Kampen mot den svenska atombomben manar till efterföljd

Planerna på svenska atombomber möttes av protester. Aktionsgruppen mot svensk atombomb stod upp mot högern och S-toppen som avvisade alla krav på nedrustning (Foto: Hernried, Karl Heinz / Nordiska museet).

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

I hemlighet och under lång tid skedde ett intensivt arbete för att Sverige skulle beväpnas med kärnvapen. Nästan omedelbart, elva dagar efter att atombomben över den japanska staden Hiroshima hade spridit död och förintelse, påbörjades forskningen för att få fram ett underlag för svenska kärnvapen. Den hemliga forskningen skulle pågå i ytterligare dryga 25 år och det skulle ta ännu längre innan sanningen om det svenska kärnvapenprogrammet och dess omfattning uppdagades.

Men år 1985 avslöjade tidningen Ny Teknik att: ”Under ett kvarts sekel pågick hemlig forskning på en svensk atombomb. Vid Försvarets forskningsanstalt (FOA, idag Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI) började de trevande försöken kort efter att svampmolnen hade skingrats över Japan. Och de sista experimenten på vapenplutonium gjordes i februari 1972. Under tiden hade de svenska atombombsforskarna konstruerat allt som behövdes för att starta bombtillverkningen med ett par månaders varsel.”
Den hemliga forskningen hade fortsatt trots att kampen mot svenska kärnvapen (atombomben) under 1950-talets tvingat den dåvarande S-regeringen att ändra sin tidigare positiva inställning till ett ”uppskov” som många såg som ett nej, men som möjliggjorde att kärnvapenprogrammet kunde fortsätta i all hemlighet.
Eller som Wilhelm Agrell skriver i sin bok Svenska förintelsevapen:
”Kärnvapenplanernas verkliga innebörd tillhörde den svenska efterkrigshistoria som genererat oändliga serier av bortförklaringar, undanmanövrar och skönmålningar. Bakom detta fanns ett antal uppenbara orsaker. Viktigast av dem är att kärnvapenprojektet inte bara var hemligt utan framför blev hemligt. Kärnvapenprogrammen förringades och försvann i den självbild som det nedrustningsförespråkande och kärnvapenkritiska Sverige (läs topparna) frammanade från slutet av 1960-talet och framåt.”

Det finns stora skillnader mellan 1950-60-talet, som brukas beskrivas som kapitalismens guldålder och som var en tid av framstegsoptimism, och dagens värld. Ur ruinerna av andra världskriget hade en ny världsordning skapats där två rivaliserande block – ett kapitalistiskt under USA:s ledning och ett stalinistiskt block under Sovjetunionens dominans – slogs om makt, intressesfärer och prestige på världsarenan.
Att ekonomierna inom de båda blocken växte snabbt fram till 1960-talets mitt gav systemen en viss stabilitet, men priset för denna tillväxt och blinda tilltro till den nya tekniken, inte minst atomenergin, betingade ett oerhört mänskligt och miljömässigt pris.
Det gemensamma förstörande av ekosystem och livsbetingelse som kapitalismen och stalinismen gjorde sig skyldiga till ses nu i den ”naturens hämnd” i form av klimatrelaterade katastrofer och pandemier, som redan Friedrich Engels varnade för i slutet av 1800-talet.

Båda dess block hade kärnvapen i sina arsenaler, USA sedan 1945 och Sovjetunionen provsprängde sin första atombomb 1949. Kärnvapen var och är massförstörelsevapen och risken för att motsättningarna mellan dessa två block skulle utvecklas till en militär urladdning med kärnvapen och en ”ömsesidig garanterad förstörelse” (som i sin engelska förkortning blev MAD) gav upphov till en lika säregen som farlig jämvikt – en terrorbalans – som kantades av kriser.
Men spänningarna blev aldrig så starka att de resulterade i en direkt militär konfrontation mellan USA och Sovjet, utan indirekt genom krig via ombud. Idag är världsordningen en annan och det finns inte någon makt i världen som ensam dikterar världsutvecklingen och ger systemet någon form av jämvikt.
I den meningen påminner vår tid om den orostid av revolution och kontrarevolution, militarism och skärpta motsättningar mellan olika imperialistiska makter som föregick både första och andra världskriget. Men den avgörande skillnaden är att till det kärnvapenhot som har förföljt mänskligheten sedan 1945 ska läggas klimatkrisen, som också utgör ett existentiellt hot mot planetens framtid.

En annan avgörande skillnad då gentemot nu är att Socialdemokraterna ännu var ett folkrörelseparti, ett arbetarparti om än med en borgerlig ledning. Socialdemokraterna och sidorganisationerna – ungdomsförbundet (SSU), kvinnoförbundet (SSKF) och broderskapsrörelsen – var levande organisationer med tiotusentals aktiva medlemmar.
Det finns dock likheter med hur makteliten bedrev kampanj och arbete för kärnvapen och de kampanjer som föregick besluten att skicka in ansökan om Natomedlemskap. En likhet är hemlighetsmakeriet, en annan är hur internationella kriser har utnyttjats för att ge sken av att inget alternativ finns om landets framtid ska säkras, och en tredje att staten och kapitalet sitter i samma båt.
Tillsammans med storindustrin drogs planerna upp för kärnenergin, atomenergins, användning. Så tidigt som 1947 bildades halvstatliga AB Atomenergi som skulle ansvara för den civila kärnenergins industriella utveckling och i det uppdraget ingick att bygga reaktorer som kunde leverera plutonium till kärnvapen.
AB Atomenergi, sedermera Asea-Atom, samarbetade intimt med den forskning som FOA bedrev och det fanns inga klara gränser mellan de två. Och när beslut togs, i mitten av 1950, om en ”svensk linje”, med inhemsk uranbrytning, tungvattenreaktorer och upparbetning (plutoniumutvinning), blev en rad storföretag inblandade. Denna ”svenska linje”, som den socialdemokratiska regeringen föredrog, innebar alltså att allt från uranbrytning till färdig bomb skulle ske inom landets gränser – ”en blågul atombomb”.

Denna ”svenska linje”, som S-regeringen föredrog, innebar alltså att allt från uranbrytning till färdig bomb skulle ske inom landets gränser – ”en blågul atombomb”.

Redan 1948 överlämnade militärens forskningsanstalt en utredning till överbefälhavaren (ÖB) och AB Atomenergi som bland annat innehöll uppskattningar om vilken reaktorstorlek som krävdes för att producera 1 kilo plutonium om dagen:
”Produktionen av 1 kg plutonium om dagen torde möjliggöra tillverkningen av ca 5-10 atombomber per år. En sådan tillverkning är alltså ur försvarssynpunkt en faktor av utomordentlig betydelse”, skrev utredningen.
Enligt Wilhelm Agrell var den beräknade plutoniumproduktionen mycket hög och skulle ligga i nivå med det USA:s kärnvapenprogram. Men ännu var kärnvapenprogrammet i sin linda och det skulle ta många år innan en stor reaktor beräknades vara i bruk. Ny Teknik skrev 2011:
”När den första reaktorn startas 1954, trettio meter ner i berget under Tekniska högskolan i Stockholm, är den laddad med tre ton franskt, metalliskt uran och fem ton tungt vatten från Norge. Trots att reaktorn körs för att maximera produktionen av vapenmateriel, ger den bara ett halvt gram plutonium om dagen. Det räcker inte till några atombomber, men väl till de första trevande experimenten.
Istället är det den nybyggda reaktorn i Ågesta (söder om Farsta, Stockholm) som står för de första plutoniumleveranserna till FOA:s atombombsfabrik i Ursvik, nordväst om Stockholm. Helt enligt bombmakarnas tidsplaner från 1958 kommer det första plutoniumet till Urs­vik 1962. Därefter ska mellan ett halvt och ett kilo plutonium levereras från Ågesta varje vecka, och 1963 ska det finnas tio kilo plutonium till den första bombprototypen. Totalt ska Ågestareaktorn producera 30 kilo vapenplutonium.
Ågesta, som förser Farsta med fjärrvärme, är Sveriges första kommersiella reaktor. Men de civila intressena kommer i andra hand och den optimeras för att tillverka plutonium, bland annat byts bränsleelementen ofta. Ändå producerar Ågesta långt ifrån så mycket plutonium som behövs i atombombsfabriken. Det kanske räcker till ett par, tre laddningar, men inte till det hundratal som bombmakarna planerar.”

I mitten av 1950-talet och särskilt efter att Ungernrevolten hade krossats hösten 1956 trappar också militären upp sin kampanj för kärnvapen. Militärens kampanj, som stöddes av högern och av ledande socialdemokrater, var också ett svar på det växande motståndet mot kärnvapen.
År 1956 hade det socialdemokratiska kvinnoförbundet på sin kongress beslutat att säga nej till atomvapen, vilket starkt ogillades av partiledningen. Det socialdemokratiska kvinnoförbundets motstånd mot kärnvapen spelade en avgörande roll i att vända opinionen, särskilt inom socialdemokratin, även om kvinnoförbundets ledning inte var beredd att fullt ut avslöja och utmana partiledningens dubbelspel.
År 1956 och 1957 genomförde militären provsprängningar i Nausta, en bra bit utanför Jokkmokk och där den enorma mängd konventionella sprängmedel som detonerade skulle simulera en mindre atombomb. Syftet var att få en bild över hur natur och material klarar trycket från en kärnvapensmäll.
– Sprängmedlet fraktades dit först med tåg, därefter med bil på inte särskilt bra vägar innan de var framme. Sedan byggdes det upp olika torn, skyddsrum och värn för att prova sprängningens påverkan. Förberedelserna pågick nog ett år innan bomben faktiskt brändes av. Det finns faktiskt lämningar kvar – till och med ett fullskaligt modellplan som ställdes upp för att testas, berättar ett ögonvittne på Försvarsmaktens hemsida.
Den krater som provsprängningarna skapade kom sedan att vattenfyllas och bilda sjön Foajaure.

Med krigsårens (1939-45) militära upprustningar och 1950-talets kalla krig, då försvarsutgifterna (i löpande priser) nådde en högre nivå än under andra världskriget och det svenska flygvapnet var världens fjärde största, hade militären fått en allt tyngre politisk roll, vilken man flitigt använda sig av för att genomdriva satsningar på svenska kärnvapen.
”ÖB-57 (rapport om försvaret och säkerhetsläget) kan betraktas som inledningen på en militär kampanj. Tvärtemot den socialdemokratiska partiledningens linje 1955-56 fördes frågan ut i offentligheten och avgörandet ställdes på sin spets. Genom sitt sätt att argumentera hade försvaret och ÖB personligen täppt till reträttvägarna. Svenskt försvar utan kärnvapen var på sikt inte möjligt. För general Swedlund (ÖB Nils Swedlund) var detta en kabinettsfråga. Tre år senare skulle han koppla ett accepterande av förlängt förordnande till regeringens ställningstagande till kärnvapenforskningen”, skriver Wilhelm Agrell.
Samma år (1957) gav ÖB Swedlund, som var reaktionär och som föraktfullt hävdade att anledningen till regeringens vacklan var att man var ”fjollor och rädd för kvinnorna”, FOA i uppdrag att detaljerat utreda vad det skulle kosta att tillverka svenska plutoniumanläggningar.
Året därpå lade FOA fram två forskningsprogram, varav det ena rubricerades som forskningsprogram för skydd och försvar mot atomvapen (S-programmet) och det andra för framtagande av underlag för konstruktion av atomladdningar (L-programmet).
De båda forskningsprogrammen var egentligen varianter på ett och samma program, och syftet med den förmenta uppdelningen var att kunna fortsätta kärnvapenprogrammet i hemlighet, vilket även den socialdemokratiska regeringen, eller åtminstone delar av den, var införstådd med.

Motståndet under 1950- och 60-talet stoppade svenska atombomber (Foto: Ehrnvall, Torbjörn / Upplandsmuseet).

År 1958 bildades också Aktionsgruppen mot svensk atombomb, AMSA, på initiativ av författaren Per-Anders Fogelström. AMSA krävde stopp för atomvapen och efterlyste en debatt om hur det militära försvaret skulle skrotas till förmån för ökat stöd och bistånd till fattiga länder.
AMSA var ingen aktivistorganisation med massanslutning, men det omfattande informations- och upplysningsarbete som dess företrädare – Per-Anders Fogelström, Barbro Alving, Sara Lidman med flera – bedrev fick ett stort genomslag och modigt stod man upp mot alla attacker från högern och S-toppen som bestämt avvisade varje krav på nedrustning och som till och med skickade ut ett cirkulär till alla socialdemokratiska lokalorganisationer med uppmaning att inte samarbeta med AMSA och framför allt inte ta intryck av dess ”pacifism”.
Även kommunistpartiet, SKP, bedrev omfattande kampanjer mot svenska kärnvapen.
Det växande motståndet mot kärnvapen satte S-regeringen under ett allt större tryck. Förutom lokal- och sidoorganisationerna tog även S-ministrar och äldre välkända socialdemokrater som Ernst Wigforss offentligt ställning mot svenska kärnvapen.
Motståndets framgångar och utbredning fick S-ledaren och statsminister Tage Erlander, som länge varit för atomvapen, att oroa sig för en partisplittring som i Norge där Natoanslutningen splittrat socialdemokratiska Arbeiderpartiet och lade grunden för bildandet av nytt vänsterparti.

För att om möjligt rädda regeringen och socialdemokratin undan splittring beslutade S-ledningen år 1959 att tillsätta en egen kommitté som skulle samla partiet bakom en gemensam hållning, som inte var ett nej och som inte äventyrade det samförstånd som S- och LO-ledningen hade etablerat med de borgerliga partierna samt ”näringslivet”.
”Kommittén ville inte ta ställning till frågan om Sverige skulle ha atomvapen, utan förordade ett uppskov. Samtidigt rekommenderade den att den pågående kämvapenforskningen skulle utvidgas. För kvinnoförbundet var kommittérapporten en besvikelse”, sammanfattar Anna-Greta Nilsson Hoadley i sin avhandling Atomvapnet som partiproblem, 1989.
Trots detta vek sig kvinnoförbundets styrelse för ”partipiskan” och beslöt att ställa sig bakom kommitténs rapport.
Kjell Östberg skriver i sin utomordentliga Palmebiografi del 1, I takt med tiden Olof Palme 1927-1969, att om man läser kommitténs text i efterhand är det svårt att inte dra slutsatsen att ”atomvapenanhängarna gavs vida förutsättningar att fortsätta sina förberedelser. När de nya direktiven kom visade det sig att också att FOA inte på något påtagligt sätt behövde inskränka sin forskning. Redan efter ett år hade forskningen nått så långt att man skulle kunna konstruera en provladdning om man bara haft tillgång till plutonium.”
Den fortsatta satsningen på kärnvapen gick så långt att ett nytt kärnkraftverk för plutoniumproduktion byggdes i Marsviken, utanför Norrköping, som blev färdig 1968 men aldrig togs i användning.

När 1960-talet inleddes hade atomvapenmotståndare ett starkt övertag i opinionen. År 1961 var det endast 21 procent som sa sig vara positiva till atomvapen, mot omkring 40 procent sommaren 1957.
Det blev ingen svensk atombomb – mycket som en följd av motståndet, men också på grund av att Sverige fick löften om att hamna under USA:s kärnvapenparaply vid ett krig. Från mitten av 1960-talet skärs anslagen till FOA:s kärnvapenforskning ned och 1972 avslutades kärnvapenprogrammen som fram till dess slukat 10 miljarder kronor i dagens penningvärde eller kanske ännu mer.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!