Kina har blivit världens slavfabrik

2008-09-01 10:50:35




Slavfabriker, eller ”sweatshops” på engelska, är på kinesiska kända som ”xuehan”, eller ”blod och svett”-fabriker. Svältlöneindustrier är naturligtvis inte någon särskild kinesisk uppfinning. Från att en gång i tiden ha setts som reliker från flydda tider har de kommit att bli en integrerad del av det 21:a århundradets  kapitalism.

Följande statistik visar på fabriksförhållandenas hårda villkor i Kina:
  • Genomsnittstimlönen i tillverkningsindustrin ligger på om- kring 3 procent av nivån i USA.
  • Endast en tredjedel av arbetarna inom den privata sektorn har en sjukförsäkring och mindre än en tiondel har en pensionsplan.
  • Över 100 000 dödas varje år i arbetsplatsolyckor – fler människor än antalet dödade i samband med den massiva jordbävningen i Sich­uan, som mätte 8,0 på Richter­skalan.
”Denna slags ohejdade kapitalism har inte existerat sedan den industriella revolutionens Vilda Väs- tern-dagar”, argumenterar tidning- en Der Spiegels chefredaktör Ga- bor Steingart. Detta förklarar också varför 480 av världens 500 toppföretag har förlagt åtminstone delar av sin produktion till Kina. Världens näst rikaste man, Bill Gates, ger den kinesiska regimen erkännandet att den har uppfunnit ”en helt splitterny form av kapitalism”, utan de kostsamma utgifter­na för medicinsk vård och juridiskt skydd. Li Qiang, direktör för USA-baserade China Labor Watch, som bevakar fabriksförhållanden, var mindre tillmötesgående: ”Man kan ta kommunistpartiets namn och skära det i bitar. Detta är maximal kapitalism”.
Exportsektorn i Kina är i huvudsak privatägd och domineras av utländskt kapital. Omkring 60 procent av exporten görs av företag som finansieras med investeringar från utlandet och i genomsnitt kontrollerar utländska firmor 55 procent av aktiestocken i dessa företag. Det är som Kinaexperten Nicholas Lardy förklarar:
”I den stora tillverkningssektorn, de utländska företagen i Kina – de samägda företagen, de helt utlandsägda företagen, etc – produceras grovt räknat en tredjedel av varumängden. I EU, där man har befrämjat gränsöverskridande integration, kapitalflöden samt samgåenden och uppköp ända sedan 1950-talet, är de utlandsägda företagens andel 25 procent av indu­striproduktionen” [Foreign Policy Research Institute, US, februari 2007].

Inom den privata och utlandsägda sektorn råder nästan total avreglering. Företag fuskar, mutar och mobbar sig runt lagstiftning som reglerar barnarbete, minimilöner och miljöföreskrifter. Enligt vissa studier kringgås dessa lagar i om- kring 60 procent av fabrikerna in­om den privata sektorn. Utländska firmor betalar i genomsnitt bara en tredjedel så mycket i skatt som de inhemska företagen och deras meritlista ifråga om arbetsskador är till exempel inte bättre än deras kinesi­ska motsvarigheters. I kontrast till detta står den väldigt baktalade statligt ägda industrisektorn för mindre än fem procent av det totala antalet arbetsplatsolyckor. Detta förtjänar att understrykas. Usla arbetsplatsvillkor i Kina är som mest framträdande i just precis de sektorer som är mest integrerade med eller kontrollerade av utländskt kapital.
Detta motbevisar påståendena från utländska affärsmän och politi­ker (som ofta hörs i samband med OS) om att ökad utrikeshandel och ökade utlandsinvesteringar gradvis knuffar den kinesiska staten framåt, i riktning mot mer demokrati och större respekt för mänskliga rättigheter, inklusive arbetarrättigheter. Utländska kapitalister investerar i Kina just därför att landet inte är demokratiskt och inte tillåter arbetare att strejka, gå med i en fackförening eller utmana dagens ”investe- ringsvänliga” politik.
Det är som fackföreningsinternationalen ICFTU påpekar: ”Oberoende fackföreningar tillåts inte att existera; alla försök att etablera oberoende arbetarorganisationer undertrycks, ibland med våld.
Organisatörer av arbetargrupper eller -protester blir ofta arresterade. Vissa får fängelsestraff som officiellt kallas ”reformering genom arbete” efter brottsrättegångar som ligger gott och väl under internationell standard.”

För arbetare som försöker bekämpa dessa orättvisor är Kina det arketypiska ”storebrorssamhället”. Det New York-listade privatföretaget Chi­na Security and Surveillance Technology (CSST) installerar och sköter högteknologiska övervakningssystem för den kinesiska polisen. USA-baserade hedgefonder har pumpat in 150 miljoner dollar i detta projekt till dags dato, för att hjälpa till med att finansiera ”inte bara bättre videokameror, utan också ansiktsigenkännande mjukvara och till och med ännu nyare beteendeigenkännande mjukvara framtagen för att kunna identifiera början på en gatuprotest och meddela polisen.” Samarbetet är knappast nå­got nytt. De antidemokratiska kännetecknen hos internetföretag i USA som Microsoft, Yahoo och Google är välkända.
Amnesty International producera­de en rapport år 2006, som ger en detaljerad skildring av dessa företag ”i praktiserandet av regeringcensur i Ki­na”.
I Shenzhen, en stad med 12,4 miljoner invånare som i 30 års tid har lett utvecklingen i Kina, finns det 200 000 övervakningskameror – en per 60 invånare. Stadens ledare lade nyligen fram en plan för att förse alla invåna­re med ett nytt ID-kort utrustat med ett kraftfullt datorchip – producerat av samma USA-finansierade företag, CSST.
Uppgifterna på korten kommer att inkludera namn och address, arbetshistoria, utbildningsbakgrund, religi­on, etnicitet, polisregister, medicinsk försäkringsstatus, barn (för genomförandet av ”ett barn”-politiken) och kredithistoria.
Kinas centralregering vill att alla storstäder följer Shenzhens exempel genom att införa högteknologiska polisövervakningssystem och datoriserade ID-kort. Shenzhen har på senare år upplevt ett utbrott av strejker och gatuprotester genomför­da av den i huvudsak migrantbaserade arbetskraften. Den amerikansk-kinesiska tekniken som har skissats ovan är avsedd för att identifiera och undertrycka samlingar av missnöjda arbetare.
Samtidigt som livet för Kinas
fattiga majoritet detaljstyrs genom ett förtryckande system av tillstånd, övervakning och bestraffningar som styr var de får arbeta eller studera, och hur många barn de får ha, åtnjuter ­kapitalet en av världens mest avreg­lerade miljöer. Kinas enpartistat är auktoritär mot sitt folk men frihetlig mot kapitalet.

Hårda kontroller görs särskilt mot mingong eller ”gästarbetare” som kommer i stort antal från de fattiga inlandsprovinserna för att arbeta inom tillverkningindustrierna i kust­regionerna.
Dessa migrantarbetare är ryggraden i den ”nya arbetarklass” som dras samman till följd av den kapitalistiska globaliseringprocessen. Deras antal har stigit från omkring 30 miljoner år 1982 till 53,5 miljoner 1995 och 140 miljoner år 2004.
Idag finns det uppskattningsvis 200 miljoner människor i denna ”flytande befolkning” – den största massmigrationen i världshistorien.
Sichuan, med en befolkning på 87,5 miljoner, exporterar till exempel 11 miljoner arbetare till andra delar av Kina – en åttondel av sin befolkning. Den förödande jordbävning som drabbade denna provins i maj 2008 och lämnade 87 000 döda och 12 miljoner hemlösa efter sig, belyste åter­igen mingongs fruktansvärda belägenhet. Sichuaneserna är nu mer benägna att i ännu större antal lämna provinsen för att söka jobb och skicka tillbaka pengar för att återuppbygga sina förstörda hem. Sex veckor efter skalvet, i slutet av juni, lade rege­ringen plötsligt till ytterligare 1 125 människor på sin lista över mer än 17 000 saknade. Siffran tog ett skutt uppåt när migranterna började
rapportera saknade släktingar till myndigheterna efter att ha gjort den långa resan hem från annat håll i Kina.
Migranter tvingas ta de hårdaste jobben inom byggnadssektorn, som hembiträden och sexarbetare, och vid de stora löpande banden i export­regioner som Pärlflodsdeltat i Guangdongprovinsen. Deras arbete har omvandlat Kinas ekonomi, i synnerhet i kustprovinser som Guangdong, som i BNP-termer (390 miljarder dollar) har gått om Norge och Saudiarabien.
Mingong har förvandlat stadsbilden i storstäder som Shanghai och Peking, där de utgör fyra femtedelar av arbetskraften på byggarbetsplatser.

Det är i huvudsak mingong som har byggt Pekings glittrande OS-infrastruktur: arenorna, det nya TV-centret, operahuset, alla de nya vägarna, broarna och tunnelbanestationerna.
”Pekingolympiaden byggs av migrantarbetarnas svett och blod”, fast­slog chinaworker.info när en t- banetunnel rasade in och dödade sex migrantbyggarbetare i april 2007.
De­ras chefer, från ett regeringsägt byggföretag, försökte i början mörklägga olyckan genom att beslagta ­arbetarnas mobiltelefoner för att hindra dem att ringa polisen.
Rapporter i den utländska pressen om att tio arbetare dog på jobbet med Pekings stadion, ”Fågelboet”, har förnekats av officiella kinesiska företrä- dare som emellertid medger att två arbetare har dött.
Kinas mingong diskrimineras och hålls under strikt polisbevakning under system med uppehållstillstånd som påminner om Sydafrikas numera skrotade apartheidsystem.
Hukou eller hushållsregistreringssystemet är en mekanism som underblåser spridandet av slavfabriker och superlåga löner i Kina.
Det introducerades av Mao Zedong år 1958, under hans illa beryktade Stora språnget framåt. Det var avsett att hålla bönderna kvar på kollektivjordbruken och därigenom garantera matproduktionen genom att förhindra en flykt till städerna.
Under detta system är alla invånare i det kinesiska samhället från sin födelse indelade i två grupper – ”de som har (stadshushåll) och de som inget har (landsbygshushåll)”, som tidningen China Daily har uttryckt det.
Utan ett ”stadsuppehållstillstånd” är man inte berättigad till bostad, sjuk- och hälsovård, utbildning eller annan service under stadsmyndigheternas kontroll, även om man betalar skatt och har levt i staden i åratal. Det finns väldigt liten flexibilitet i detta system – folk behåller sin ”landsbygds”- eller ”icke landsbygds”-status livet ut. På grund av att de saknar en stadshukou lider Kinas mingong därför av liknande problem och diskriminering som ”illegala”
el­ler ”papperslösa” invandrare i västländer. I vardera fallet exploateras de av kapitalismen som billig arbetskraft. I Kinas fall äger denna diskriminering rum i deras hemland.

Utan detta system som fungerar som en ”slussport” för migrantarbetskraft skulle Kina ha fått uppleva samma explosiva tillväxt av kåkstäder som andra delar av den nykoloniala världen. Hukousystemet befrämjar fabriksägarnas, polisens och de lokala myndigheternas systematiska och väldigt vinstgivande diskriminering av mingong, på ett sätt som liknar Sydafrikas ökända ”passlagar”. Men till skillnad från det sydafrikanska systemet är hukou inte baserat på etnisk diskriminering och dess funktionssätt är därför mindre lätt att få insyn i. Omkring 300 000 hukoupoliser och andra avlönade agenter övervakar detta system och samlar in information om invånare under deras jurisdiktion (en uppgift som håller på att revolutioneras med den senaste datorchiptekniken, som vi redan har sett). Det gör det möjligt för lokala myndigheterna att hålla koll på ”bråkstakar” på sina orter.
”Kontroll”-aspekten i hukousystemet är ett exempel på de repressiva mekanismer som kännetecknade ma­oismen och andra stalinistiska regimer. Dessa tillhör de få drag i det systemet som dagens ”kommunistis­ka” ledare har behållit intakta. Hukousystemets funktionssätt är en statshemlighet och att publicera information om hur det fungerar kan leda till fängelsestraff. Bara 26,1 procent av Kinas befolkning, omkring 350 miljoner människor, innehar det eftertraktade icke-landsbygdsbo-hu­koubeviset. Återstoden – mer än 950 miljoner människor – har i kraft av sin förtjänstfulla status som mindrevärdiga ”landsbygds”-hukou i stor utsträckning utestängts från Kinas stadsbaserade ekonomiska uppsving.
Effekterna av detta måste ses i sammanhanget av den sociala kontrarevolution som pågått under de tre senaste decennierna och bostads-, utbildnings-, sjuk- och hälsovårdkostnaderna som skjuter i höjden. Endast en liten minoritet av migrantarbetarna – omkring fem procent – har sjukförsäkring på sina arbetsplatser. Majoriteten, liksom deras ­familjer hemma i byarna, saknar sjukförsäkring.
Amnesty International har
rapporterat om fall av migrantarbetare som utfört operationer på sig själva därför att de inte har råd med sjukvårdsavgifterna. När centralregering­en tog initiativ till ett pilotprojekt i staden Wuhan, med erbjudanden om kostnadsfria hälsokontroller för 14 000 av stadens migrantarbetare var resultatet chockerande. Det visade sig att omkring 40 procent av migrantarbetarna fortsatte att jobba trots att de var sjuka. Var femte av de undersökta visade sig ha Hepatit B, medan var tionde led av kardiovaskulära sjukdomar. Två tredjedelar av de kvinnliga arbetarna som testades led av någon slags könssjukdom. En av de som undersöktes var Liu Guosheng, en 38-åring som fick diagnosen tuberkulos. Han berättade för tidningen Shanghai Daily att läkarundersökningen var hans första på över 20 år.

I åtskilliga storstäder är nu antalet migrantarbetare större än den inhemska befolkningen. I till exempel Shenzhen bor det 10,5 miljoner min­gong och bara 1,87 miljoner permanenta invånare. I många av Kinas städer är segregeringen nästan total, vilket påminner om situationen i vissa Gulfstater där nästan allt manuellt arbete utförs av migranter från Sydasien eller från andra delar av arabvärlden. Majoriteten av Kinas mingong talar en annan dialekt än stadsborna; de är ofta kortare, magrare och sämre kläd­da än andra – vilket gör dem till lätta måltavlor för diskriminering. Deras status är inte bättre än de ”oberörbaras i det indiska kastsystemet”, enligt professor Qiao Jian på Kinas institut för industriella relationer.
Migrantarbetare får i genomsnitt omkring 40 procent av lönen för bofasta anställda i städerna – 540 yuan (ungefär samma i kronor) i månaden under 2004, enligt China Daily. En betydande del av deras väldigt låga löner skickas till hembyarna där pengarna vanligen är familjernas huvudinkomst, som ibland går till att betala skolavgifter eller medicinsk behandling för någon familjemedlem. Enlig Kinesiska akademin för samhällsvetenskaper skickar mingong hem nästan 500 miljarder kronor om året, vilket gör det till världens största
penningförsändelse. I en del provinser överskrider de summor som skickas av migranterna provinsregeringarnas budgetar.
”De är som vargar. De är rasister och behandlar oss som slavar”, klagade en migrantarbetare på den italienskägda soffabriken DeCoro i Shen- zhen, där arbetarnas ilska koka­de över i en av stadens många ­strejker under år 2005. Hot och fysiska övergrepp från chefer och inhyrda säkerhetsvakter är utbredda fenomen på kinesiska fabriker. Enligt varje slags definition jobbar dessa arbetare under villkor som inte är långt borta från slaveri, och även slaveri i bokstavlig bemärkelse existerar i dagens Kina. På grund av deras så gott som totala avsaknad av rättigheter – många är minderåriga eller saknar juridiskt giltiga papper – så är migrantarbetare utlämnade på nåd och onåd till arbetsgivarna, som i sin tur för det mesta är i tjänst hos utländska storvarumärkesföretag. Kina är Nikes största produktionsförläggningsland med omkring 210 000 anställda, men företaget äger inte en enda fabrik i Kina. Istället lägger man ut produktionen på i runda tal 180 olika tillverkare och underleverantörer.
”De största företagen i Shenzhenregionen är praktiskt taget i sig själva kompletta städer”, säger Robert Weil i Monthly Review. Weil beskriver en anläggning som sköts av Taiwanägda Foxconn Electronics, med 240 000 anställda i dagsläget, men som planerar för att utöka till en halv miljon anställda! Anläggningen, som tillverkar iPod-apparater för Apple och moderkort för Dell Computers, är ”världens största elektronikomponentarbetsplats”. En enda sovsal på Foxconnanläggningen härbärgerar femtusen arbetare, och det finns 47 andra sovsalar i samma storlek. ”Arbetarna får fri bostad, med ett minimum på sex eller sju per rum, och i vissa fall många fler, med tre rader av dubbelbäddsoffor — det är så trångt och högljutt att de inte kan sova ordentligt. De flesta yngre anställda bor i dessa sovsalar, och varje gång som de går in eller ut måste de dra sina ID-brickor över en elektronisk dataavläsare. De tillåts inte att laga mat, inte ens på en kokplatta, och inga besöka­re av någondera könet, inklusive familjemedlemmar, är tillåtna. Sovsalar- na är inte luftkonditionerade, men eftersom fabriksutrymmena är det så är det ytterligare en stimulans till övertid och helgarbete som ett sätt att slippa den intensiva sommarhettan. När de först anställs ger företaget en kurs i vad personalchefen refererade till som ”militär träning”, vars syfte är att förbereda de unga ”rekryterna för industriell disciplin” [Monthly Review, juni 2008].

En undersökning av förhållandena på skodonsfabriker i Hongyuan i södra Kina, som levererar till USA-sportklädesföretaget New Balance, avslöjade att: ”New Balance-arbetare på Li Kai-fabrik Nr 5 bötfälls om de går ifrån sin arbetsplats, slänger ett godisomslagspapper, lämnar en tröja på sin bäddsoffa, använder el för personligt bruk, säger emot förmän, försöker organisera sig eller inte klarar att sopa och våttorka sina rum tre gånger om dagen. Den militärliknan­de listan på fabriksregler och -föreskrifter är lång, påträngande och förnedrande, och bötesstraffen är hårda” [New Balance Goes to China, februari 2006-rapport från USA-baserade National Labor Committee och China Labor Watch].
Enligt PR-material som getts ut av New Balance är anläggningarna man har i Kina ”modellfabriker”. Det är emellertid som författarna till denna rapport kommenterade, att ”de stora exportinriktade sammansättningfabri­kerna i Kina och över hela världen som levererar till USA-företag mer påminner om lågsäkerhetsfängelser än om ’modell’-fabriker”. Hongyuanarbetarna tvingas betala 50 yuan för sina arbetsuniformer – vilket motsvarar två dagslöner. När de lämnar fabriken tillåts de inte behålla unifor- merna, men de får inte heller någon återbetalning för dem. Avdrag av den här typen är ett av många sätt som kinesiska chefer använder för att gå under de lagstadgade minimilöner­na (minimilönenivåerna i Kina sätts lokalt av varje stad eller administrativt område).
Zhang, en 21-årig fabriksarbetare, sa till China Labour Bulletin: ”Vi fick aldrig en dag ledigt. Vi fick bara en paus om det inte kom några beställningar eller om det blev strömavbrott. Jag tvingades försaka en månadslön när jag slutade. Enligt företagets regler måste man jobba i ett helt år innan man kan sluta och få ut en fullständig slutlön. Vilket är detsamma som att säga att man bara har en chans per år att sluta.”
Karl Marx förklarade för 150 år sedan att kapitalistklassens vinster kommer ifrån arbetarklassens ”obetalda arbete”. Kapitalismen i Kina har dock gett denna ekonomiska princip en ny innebörd, genom exproprieringen av till och med en del av vad som uppges vara ”betalt arbete”. Studier vi­sar att över 70 procent av migrantarbetarna vid någon tidpunkt har fått sina löner indragna. Trots att detta är olagligt är bötesbeloppen för företagen så låga och inpektionsmyndigheterna så svaga att detta förfarande är vida utbrett.
 Byggnadsindustrin är på grund av sin tillfälliga, övergående na­tur den värsta förövaren som står för mer än två tredjedelar av alla fall av o­betalda löner. I vissa fall vet arbetarna inte ens vem de ska vända sig till för att få ut sina löner, på grund av myllret av underleverantörer. Detta har lett till en flodvåg av konflikter, men också till det tragiska fenomenet med migrantarbetare som kastar sig ut från toppen på skyskrapor – som de har byggt – som en sista desperat protest mot obetalda löner. Detta är känt som ”tiaolou xiu”, eller ”protesthopp”. En undersökning gjord av Zhejianguniversitetet visade att mer än hälften av byggnadsarbetarna kände att deras liv var meningslöst och att 17 procent hade övervägt självmord.

Centralregeringen har försökt slå till mot dessa övergrepp genom att låta publicera tabeller över obetalda löner provins för provins som ett sätt att förmå provinsregeringarna att gö­ra något. Man har låtit upprätta telefoner med heta linjer och en uppsjö andra åtgärder för att hjälpa migranter att få ut obetalda löner. Detta åt­erspeglar en växande oro inom den kinesiska regimens toppskikt över att man står inför en uppgång ifråga om ibland våldsamma migrantarbetar­pro­tester.
Utmattning är det enskilt största orsaken till arbetsplatsolyckor i Kina. En studie genomförd år 2005 av China Labor Watch visade på ett klart samband mellan överarbete eller trötthet å ena sidan och skador å den andra: ”de som arbetade 12 timmar om dagen drabbades av de allvarligaste skadorna och i överväldigande grad det största antalet skador…”
Förutom på de största fabrikerna fann denna studie att 90 procent av arbetsgivarna nästan inte tillhandahöll någon skyddsutrustning alls. Genomsnittsåldern på de skadade arbetarna var 25 år. Skodonsarbetare använder farliga lösningsmedel utan ordentliga varningar eller skydd. Arbetare vid löpande band för montering av mobiltelefoner andas in små metallpartiklar som kan orsaka silikos och andningsproblem. Migranter står för 90 procent av alla arbetsplatsrelaterade sjukdomar.
I Pärlflodsdeltaregionen kapas uppskattningsvis 40 000 fingrar av varje år i samband med arbetsplatsolyckor. Tidningen Der Spiegel rapporterade från ett sjukhus i Pingshan, en stad i Pärlflodsdeltat: ”Arbetare väntar i korridorerna, med bandagerade händer. Sex specialister arbetar här med att ta itu med de vanställda fingrarna på omkring 70 personer varje månad. De flesta olyckorna orsakas av ålderdomligt maskineri, särskilt på de ökända anläggningar som sköts av entreprenörer från Hongkong och Taiwan… Då folk väl kommer [hit], är det i regel försent – och för dyrt. Läkaren höjer sitt pekfinger och gör en skärande rörelse i luften: Det kostar omkring 10 000 yuan att sy fast ett finger och omkring 6 000 yuan för att återställa en krossad hand  till någon slags funktionsduglighet” [Der Spiegel, den 17 november 2005].

En debatt har de senaste åren rasat i officiella media om hukousystemet borde avskaffas eller inte. Enligt en opinionsundersökning gjord av China Youth Daily ansåg 92 procent av de som svarade att systemet var i behov av reformer, och dryga 38 procent ansåg att systemet borde skrotas helt och hållet. Denna fråga har delvis kommit upp till ytan på grund av växande stridbarhet bland mingong, manifesterad i en aldrig sinande ström av strejker och gatuprotester, i synnerhet i Pärlflods- deltat men också i andra delar av Ki­na.
Ökad arbetskraftsbrist i tillverkningsindustriområden vid kusterna, som Guangdong, Fujian och Zhejiang, har också förmått kapitalistiska representanter att kräva en översyn av hukousystemet. Professor Duan Chengrong vid Renminuniversitetet sa till China Daily (den 21 maj 2007) att hukousystemet är ”ett hinder för marknadsekonomin”. En reformering av systemet ”skulle kunna göra det möjligt för Kina att kanalisera arbetskraft dit den bäst behövs, snarare än till de områden som är mest popu­lära bland arbetskraften”, argumenterade han.
Detta är ett eko av diskussionerna bland Europas och USA:s kapitalister om invandringen och deras systems behov av billig – helst oorganiserad – arbetskraft.
En viss delvis uppmjukning av hukourestriktionerna har ägt rum och reformer på prov är på väg på några få orter som kan göra det enklare för folk att förändra sin hukouställning. Ett fullständigt avskaffande av systemet verkar dock ligga långt borta i tiden. Det är bland lokala myndigheter som motståndet är som starkast: ett avskaffande av hukou och i konsekvens därmed lika rättigheter för migranter skulle tvinga dem att spendera mer pengar på lokal service. Detta är en möjlighet endast för de rikaste städerna.
När de kommunala myndigheter­na i Zhengzhou, Henanprovinsens huvudstad, hävde restriktionerna un­der sommaren 2003 svällde stadens befolkning med 150 000 människor inom loppet av ett år, vilket tvingade myndigheterna att återigen ”slå igen portarna”. Utan nya ekonomiska me­del var staden oförmögen att handskas med den utökade bördan på skolor, sjuk- och hälsovård och social service. ”I vissa grundskolor i centrala Zhengzhou kan antalet elever per klass komma att stiga till 90, vilket är nästan dubbelt så mycket som normalstandarden”, rapporterade tidningen China Youth Daily.
Återigen löper intressemotsättningarna mellan Kinas centralmakt och dess städer och regioner som en förkastningslinje genom alla politiska och ekonomiska frågeställning­ar.

Många migrantfamiljer som har bosatt sig i städerna står inte desto mindre fortfarande inför en osäker och besvärlig tillvaro på ”fel sida” om hukougränsen. Omkring tre miljoner migrantbarn som bor med sina föräldrar i städerna är utestängda från det offentliga utbildningssystemet. Många går i dåliga privatskolor som ofta helt och hållet förlitar sig på en okvalificerad lärarkår. Andra går inte alls i skolan. I Peking, där det bor 5,4 miljoner migranter, finns det ett beräknat antal på 70 000 mingongbarn som inte går i skolan.
En ny politik från centralregeringens sida kräver att offentliga skolor i många städer skriver in migrantbarn, men i många fall har lokala utbildningsmyndigheter svarat med nya di­skriminerande regler och höjda skolavgifter som syftar till att hålla migranterna borta. Ett ännu större antal landsbygdsbarn, åtminstone 20 miljoner, lämnas kvar tillsammans med far- och morföräldrar eller andra familjemedlemmar medan föräldrarna flyttar till städerna. Dessa barn kan normalt förvänta sig att få träffa sina föräldrar en gång om året – under månnyårsledigheten.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!