Världens gruv- och stålindustrier har trots den ekonomiska turbulensen i världen kunnat expandera och fortsätta att gå framåt.Ett exempel är Norrbotten. Efterfrågan från framförallt Kina har gjort att gruv- och stålföretag kunnat expandera sin verksamhet. Men nu börjar luften pysa ur den kinesiska ekonomin som stannar av snabbare än beräknat, vilket omedelbart slår mot råvarupriserna samt stål- och gruvindustrin.
I Kina har bland annat bostadsbyggandet pågått i en rasande fart. En enorm fastighetsbubbla har byggts upp och liksom övriga kapitalistiska bubblor kommer den tids nog att spricka. I augusti visade HSBC/Markets köpindex för Kina, sjunkande aktivitet för tionde månaden i rad.
China Securities Journal säger att 80 procent av Kinas stålproducenter nu varnar för vinstras. Framförallt på grund av att infrastruktursatsningarna i landet minskar.
Kina står för 60 procent av världens stålimport. År 2003 gick man om Japan för att 2008 importera tre gånger så mycket stål som Japan gjorde 2003. Då mer än hälften av allt importerat stål går till Kina förstår man varför Kinas ekonomi har en avgörande betydelse för gruv- och stålindustrin.
Stålet finns överallt runtomkring oss och står för 95 procent av den globala metallproduktionen. Efter råolja är handeln med järnmalm den största marknaden sett till sitt värde. Prisskiftningarna de senaste månaderna visar på den skakiga situationen på världens varumarknader. Mellan juni och september i år föll priserna på järnmalm från omkring 140 dollar (940 kronor) per ton till runt 85 dollar (570 kronor) per ton, vilket är den lägsta siffran på tre år. Priserna har nu återhämtat sig en aning och ligger på dryga 100 dollar (670 kronor) per ton. Avstannandet av den kinesiska ekonomin har utan tvekan påverkat järnmalmen och det nyliga prisraset. (The Economist den 13 oktober)
I Norden beräknar man att över 40 miljarder kronor har satsats på gruvnäringen de senaste fyra åren. Förra året lade man mer än 800 miljoner kronor på prospektering, d v s sökande efter nya råvaror att bryta.
– Huvuddelen av alla industriinvesteringar som sker i Sverige i dag sker i gruvindustrin i Norrland, säger Magnus Ericsson, professor vid Luleå tekniska universitet och grundare av gruvanalytikerföretaget Raw Material Group, till Svenska Dagbladet den 20 augusti.
– Vi har full koll på vad som händer. Kina är orsaken till att vi har tre gånger högre pris i dag än för femton år sedan. De har tvingats importera enorma mängder, men vi har hela tiden förstått att det inte kan pågå i evighet. Inga träd växer till himlen. Vi måste förbereda oss för en mycket tuffare marknad, och det gör vi genom kostnadseffektiviseringar, säger Lars-Eric Aaro, vd på LKAB, till SVD den 20 augusti.
Kinas inbromsning och gruvarbetarnas heroiska kamp i Sydafrika är två av kapitalisternas ”orosmoln”. De med flera gör att internationella gruvjättar bromsar sina investeringar.
Kinas ekonomiska inbromsning är kännbar för två av världens största gruvbolag, australiska BHP Billiton och Rio Tinto har nyligen lagt investeringsplaner för miljarder på hyllan.
Den 12 oktober kom beskedet om att stålföretaget SSAB varslar 450 anställda, varav 100 i Luleå.
– Det är väldigt oroligt och mycket frågor, säger Tomas Karlsson, vice ordförande i Metallklubben på SSAB i Luleå, till NSD den 13 oktober.
Han skulle vilja se stödinsatser från regeringen.
– Det pågår diskussioner centralt mellan Företagarna, IF Metall och regeringen. Men känslan är att regeringen väntar till valet för att komma med något valfläsk. Men det här måste ske nu när varslen ökar, säger han till NSD.
Även Metalls ordförande Anders Ferbe kräver åtgärder från regeringen.
– Från andra kvartalet 2008 till andra kvartalet 2012 har antalet industrijobb minskat med över 100 000. Nu riskerar vi att tappa ännu fler jobb och konkurrenskraften hotas, sade han i ett pressmeddelande.
Mörka moln tornar upp sig för kapitalismen och därmed också för stora grupper av arbetare vars jobb hotas. Vad är det som har skapat denna situation?
De senaste åren har gruvnäringen styrts av tron på en fortsatt starkt växande efterfrågan och stigande priser. Nu måste man tänka om när Kina stannar av och järnmalmspriset rasar.
Morgan Stanleys australiensiska team kom i somras med sin tes.
Den handlar om att gruvnäringen har hållit tillbaka sina investeringar då priserna på metaller fallit i tjugo års tid. En begränsad kapacitet fanns när efterfrågan från Kina plötsligt sköt i höjden. Begränsad kapacitet ledde till höjda priser och när efterfrågan tycktes hålla i sig, följde en kraftig expansion av världens gruvkapacitet.
Att expandera en gruva sker naturligtvis inte över en dag. Man får räkna med att det tar 5-10 år att öppna en ny gruva, och lite kortare tid att öppna en tidigare stängd gruva.
Viktigt att notera är att även om Kinas efterfrågan stannar av kommer utbudet att växa kraftigt framöver.
Morgan Stanley beräknar i en annan rapport att årskapaciteten för koppar kommer att växa från nuvarande 13 miljoner ton till 21 miljoner ton 2018. De kommande sju åren kommer kapaciteten varje enskilt år att stiga lika mycket som den totala ökningen mellan 2000 och 2011.
En väldigt kraftig expansion, men den för järnmalm är ännu kraftigare. Kapacitetstaket 2006 var 900 miljoner ton och man räknar med att det blir nästan 2 600 miljoner ton år 2020, en ökning på 200 procent. Självklart kan förutsättningarna ändras och en del projekt blåsas av.
Så, vad är det som har föranlett krisen?
Här visas en tydlig bild av kapitalismens giriga, kortsiktiga ansikte. När efterfrågan sjunkit och man inte sett möjligheter till vinster, har investeringar fått stå tillbaka. När en stor efterfrågan snabbt växer fram finns inte varorna där. Stora expanderingar genomförs i jakten på vinster, men under tiden stannar efterfrågan av och kvar blir en överkapacitet, en kris då det inte finns köpare för det utbud som nu har skapats.
Självfallet finns ett behov av stål osv i världen, för att inte minst i fattiga länder bygga kollektivtrafik, boende med mera. Men den kapitalistiska logiken ser bara till vinstmöjligheterna och kommer aldrig erbjuda en långsiktig planering som är nödvändig.
Bristen på planering och anarkin på den kapitalistiska marknaden som enbart styrs av målet att skapa vinst, har skapat denna situation. Vem kommer då att få betala?
Världens arbetare, fattiga m fl. Varselvågen kommer att öka, nödvändiga byggen kommer inte att genomföras. Kriser som denna växer alltid fram i ett kapitalistiskt samhälle. En demokratisk kontroll av gruvor, råvaror, industrier etc är nödvändig och kampen i Sydafrika visar vägen.
Johanna Evans
