Kampen och krisen skapar ett nytt politiskt landskap

2013-11-07 09:54:19


DSM-profilerna Mametlwe Sebei, andra från vänster, och veteranen Weizmann Hamilton, tredje från vänster, kämpar för uppbyg­get av WASP som ett nytt, bredare och kämpande arbetarparti.

Drygt ett år efter massakern på strejkande gruvarbetare i Marikana är atmosfären i Sydafrika fortsatt explosiv. Läget blir också allt mer laddat eftersom storkapitalet har inlett en offensiv mot arbetarnas nyvunna självförtroende och för att höja sina vinster i en ekonomi som stagnerar. Samtidigt har de politiska lärdomarna från Marikana satt djupa spår i alla skikt och valet 2014 äger rum mot bakgrund av helt nya förutsättningar.
Sydafrikas nya socialistiska arbetarparti (WASP) ämnar ställa upp i de val som hålls i april eller maj nästa år.

Det är ingen tillfällighet att det är gruvarbetarnas kamp som har ­skrivit ett nytt kapitel i Sydafrikas historia. Landets gruvarbetare befinner sig vid fronten av klasskampen, som har blivit allt skarpare till följd av kapitalismens kris och en växande besvikelse över ANC-regeringens styre.
Gruvindustrin är fortfarande den sydafrikanska ekonomins ryggrad.
Den som kontrollerar gruvarbetarna har kontroll över landet. Det var den insikten som fick gruvjättarnas ägare att, efter 1980-talets masskamp, inleda hemliga förhandlingar med ANC-ledarna Nelson Mandela och Thabo Mbeki om hur och på vilka grunder apartheid skulle avskaffas. I utbyte mot att inget i grunden ­skulle förändras, p g a ANC:s försvar av kapitalismen, infördes rösträtt.
Det är från gruvfacket  NUM som ANC hämtat alla sina generalsekreterare. Andra som inte fått positioner i ANC har belönats via Black Econo­mic Empowerment-överenskommel­ser. En av dem är Cyril Ramaphosa, som var NUM:s förste generalsekreterare och som sedan blev delägare i diverse gruvbolag som Lonmin som äger Marikanagruvan och som numera är ANC:s vicepresident.
Via dessa kanaler omvandlades NUM från att var en militant, socia­listisk fackförening vid bildandet 1982 till dagens korrumperade talesperson för arbetsgivarna, som hellre försvarar sina förbindelser med storföretagen och goda relationer med ANC än medlemmarnas intressen.
NUM:s urartning i kombination med superexploateringen av gruvarbetarna i platinaindustrin med hjälp av bemanningsföretag och entreprenader lade grunden för de skarpa motsättningar mellan arbetare och deras fackliga representanter som kom till uttryck i Marikana förra året och i andra gruvstrejker.

Massakern vid Marikanagruvan tog dock utvecklingen till en helt ny nivå. Efter den strejkrörelse som följde har NUM sopats bort från Rusten­burgs gruvorter och även lidit svåra förluster i guldgruvorna söder om Johannesburg. Under år 2013 har många av arbetarna som var ute i strejk 2012 hoppats på en paus från striderna och fokuserat på att säkra etablerandet av det nya facket AMCU, som varit det enda existerande alternativet till det hopplöst diskrediterade NUM. Etablerandet av AMCU har ofta mött hårt motstånd från arbetsgivarna som haft svårt att förlika sig med NUM:s nedgång. AMCU-ledningen har samtidigt lagt det mesta av sitt krut på att försäkra gruvbolagen och regeringen att de utgör en fullgod efterföljare till NUM, som ett  ”ansvarstagande och resonabelt” fackförbund.
Samtidigt har gruvjättarna ­börjat sätta i verket sin förberedda offensiv för att driva igenom sina planer på stora jobbnedskärningar, ­stängningar av schakt och gruvor och i fråga om platina för att anpassa produktionen till efterfrågan och pressa upp världsmarknadspriset och därmed vinster­na. I guldindustrin handlar det om allt djupare, dyrare och mer riskabel brytning och företagens försök att höja vinstmarginalerna genom att intensifiera utsugningen av arbetarna.
En annan viktig faktor bakom dagens utveckling är kapitalets brännande begär efter att återställa makt­förhållandena till de som rådde innan Marikana genom att krossa arbetarnas självförtroende och kampvilja. Detta förblir dock en from önskan och inget mer – gruvarbetarnas kampvilja är obruten.

Även om 2013 varit en tid av eftertanke och bearbetande av 2012 års erfarenheter har situationen varit långt ifrån fredlig. Under året har det före­kommit ett oräkneligt antal skärmyt­slingar i form av spridda vilda strejker i Rustenburg/Marikanaområdets platinagruvor och i guldgruvorna. Flera vilda strejker har också ägt rum i andra gruvnäringar, t ex en sex veckor lång strejk i kolgruvorna.
Frågan är om AMCU står pall för dessa prövningar.
I oktober ledde AMCU en drygt tre veckor lång strejk mot världens största platinagruvbolag, Anglo American Platinum och det neddragningspaket som företagsledningen har försökt pressa igenom sedan början av året. Tyvärr blev resultatet en besvikelse – bolagets eftergifter ser rejäla ut på papperet men är i verkligheten kosmetiska; jobbneddragningarna fortsätter, men under annat namn och i något långsammare takt. Majoriteten av ­platinagruvarbetarna har dock fortfarande att bearbeta erfarenheten och dra lärdomarna från den strejken.

Samtidigt står en ny lönestrejk för dörren i platinaindustrin och det verkar som att AMCU också vill dra in guldindustrin i en gemensam strejk för en minimilön på 12 500 rand i månaden (ca 7 300 kr); kravet som först restes av Lonminarbetarna ­förra året och som blivit till en ikon genom massakern. Den planerade strejken kommer bli det hittills viktigaste testet för AMCU. Gruvbolagen säger: inga löneeftergifter och produktions­nedskärningarna ska verkställas. En avgörande kraftmätning stundar.
Trots sorgen över att ha förlorat NUM som partner i platinaindustrin måste gruvbaronerna glädja sig över att splittringen bland arbetarna erbju­der möjligheter för deras offensiv. Cosatu har i stort sett varit förlamat sedan Marikanamassakern.
På sin kongress i september 2012 sa Cosatu inte ett ord om Marikana. Fokus var istället på maktstriderna inom ANC inför ANC-kongressen i december 2012.
Cosatus generalsekreterare Zwelinzima Vavi som har arit en av Zumaregimens skarpaste kritiker, ­sålde emellertid sin själ genom att backa upp Zumas återval i utbyte mot att få vara kvar i sin position.
Belöningen blev en mycket smutsig kampanj för att köra ut Vavi, som nu är suspenderad från sin post i väntan på utredning. Spänningarna inom Cosatu har ökat till den grad att federationen kan stå på randen till splittring.
I protest mot Vavis avstängning har nio av Cosatus 21 medlemsorganisationer krävt en extra Cosatukon­gress, vilket bör tvinga styrelsen, som alltså är anti-Vavi och pro-Zuma, att hålla en sådan kongress. Det är ännu inte klart när och om kongressen kommer att äga rum.
Klart är att metallfacket NUMSA (Cusatus största fackförbund) kommer att hålla en extrakongress i mitten av december. På NUMSA-kongressens dagordning står bl a krisen i Cosatu och trepartsalliansen mellan Cosatu, ANC och ’kommunist’-partiet SACP och hur NUMSA ska ­ställa sig i valet 2014.
NUMSA:s styrelse har antagit ett uttalande som säger att facket inte ska stödja ANC i nästa val. Det är bara under förutsättning att ANC går till val på ett radikalt arbetarvän­ligt program istället för den nyliberala Nationella utvecklingsplan (NDP) som antagits som valmanifest som NUMSA är beredd att ge stöd.
Det verkar som om NUMSA-ledningen överväger att bilda ett politiskt parti eller alternativt att ansluta sig till ett existerande parti som WASP (Sydafrikas socialistiska arbetarparti) ­eller EFF (De ekonomiska frihetskämpar­na).

WASP är partiet som växte fram ur gruvarbetarnas strejkrörelse i fjol och som bildades av Democratic Socialist Movement (DSM, CWI i Sydafrika), tillsammans med ett flertal strejkkommittéer. WASP har ett socialistiskt program för förstatligande av storföretag och banker under arbetarkontroll.
EFF är ett nytt parti som bildats av Julius Malema, som tidigare var leda­re för ANC ungdomsförbund. EFF har med sin radikala framtoning och program ”för ekonomisk frihet” fått stöd av såväl desperata och fattiga unga som frustrerade medelklasstyper.
Trots att Malema m fl i EFF har att svara på allvarliga korruptionsan­klagelser samt de främlingsfientliga och rasistiska attityder som  ständigt  framkommer vid EFF-aktiviteter, och att EFF:s program i grunden är borgerligt (de har t ex Sydkorea som förebild), har EFF liksom WASP uppstått som en följd av det politiska tomrummet till vänster.
Detta borde innebära ­möjligheter för samarbete i valet och i andra kampanjer, men hittills har EFF vägrat att samarbeta på andra grunder än att WASP de facto löser upp sig självt och går med i EFF.
Det politiska landskapet har också förändrats till höger efter Marikanamassakern.
Då ANC tog till automatvapen och militär för att stävja gruvarbetar­nas uppror, när man inte längre kunde förlita sig på NUM i den rollen, förlorade man i anseende hos den härskande klassen.
När storföretagen för drygt 20 år sedan övergav apartheidregimen till förmån för ANC så var det mot bakgrund av att Mandelas parti skulle se till att den svarta arbetarklassen var fortsatt tillgänglig för utsugning och skulle hålla en lämplig nivå av under­lägsenhet – genom legitima medel som demokratiska fri- och ­rättigheter och framförallt majoritetens förtroende. När detta nu så tydligt är undergrävt har de mer framsynta delar­na av kapitalistklassen börjat se sig om efter ett alternativ.
Ett nytt högerparti, Agang-SA (’Bygg Sydafrika’) har bildats av den före detta gruvmagnaten och Världsbankschefen Mampela Ramphele. Nyliberala Democratic Alliance, med rötterna i vita liberala partier under apartheideran, försöker suga upp mindre partier till höger i en så kallad superopposition. De hoppas på att få ned ANC:s röstetal till under 55 procent, vilket skulle innebära ­någon form av regeringssamarbete, ett perspektiv som inte alls är osannolikt.

ANC har samtidigt fortsatt sin högersväng.
Den redan nämnda Nationella utvecklingsplanen (NDP) är kapitalist­lobbyns önskedröm. Det är en drygt 400 sidor lång nyliberal agenda inne­hållande nya avregleringar på arbets­marknaden, attacker på fackförening-arna och strejkrätten, lovsånger till ”fri företagsamhet” o s v.
NDP innehåller även många rent reaktionära förslag som t ex ett förstärkande av ”traditionella” domsto­lar i före detta Bantustanområden på landsbygden, vilket skulle innebära att omkring hälften av landets kvinnor officiellt reduceras till and­ra klassens medborgare och en kriminalisering av ”sex”, inklusive kyssar och kramar, mellan minderåriga.

ANC är så skilt från arbetarklassmajoritetens verklighet att dess politik ter sig alltmer overklig för vanligt folk. Stora protester från gatuförsäljare bröt nyligen ut i Johannesburg efter att kommunledningen (ANC) satt igång en ­”uppstädningskampanj” som har inneburit att ­gatuförsäljarna drivits bort av polis samtidigt som deras varor har konfiskerats.
Miljoner är beroende av gatuförsäljning för sitt levebröd och har inte gjort annat än följt regeringens egna uppmaningar om att ”klara sig själv” istället för att hoppas på vanliga jobb. Kommunens attack, utan den minsta förvarning, har nu ­lämnat omkring 6 000 gatuförsäljare, med i snitt fem familjemedlemmar var att försörja, helt blottställda och rejält förbannade.
Syftet med upprensningen verkar vara dels att återställa staden till sin forna (apartheid)-”glans” genom att köra ut massor av fattiga svarta och sterilisera samt privatisera gatorna, till överklassens förnöjelse.
Samtidigt med utrensningen på gatorna har de kommunala ­avgifterna för boende i innerstaden – svarta och fattiga – mångdubblats. Och istället för att satsa på renhållning har kommunens renhållningsarbetare drabbats av jobbnedskärningar.
ANC-medlemmar säger öppet att målet är att ”ta gatorna tillbaka till vårt folk”. Med andra ord att se till att nya försäljningstillstånd bara utfärdas till ANC-medlemmar av sydafrikanskt ursprung bosatt inom ”rätt” kommundel.
Det finns ett starkt inslag av främlingsfientlighet från ANC-politiker, kommunala tjänstemän och polisen. DSM och WASP har tagit upp kampen till gatuföräljarnas försvar. En första demonstration samlade över 4 000 gatuförsäljare.

Efter en viss paus laddar ­Sydafrika för nya strider.
Behovet av att stärka ett socialistiskt arbetarklassalternativ i form av WASP har aldrig varit mer brännande.

Liv Shange
Democratic Socialist Movement
(CWI i Sydafrika)


WASP startar valinsamling

”Kära kamrater,
WASP har startat en insamling inför de sydafrikanska valen som kommer att hållas i april eller maj nästa år.
Även invalet av en liten grupp parlamentsledamöter för WASP efter nästa val, som vi tror är fullt möjligt, skulle vara ett stort steg framåt för arbetarklassen i Sydafrika.
Att ställa upp kostar 605 000 rand (cirka 415 000 kr). Detta är pengar som måste samlas in innan en enda affisch eller broschyr har tryckts.
Totalt behöver vi samla in 2 miljoner rand (1,3 miljoner kr).
I den anda av internationalism som WASP står för, vädjar vi om ert stöd.
I solidaritet,
Mametlwe Sebei för WASP”

Enskilda eller organisationer som vill ge bidrag: maila offensiv@ socialisterna.org så sänder vi alla bankuppgifter.

DSM behöver 15 000 kronor
Rättvisepartiet Socialisternas systerorganisation DSM (Demo­cratic Socialist Movement) är en nyckelgrupp i WASP.
För att stärka DSM genomför RS en insamling med målet att samla in 15 000 kronor.
För över ditt bidrag till Offensivs plusgiro, 87 96 49-2, och skriv DSM. En liknande insamling i våras överträffade målsättningen på 30 000 kronor.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!