Kampen för Palestina

Av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

FN-beslutet 1947 att bilda staten Israel blev startskottet till Nakba, det våldsamma fördrivandet av minst 750 000 palestinier från byar, hus och hem, där hela familjer dödades och skadades.

Bakom beslutet stod de imperialistiska stormakterna, men även Stalins regim i Moskva. Utförare var väpnade sionistiska trupper.

På pappret skulle Palestina delas mellan Israel, den judiska tredjedelen av befolkningen och Palestina för den arabisk-palestinska majoriteten. Men liksom i alla avtal från imperialismen, både tidigare och sedan dess, blev resultatet massakrer och ökat förtryck av palestinierna.

Det brittiska imperiet styrde Palestina efter första världskriget. De arabiska ledarna och massorna fick löften från London och Paris om självständighet mot att de gjorde uppror mot det osmanska imperiet, som styrde regionen.

Men den franska och brittiska imperialismen strävade efter att själva ta över, vilket bekräftades av Sykes-Picot-avtalet, en hemlig överenskommelse om franskt styre över Syrien och Libanon, medan Storbritannien fick Irak, Jordanien och Palestina. Hela Mellanöstern var strategiskt viktig på grund av Suezkanalen och blev än mer betydelsefull efter upptäckten av olja 1908.

Den brittiska överhögheten erkändes av Nationernas Förbund, men inte av palestinierna och de arabiska massorna i regionen. Palestinska organisationer förklarade att det brittiska styret var olagligt.

Imperialismen var specialiserad på att söndra och härska, att ställa grupper mot varandra för att splittra kampen underifrån. Palestinierna diskriminerades medan judisk invandring uppmuntrades. Winston Churchill, som var kolonialminister 1921, förklarade öppet att ”I sionistpolitikens intresse har alla valbara institutioner hittills nekats araberna”. Sionismen som idériktning, med målet att bilda en judisk stat, hade uppstått i den judiska medelklassen i Europa som en följd av antisemitismen, förföljelser och pogromer.

Den brittiska imperialismen utmanades av uppror och protester som kulminerade i en sex månader lång generalstrejk 1936. Denna krossades militärt av brittiska trupper med stöd av kungadömen i regionen, som var brittiska allierade.

Parallellt ökade den judiska invandringen som ett resultat av att nazisterna tagit makten i Tyskland. Judiska väpnade organisationer samarbetade med brittiska styrkor mot fortsatta palestinska protester.

I slutet av andra världskriget hade Storbritannien upp till 100 000 soldater i Palestina, nu i strid mot både palestinier och mot judiska grupper som utförde terrorattentat. Den judiska invandringen ökade kraftigt efter Förintelsen, nazisternas industriella dödande av sex miljoner judar. Brittiskt förtryck och ekonomiska svårigheter ledde till sammanstötningar mellan judar och palestinier.

Vid denna tid visade också kampen underifrån att det fanns ett alternativ till strider och spänningar. En generalstrejk 1946 omfattade både palestinska och judiska arbetare mot den brittiska administrationen. Strejken oroade de styrande i London, liksom andra imperialistiska makter. Samtidigt begränsade de den judiska invandringen i sina egna länder. Detta ledde fram till FN-beslutet om att bilda staten Israel.

Nakba, den stora katastrofen, inträffade den 15 maj 1948. Över 500 byar förstördes av sionistiska väpnade organisationer som Irgun, Haganah och Sternligan, vilka utförde massakrer och fördrev 750 000 palestinier. Än idag finns flyktingläger som upprättades 1948. Socialistiskt Alternativs föregångare var motståndare till bildandet av staten Israel, och varnade för att det var en dödsfälla för båda befolkningsgrupperna.

Under hela staten Israels existens har landets härskande klass uppmuntrat judisk invandring för att stärka sin egen makt. Den etniska rensningen har fortsatt med nya krig. År 1967 fördrevs ytterligare 300 000 palestinier när Israel ockuperade Västbanken och Gaza.

År 1964 bildades PLO (Palestine Liberation Organisation) under ledning av Yassir Arafat, som befann sig i exil. PLO förde fram olika diplomatiska initiativ gentemot FN, och inom dess paraply utfördes begränsade väpnade attacker mot mål i Israel, inklusive mot civila.

Samtidigt växte palestiniernas kamp som manifesterades fullt ut under den första intifadan 1988. Det var ett massuppror som organiserades underifrån, med demonstrationer, strejker och bojkotter. Metoden av fredlig masskamp vann starkt stöd internationellt och även omfattande sympatier i Israel.

Den första intifadan spred även information och flygblad på hebreiska. Pressen ökade på den israeliska regeringen.

PLO-ledningen, som togs på sängen av upproret, inbjöds av USA-imperialismen till förhandlingar med Israel. Dessa ledde fram till Osloavtalet 1993, som gav dess undertecknare Nobels fredspris. Avtalet sades leda till en palestinsk stat, men dess begränsningar var tydliga redan från början, vilket vi varnade för i flera artiklar i Offensiv. Israel fick behålla kontrollen över majoriteten av Västbanken, plus total militär och ekonomisk överhöghet över den nya Palestinska Myndigheten (PA).

PA blev i mycket Israels samarbetspartner, med en egen polisapparat som också riktades mot strejker och opposition.

År 2000 hade antalet judiska bosättare på Västbanken ökat till 383 000, jämfört med 76 000 år 1990 (idag är de över 500 000). Besvikelse och nöd ledde fram till den andra intifadan år 2000. Den hade stort stöd, men saknade en stor del av den demokratiska organiseringen från 1988. Nu var också den israeliska statens svar brutalt och militärt, med massarresteringar och mord på palestinska ledare. Att palestinska organisationer svarade med självmordsbomber och attentat som drabbade civila utnyttjades starkt i den israeliska regimens propaganda, samtidigt som det inte visade någon väg framåt för palestiniernas kamp.

Missnöjet med den Palestinska Myndighetens korruption och samarbete med Israel ledde därefter till en uppgång i stödet för Hamas, ett islamistiskt parti med stöd från Qatar, Turkiet och Iran. Hamas tog makten i Gaza 2007, medan PA fortsatte att styra Västbanken. Den israeliska staten inrättade sin blockad av Gaza 2007, inklusive återkommande krig, senast 2016, innan det nu pågående folkmordskriget.

Palestiniernas kamp har hela tiden fortsatt. Gränsprotesterna i Gaza 2018-19 organiserades spontant och fick massdeltagande, 30 000 deltog i den första marschen, med starka sympatier internationellt.

År 2021 samlades palestinier i Gaza, Västbanken och inne i Israel i det som kallades strejken för värdighet. Denna kamp visar vägen framåt. Regeringar i andra länder, FN och internationella domstolar står inte på palestiniernas sida.

Kampen för Palestina är en masskamp från arbetare och förtryckta, demokratiskt organiserad med ett program mot kapitalism och imperialism, som söker stöd av arbetare i hela regionen.