foto: Paul Mattsson
Även i England växer nu kraven på fackliga massprotester. Bilden från TUC jättelika demonstration i London den 26 mars 2011.
Peter Taaffe börjar med att berätta om kapitalismens kris, den kanske värsta kris som någonsin skakat kapitalismen:– Den europeiska kapitalismen har enorma svårigheter, med en genomsnittlig arbetslöshet på 10 procent. Det är en systemkris. Vissa delar av Europa lider nu av depression med massarbetslöshet. Abetslösheten i Grekland ligger på 25 procent. Krisen i Europa är på många sätt värre än under 1930-talet med åtstramningar som tycks närmast permanenta, och detta är ett centralt dilemma för arbetarklassen.
– Samtidigt har den ekonomiska krisen följts av en politisk kris för Europas kapitalistiska partier. Flera kapitalistiska partier har drivits ut ur regeringen. I både Italien och Grekland har de ersatts av så kallade ”teknokratregeringar”, tillsatta av EU och IMF (Internationella valutafonden), för att se till att alla åtstramningsåtgärder skulle gå igenom. Greklands folk sade under valet ifrån, då vänsterkoalitionen Syriza blev näst största parti.
Opinionsundersökningarna visar nu på att Syriza har en chans att vinna nyvalet i juni, vilket skulle påverka den politiska situationen i hela Europa, vilket är något som kapitalisterna försöker förhindra.
Clare Doyle fortsätter med att berätta om Frankrike och valet där Hollande vann:
– Hollande är en inspiration för arbetare och ungdomar, med löften som bland annat 160 000 nya lärarjobb. Men han kommer att behöva göra en del för att behålla förtroendet. Även om han genomför reformer som gynnar folket, men fortsätter verka inom ett kapitalistiskt system, kommer han till slut vara tvungen att genomföra motreformer i framtiden.
– Italien – som sedan Berlusconi avgick styrts under en teknokratregering – kan komma att få uppleva en revolt mot regeringen. Problemet i Italien är att eftersom det inte finns något politiskt alternativ, är det risk för att många röstar på partier som antingen är rasistiska eller partier som till exempel Piratpartiet, som blivit mer och mer populära i vissa europeiska länder.
Enligt Clare skulle en valseger för Syriza vara ett stort steg framåt för Grekland, då det skulle kunna innebära att Greklands statsskuld inte betalas. Om Syriza samarbetade med fler vänsterpartier skulle de utan problem få majoritet. Problemet där är att till exempel KKE, kommunistpartiet, vägrar samarbeta.
Peter menar att en vinst för Syriza skulle ge arbetare och socialister självförtroende, medan en förlust kan få motsatt effekt.
– Om det blir alltför många nyval i Grekland finns risk för att folk ger upp om Syriza och istället vänder sig till populistiska högerpartier. Ett exempel är nazistpartiet Gyllene Gryning, som skyller krisen på invandrare. Atens gator är fyllda med folk som sover i tält för att de förlorat sina bostäder, och en stor del av dessa har invandrarbakgrund.
– Nazistiska Gyllene Gryning säger öppet att ”invandrarproblemet” måste lösas. Samtidigt hjälper de många greker som hamnat i svåra situationer på grund av krisen, vilket ger dem ökat stöd. Det visar på vikten att ena arbetarklassen mot kapitalismen och extremhögern. Det är viktigt att ställa krav på jobb, boende och utbildning för alla. Efter militärjuntan, som styrde under åren 1967 och 1974, har det pågått något som kan beskrivas som ett småskaligt inbördeskrig mellan höger- och vänsterkrafter i Grekland som aldrig riktigt gått över. Gyllene Gryning står för en gammal ideologi från diktaturtiden, gick från under 1 procent till över 6 procent i valet och ökade procentuellt sett mer än Syriza. Krisen skulle kunna leda till ett inbördeskrig. Om det händer finns det risk för att en brutal diktatur tar över – precis som i Chile 1973. Detta verkar inte troligt idag, men kan inte heller uteslutas, säger Peter och fortsätter:
– Om Gyllene Grynings stöd minskar – som opinionsmätningarna visar kommer ske i detta val – skulle det vara positivt, men inte vara slutet på det hot denna fascistiska organisation utgör. I senaste valet i Frankrike fick Front National, ett extremhögerparti, 6 miljoner röster. Vi har sett att extremhögern har ridit på missnöjesvågorna under flera år i Europa. För att de inte ska få för mycket makt behövs ett bra politiskt alternativ, ett socialistiskt alternativ.
– Vi har idag en hel kontinent som brinner. Skulle det bli en revolution i Grekland skulle det ha en enorm inverkan på resten av Europa. Många länder är redan påverkade av den arbetarkamp som förts i Grekland de senaste åren. Irland, som också lider av eurokrisens effekter, tar nu kampen mot hushållsskatten; minst 50 procent vägrar betala den. I Spanien uppkom Indignadosrörelsen, som nu omfattar 1,5 miljoner människor. Första maj demonstrerade en miljon på gatorna i Madrid. I Storbritannien gick kriminalvårdarna ut i vild strejk och pratade om behovet av ett massarbetarparti. Brittiska LO kallar nu till en massdemonstration i oktober, efter press från arbetare och socialister, berättar Peter och poängterar att:
– Hela världen är indragna i den ekonomiska virvelströmmen. Det var nyligen generalstrejk i Nigeria och Sydafrika har de senaste två åren sett större strejker än under kampen mot apartheid. I Brasilien har det varit en industriell tillväxt, och arbetare kräver nu att få ta del i det som de producerat.
– I Sri Lanka pågår fortfarande en kontrarevolution efter det etniska inbördeskriget som pågick under två decennier. Varje land kommer mötas av möjligheter att bygga ett riktigt arbetarparti. Klasskampen rör sig inte lika fort i alla länder, men vi måste bygga och förbereda oss för en grekisk situation.
Peter Taaffe återgår till att berätta om Grekland, och vad som skulle kunna hända om Grekland lämnade euron.
– Det talas mycket i media om det nu, och skulle Grekland lämna euron skulle det kunna leda till en ekonomisk katastrof. I en del länder innebar införandet av euron en ökning av levnadsstandarden, till exempel på Irland och i Grekland. Därför ser många lämnandet av euron som ett steg tillbaka. Samtidigt skulle det kunna leda till att fler länder följer Grekland, vilket skulle producera en revolutionär storm över kontinenten. Om Grekland lämnar euron skulle också Tyskland hamna i ekonomisk kris, och även länder utanför europa, som till exempel USA. Det skulle också sätta stor press på Spanien, som redan drabbats hårt av eurokrisen. Landet tvingades exempelvis nyligen att förstatliga en bank.
– Vissa delar av Europa lider inte längre av lågkonjunktur, utan har övergått till depression. Den tyska imperialismen ransonerar Grekland, och kommer att försöka göra samma sak med hela Europa. Som ett resultat av attackerna på exempelvis pensionerna, har många hotat att ta livet av sig. Många människor söker sig ut på landsbygden igen, precis som de gjorde i Latinamerika under 1980-talets ekonomiska kris. När euron kollapsar i Grekland kommer det att inspirera många medvetna arbetare till kamp. Samtidigt kommer effekterna av en kapitalistisk kris att skrämma många arbetare, då det först och främst är de som får ta smällen av den. Men de partier som är för EU:s och IMF:s nedskärningspaket, som tidigare hade 77 procent av platserna i parlamentet, har nu gått tillbaka enormt. Partierna som säger sig vara emot nedskärningspaketen fick i senaste valet runt 70 procent av rösterna tillsammans. Syriza gick i senaste valet från dryga 4 procent till 17 procent, vilket tydligt visar på en ökad medvetenhet bland arbetarklassen och behovet av ett parti som för fram deras frågor och krav.
Clare Doyle berättar vidare att Xekinima (CWI i Grekland) spelar en viktig roll: att varna arbetarklassen och föra fram ett bra politiskt program.
– Det var Xekinima som först reste frågan om en avskrivning av statsskulden, medan Syriza först sade nej. Detsamma gäller frågan om förstatligande av bankerna. Xekinima var tidigare en del av Syriza, men då Syriza började gå åt höger försvårade det vårt arbete.
– Xekinima kämpar för att föra arbetarklassen vänsterut, och även Syriza. Det sker fortfarande ett samarbete mellan Xekinima och Syriza. Det ultimata för arbetarklassen är ett politiskt parti med rätt politiska program. Xekinimas roll är att koppla ihop olika strider och människor som kämpar för olika frågor.
Om CWI i Europa, berättar Peter Taaffe:
– Vi är en ganska liten organisation och har inte med oss majoriteten av arbetarklassen i Europa. Men vi spelar som organisation en nyckelroll i en del länder. På Irland t ex har vi två medlemmar som sitter i parlamentet, och en i det Europeiska parlamentet. Vi är också ledande i kampen mot hushållsskatten på Irland.
– I Storbritannien är vi en av de mest inflytelserika vänsterorganisationerna. Vi har lyckats organisera några av de största arbetardemonstrationerna i Storbritannien och vår kampanj bidrog starkt till att TUC (brittiska LO) demonstrerade den 26 mars i fjol – 500 000 deltog i den marschen.
– Storbritannien har de senaste åren inspirerats av Sveriges nyliberalism. Lärare tvingas betala 50 pund [560 kronor] mer till pensionen varje månad, vilket är en attack mot dem. Kampen där är inte över, och den kopplas samman med annan kamp som pågår i landet. Om Storbritanniens stora partier utmanas av ett arbetarparti kanske de tänker till en extra gång innan de genomför nedskärningar.
Clare säger att en anledning till att CWI inte är så känd är media och de som kontrollerar media.
– Men vi kan besegra den starka regerande klassen. Vi måste bygga ett politiskt alternativ och lära oss från historien.
– Arbetarklassen träder nu in på arenan igen och visar att de är redo att kämpa för sina rättigheter. Att Syriza växer så fort som det gör är en mycket positiv utveckling. Men den sociala och ekonomiska kris som Grekland lider av kommer att sätta dem på prov tillsammans med alla andra politiska krafter.
– Om Syriza inte utvecklar ett bra och starkt program kan partiets stöd minska lika fort som det nu ökat. Det första steget som måste tas för att rädda Grekland och dess befolkning och även andra euroländer som lider av eurokrisen är eventuellt en avskrivning av skulderna och en nationalisering av bankerna. För att bistå Syriza i utarbetandet av de nödvändiga politiska slutsatserna och de uppgifter som behövs för att ta kampen framåt, är ett stärkt samarbete mellan Syriza och Xekinima också en brådskande nödvändighet.
Intervju: Lousie Strömbäck och Carolin Holmgren
