst S-MP-regeringen har velat smörja. Det understryker behovet av en kämpande vänster och ett nytt socialistiskt arbetarparti.
Samtidigt med Aurora 17 ska FN-beslutet från juli i år om ett globalt förbud mot kärnvapen börja ratificeras, det vill säga undertecknas av de stater som stödjer det. 122 länder röstade för ett förbud, däribland Sverige. Natoländerna, förutom Nederländerna, som var det enda land att rösta nej, bojkottade omröstningen. Alla kärnvapenmakter bojkottade omröstningen. Massförstörelsevapnen blir kvar och kärnvapenmakterna kommer att fortsätta sina program att modernisera och uppgradera sina kärnvapen.
Men beslutet har ändå skapat spänningar i relationerna mellan Sverige och Nato samt USA, och det finns en tydlig koppling till värdlandsavtalet. Både de europeiska Natoländernas regeringar och Washington har krävt att den svenska regeringen inte ska underteckna kärnvapenförbudet. I ett brev från USA:s försvarsminister Mattis till Hultqvist heter det att både försvarssamarbetet med USA och USA:s löfte om att bistå Sverige vid ett eventuellt angrepp äventyras om regeringen undertecknar kärnvapenförbudet.
Det är inte mycket av diplomati i Mattis brev. ”Sverige har fått en ovanlig varning – ’strange warning’ – från Trumpadministrationen”, skrev Business Insider och menade att det inte hörde till vanligheten att USA så direkt ville påverka ett svenskt regeringsbeslut. Och det är sant. För regeringen är detta en lika oväntad som ovälkommen utveckling.
Regeringen, som är splittrad, har därför valt att förhala frågan i väntan på en så kallad ”rejäl analys”. Till det ska läggas att Nato i oktober ska diskutera Sveriges ställning som det, tillsammans med Finland, mest gynnade partnerlandet i Europa. Den ställningen vill regeringen inte förlora och man vill heller inte ha strid med Allianspartierna om detta. Mycket pekar därför mot att regeringen gör ytterligare en eftergift för att inte hamna i konflikt med Nato och USA. Regeringen kommer säkert också försöka gömma sig bakom dem finska högerregeringen som röstade nej till kärnvapenförbudet och som uttalat sig för att Finland går med i Nato.
Motståndet mot Aurora 17, Nato och den militära upprustningen kan inte särskiljas från kampen mot högerpolitik, kapitalism och imperialism. Krig och militarism är en direkt följd av de härskande klassernas strävan efter makt, prestige, marknader och profiter.
Vårt motstånd mot USA-imperialismen, Trump, Nato och EU rymmer inget stöd till Putin eller andra rivaliserande makter. Som socialister är vi internationalister. Kampen för fred kräver en global masskamp med gemensamt organiserade strejker och bojkotter som går i hand i hand med kampen för att nya arbetarregeringar, kapitalismens avskaffande och för att riva ned alla murar och barriärer som den härskande klassen har skapat för att skydda sig själv och sitt system.
Den organiserade arbetarklassen är den enda kraft som kan skapa fred. ”Inte en man, inte en krona mot den förbrytelse mot mänskligheten som heter militarismen”, var den tidiga arbetarrörelsens paroll. Den parollen kan idag skrivas som: Rusta upp välfärden – inte militären. ■
RS och Offensiv sår för:
- Nej till höjda försvarsanslag. Kamp för omedelbar militär nedrustning.
- Rusta välfärden – inte militären. Offentliga satsningar för jobb, välfärd och bostad till alla.
- Riv upp värdlandsavtalet med Nato. Nej till svenskt Natosamarbete och -medlemskap. Inget svenskt deltagande i imperialismens krig.
- Stoppa vapenexporten. Förstatliga krigsmaterielindustrin under löntagarnas demokratiska kontroll och styre. Omvandling av krigsindustrin till civil produktion.
- Riv Fort Europas murar och alla de avtal som EU slutit för att stoppa flyktingar från att söka asyl och skydd i Europa.
- Återinför asylrätten. Stoppa massutvisningarna.
- Global kamp mot imperialismens plundring och militarism. Bygg en massrörelse mot terror och våld – för en socialistisk värld i fred och frihet.
