foto: Privat
Louise Pettersson.
Offensiv har ställt följande frågor till några av demonstranterna/aktivisterna som deltog i Göteborg 2001:
- Ditt starkaste minne?
- Din viktigaste lärdom?
- Hur tycker du att EU har utvecklats sedan dess?
- Vad engagerar dig idag?
Erik Wijk, författare, skrev Göteborgskravallerna (2001) och Göteborgskravallerna och processerna (2002):
– Mitt starkaste minne från de där junidagarna skiljer sig inte mycket från den ytligaste mediabilden – den av gatukrig mellan poliser och demonstranter på Avenyn – men att med egna ögon på några meters håll se detta stenregn, som jag aldrig föreställt mig kunnat falla i min tid och i mitt land, det satte sig på djupet och jag bestämde mig för att gå till botten med hur det kunde hända. Sju veckor senare låg boken Göteborgskravallerna på bokhandelsdiskarna – och det är nog enda gången jag inte har känt minsta tvivel kring värdet av skrivande verksamhet.
– Lärdomen är att vi inte kan lita på det svenska rättsväsendet. Inte på polisen, inte på åklagarna, inte på domstolarna. Från Göteborg 2001 finns otvetydiga och oförglömliga exempel på hur främmande makt (USA) dikterar oordningen för svenska myndigheter, hur svenska politiker påverkar svenska domstolar, hur poliser ljuger i domstol och hur politisk vänstertillhörighet påverkar domslut och mångdubblar straffen. Glöm det aldrig!
– EU har många sidor, men i mina ögon är och förblir det i första hand ett verktyg för företagens och de starkaste nationernas makt över Europas folk.
– Just nu är jag mest oroad över nyfascismens framgångar – hur de inte bara vinner röster, utan även påverkar eller styr andra partiers agendor och därtill lyckas splittra vänstern och ställa folk mot folk beroende på härkomst och hudfärg. Vårt land är rikare än någonsin, men delvis plundrat av de rikaste – och så kommer några stollar och skyller på invandrarna, och blir trodda!
Tommy Lindqvist, en av RS representanter i nätverket Göteborgsaktionen:
– Mitt starkaste minne är polisstatsvibbarna. Containrar, helikoptrar, insatskommando och skarpa skott, med full uppbackning av hela etablissemanget – alla större media och partier gav tveklöst stöd till repressionen. Det var ett abrupt uppvaknande från det fredliga, trygga och avsides Sverige. Med värme minns jag ”hotet mot ordningen” – de förmenta terroristerna. Arbetar-, vänster- och miljöaktivister, envetna och kunniga, ungdomar och gamla rävar, som tillsammans gjorde demonstrationerna så framgångsrika.
– Lärdomen var statens och etablissemangets repressiva roll i den tillspetsade situationen, men också vikten av fräschör för en framgångsrik rörelse. I Göteborg och i EU-motståndet nationellt hade en gammal blågul vänster starkt fäste. Denna förmådde inte se eller kände sig direkt hotad av den nya internationalistiska antiglobaliseringsrörelsen. Slentrianmässigt ville dess företrädare begränsa sig till att damma av samma gamla plakat och paroller. Utan massiv förankring i arbetarkampen kom dock antiglobaliseringsrörelsen bara att bli en lättviktare, som repressionen tämligen enkelt kunde slå ner och splittra.
– Den grekiska erfarenheten visar kanske mer än något annat vad EU är – nu mer än någonsin. Syrizaregeringens Oxi (nej) till sparprogram, uppbackad av en stor majoritet i folkomröstningen, betydde noll för EU-kommissionen. Vem hade trott att till och med IMF skulle kritisera EU:s ekonomiska svältkur från vänster? Även i flyktingpolitiken har EU blivit det alibi som regeringarna tacksamt använder för att bryta mot grundläggande mänskliga rättigheter. Ändå är EU syndabocken för högerpopulister av mer eller mindre bruna kulörer. De mest högljudda EU-kritikerna i alla medlemsländer är idag högerpopulister som falskt hävdar ”folket mot eliter” och så vidare.
– Själv bor jag sedan länge i Tyskland och här är det det islamofobiska och högerpopulistiska AFD som profiterar allra tydligast på människors missnöje med politiken – ett missnöje som alls inte är en allmän högertrend. Partiet grundades av en EU-skeptisk samling kufar, men har idag en klart stor tillströmning av alla. Den etablerade vänstern här har överlag i grunden inget alternativ till det rådande kapitalistiska systemet och därför heller inget alternativ till EU – de snarare skyr frågan.
Louise Pettersson, var med i samordningsgruppen för Göteborgsaktionen som bland annat informationsansvarig (höll mycket i interninformation och planeringsmöten):
– Jag har svårt att välja ut något minne som var starkast. Den viktigaste lärdomen är att kartan för vad som är politiskt och organisatoriskt möjligt att genomföra och inte kan förändras väldigt snabbt i sådana här situationer där det finns många aktörer och en del som är svåra att förutse. Jag uppfattade det som att rörelserna gick isär efter Göteborg och att möjligheterna till bredare samarbete försämrades och det kändes ganska ledsamt.
– Jag hade nog inte trott att EU skulle bli fullt så stort. Däremot har väl utvecklingen när det gäller politiskt, ekonomiskt och militärt samarbete gått ungefär lika långt som vi befarade. Men jag hade heller inte trott att Sverige skulle närma sig Nato såpass mycket som med värdlandsavtalet.
– Personligen känner jag mig idag mest engagerad i frågan om den nya fattigdomen och skapandet av nya maktlösa grupper i samhället. Speciellt är det situationen för långtidsarbetslösa och sjukskrivna som har blivit helt orimlig i de nya systemen och där någon större kamp knappast pågår idag.
Joe Higgins, som dåvarande ledamot i Irlands parlament för Socialist Party (CWI Irland) och senare ledamot i EU-parlamentet, en av talarna på den största demonstrationen:
– Mitt starkaste minne var när jag åkte ut för att försöka förhandla loss en busslast med kamrater från Tyskland som hade stoppats av den svenska polisen när de närmade sig Göteborg. De greps och hölls av polisen, förvägrades rätten att ansluta sig till den stora demonstrationen och hölls under förvar tills bussen skickades tillbaka till gränsen. EU kallas för ”superdemokratiskt”, men dessa kamrater hade inte begått något brott och utsattes för åtgärder som vi vanligtvis förknippar med diktaturer.
– EU kan mycket snabbt dra undan demokratiska rättigheter om någon medlemsstat känner sig utmanad av vänsteropposition underifrån. Retoriken från EU om att vara en zon för frihet, solidaritet och demokrati visade sig vara falska, se polisens brutala ingreppstaktik i demonstrationerna och när polisen provocerade fram våld för att berättiga sin repressiva taktik.
– De senaste 15 åren har EU mer och mer avslöjat sig vara en klubb för kapitalister och högerpolitik, speciellt vad gäller åtstramningsprogrammen som har påtvingats Grekland, Spanien, Portugal och Irland för att lösa ut finansgamarna. De olyckliga flyktingarna från Syrien och andra krigshärdar har också snabbt fått lära sig hur EU:s demokratiska retorik kan visa sig vara falsk.
– Jag är inte längre invald i något parlament, men fortsätter att assistera de tre CWI-medlemmar som är invalda i Irlands parlament. Jag ser fram emot lite mindre stress! ■
