foto: STR
Arbetarklassen får betala priset för den tilltagande krisen och för de åtgärder som Kina tar för att skydda storföretag och de rika. Löneökningarna väntas bli de lägsta på tio år, samtidigt som antalet strejker ökar.
För Kinas enpartidiktatur (KKP) har 2015 blivit till ett ganska farligt år. Efter år av snabb skulddriven ekonomisk tillväxt och världens största byggboom brottas Kinas ekonomi nu med flera allvarliga problem: Överkapacitet, deflation, en bostadsmarknad i gungning och kommunernas skuldkris. Alla dessa problem dämpar tillväxten i en ekonomi som med många mått mätt inte längre växer.
Det finns ekonomer som varnar för att Kina redan nu är i eller farligt nära en hårdlandning som definieras som ett fall från ”en tvåsiffrig tillväxttakt till låga ensiffriga tal”.
Den sjunkande tillväxttakten är orsaken till den serie av hastigt påkomna åtgärder för att stimulera ekonomin och lätta på penningpolitiken och som tycks utgöra en omsvängning från den tidigare politiken av att försöka minska ekonomins skuldberoendet med hjälp av åtstramning.
Sedan i november har regeringen sänkt styrräntan två gånger. Även RRR (Reserve Requirement Ratio), som anger hur mycket pengar en bank måste deponera hos centralbanken, har sänkts, vilket tillför likvididet i banksystemet och gör det billigare att låna.
Fler liknande åtgärder är att vänta i takt med att nervositeten växer hos de styrande (i söndags sänktes styrräntan igen med 0,25 procentenheter).
Den senaste sänkningen av RRR, den 19 april, skedde bara 48 timmar efter att signaler om nya regler för aktiehandel utlöst ett fall på kinesiska aktier på börserna utomlands. Detta var första gången som Kinas regering har ingripit så direkt för att stötta upp börsmarknaderna.
Kinas stora affärsbanker, som skenbart kontrolleras av KKP, vägrar dock att tillföra likvididet till de sektorer som regeringen önskar. Istället är det till börsen som pengarna strömmar.
Under de senaste sex månaderna har börsen gått upp med 80 procent. Börsen översvämmas av småsparare och bara under den sista veckan i april öppnades fyra miljoner nya aktiekonton. Människor säljer sina hem för att gå med i ”guldruschen”.
Omkring 40 procent av alla aktier köps på kredit. Men medan Kinas skuldkris är en följd av tidigare stimulanspaket för att bygga infrastruktur och bostäder, där en stor del gick till spillo, skapar dagens stimulanspolitik bara en fiktiv rikedom på aktiemarknaden.
Trots de uppenbara riskerna ser KKP en blomstrande aktiemarknad som något önskvärt, vilken kan dämpa effekterna av den spruckna fastighetsbubblan och skapa en ny finansieringskälla för kreditsvultna företag, särskilt de privata företagen.
Men regeringens politik går ur askan i elden. Banksystemet dräneras på likviditet när spararna tömmer sina bankkonton för att ”spela på börsen”, samtidigt som centralbanken ständigt får vidta nya åtgärder för att förhindra en likviditetskris.
Enligt tidskriften Forbes nya lista över Kinas rikaste har antalet dollarmiljardärer och miljardärsfamiljer ökat från 242 i oktober 2014 till 400 i april. I snitt har alltså listan varje månad fyllts på med 25 nya miljardärer det senaste halvåret. Samtidigt bedöms löneökningarna bli de lägsta på tio år och antalet strejker ökar.
Detta avslöjar den ekonomiska politikens klasskaraktär. Det är arbetarklassen som får betala för den tilltagande krisen och för de åtgärder som president Xi Jinping och premiärminister Li Keqiang vidtar för att skydda storföretag och rika.
Finansminister Lou Jiwei, en av regeringens ivrigaste nyliberaler, gav den 24 april en ovanligt rättfram varning när han i ett tal hävdade att ”det finns 50 procents chans att Kina fastnar i medelinkomstfällan under de kommande tio åren”. Med det som grund efterlyste han en förändrad arbetsrätt för att göra det lättare att avskeda arbetare. (Begreppet medelinkomstfällan åsyftar länder som har haft en snabb ekonomisk utveckling, men till sist nått en punkt där ekonomin inte längre kan växa genom att bara ta nya resurser och förlita sig på billig arbetskraft.)
De skyhöga aktiekurserna som inte har någon koppling till den verkliga ekonomin ger för handen att en krasch är i varande.
I en färsk rapport från storbanken BNP Paribas riktas följande varning: ”Ju mer börsuppgången fortskrider, desto mer ökar sannolikheten för en korrigering. Börsbubblan som blåsts upp av marginalskulderna [krediter] kan inte fortsätta att växa, men de kinesiska myndigheterna har inte heller råd att låta den brista.”
För den kinesiska regimen är den årliga BNP-tillväxten den enskilt viktigaste siffran och den viktigaste källan till trovärdighet. Men de officiella siffrorna betraktas nu allmänt som påhittade. Kevin Lai, chefsekonom vid Daiwa i Hong Kong, sa till Reuters den 15 april: ”Om man tittar på första kvartalet [jan-mars] var exporten låg, industriproduktion svag, investeringarna mycket lägre och detaljhandeln svag. Hur kan BNP i reala termer fortfarande växa med 7 procent?”
Den dramatiska nedgång som inleddes i fjol på fastighetsmarknaden, som fram till dess utgjort den viktigaste grunden till de senaste årens tillväxt, har inte bara orsakat en kraftigt minskad efterfrågan på stål, cement, anläggningsmaskiner med mera, utan hotar även att följas av att överbelånade byggherrar och att skuggbanker gör bankrutt. Hälften av alla Kinas lån är kopplade till fastighetssektorn.
Kinas krympande fastighetsmarknad har redan orsakat stora störningar i världsekonomin som särskilt drabbat länder med stor export av järn- och basmetaller, som Australien, Brasilien, Chile och en mängd afrikanska länder.
Den nuvarande nedgången på fastighetsmarknaden är den allvarligaste sedan marknaden skapades med massprivatisering av bostäder år 1998. Bostadspriserna har fallit med i genomsnitt 6 procent under det senaste året, efter år av tvåsiffriga ökningar. Bostadsförsäljningen sjönk med en ännu skarpare takt, 9,1 procent, under första kvartalet i år.
Ännu mer dramatisk är nedgången i de lokala myndigheternas markförsäljningar, som föll med 32 procent under första kvartalet jämfört med samma period föregående år. Byggherrar, som redan sitter djupt i ett hav av osålda hus och investeringar som väntar på att betala sig, är inte längre beredda att satsa på nya byggprojekt.
Försäljning av mark har varit de lokala myndigheternas viktigaste inkomstkälla och stod i fjol för 46 procent av kommunernas intäkter. Fastighetsmarknadens nedgång hotar därför att utlösa en kedjereaktion av företagskonkurser och förvärra kommunernas redan svåra skuldkris.
chinaworker.info och CWI:s anhängare i Kina har länge varnat för att den nuvarande ekonomiska krisen inte bara är en tillfällig svacka eller en konjunkturell korrigering, utan början till en allvarlig ekonomisk kris i Kina som på flera sätt påminner om den kris som plågat Japan, som då var världens näst största ekonomis sedan fastighets- och finansbubblan sprack i början av 1990-talet.
Krisen i Japan har inneburit årtionden av långsam deflation (som ökar värdet på skulden och försvårar dess återbetalning). En liknande situation som i Japan finns redan i vissa regioner och sektorer av Kinas ekonomi.
Till en början verkade det som om Kina var immun mot den globala kapitalistiska krisen som bröt ut år 2008. Med hjälp av ett aldrig tidigare skådat lånefinansierat stimulanspaket kom man tillbaka till en tvåsiffrig BNP-tillväxt.
Detta förhindrade i sin tur att världsekonomin rasade ner i en ekonomisk depression som på 1930-talet. Men som man bäddar får man ligga. De skulder som ackumulerats under åren 2009-2012 och därefter lägger sig som en våt filt över ekonomin.
Kinas samlade skulder har fyrdubblats under åren 2007-2011. Landets skuld i förhållande till BNP har nått svindlande 282 procent, vilket är högre än USA:s, enligt en rapport från McKinsey & Co i februari.
De som agerar försvarare av KKP:s politik efter år 2008 brukar hävda att man i alla fall fått något av värde för pengarna – nya städer, motorvägar och supersnabba tåg – medan stimulanspolitiken i västvärlden mestadels gick till finansiell spekulation.
Socialister är entydigt positiva till socialt nödvändiga satsningar på infrastruktur, bostäder och stadsutveckling, men det är långt ifrån vad som har ägt rum i Kina. En studie som publicerades förra året av den kinesiska regeringen visade att 37 procent av alla investeringar i Kina sedan år 2009 har varit bortkastade.
I de skrytprojekt som dragits igång, för att polera bilden av regimen eller dess lokala representanter, har budgetarna ständigt överskridits på grund av mutor och förskingring, överprissättning av insatsvaror och dålig planering.
Vid bygget av De tre ravinernas damm (världens största vattenkraftprojekt) överskreds budgeten med 100 procent och höghastighetståget mellan Shanghai och Peking med 139 procent.
Mellan åren 2005 och 2010 fick Kina 27 procent mer järnväg räknat i antal spårkilometer och antalet tågresenärer ökade under samma period med 45 procent. Men detta krävde en 518-procentig ökning av investeringarna under samma period. Privata entreprenörer som har utfört det mesta av byggnadsarbetet bedriver skenande överprissättning, vilket ger en viktig förklaring till varför det tidigare järnvägsdepartementets skulder nu är större än Greklands.
Idag brottas Kinas ekonomi med effekterna av det skuldberg som stimulanserna har skapat. På ekonomins alla områden råder överkapacitet. Kina producerar hälften av världens stål, men landets lediga kapacitet motsvarar USA:s dubbla årsproduktion.
Stålproduktionen i Kina sjönk med 3,4 procent förra året, den första nedgången på 30 år, och förutspås sjunka med ytterligare 10 procent i år. Utsikterna för Kinas fordonsindustri, också världens största, är likartade. I år skulle Kinas bilfabriker kunna tillverka 10,8 miljoner fler fordon än vad som kan säljas – en överkapacitet som motsvarar två års bilförsäljning i Japan.
Överkapaciteten har fört med sig deflation. Kinas produktionspriser har sjunkit kontinuerlig tre år i rad.
Kinas dilemma understryker hur vansinnigt det nuvarande ekonomiska systemet är. Produktionen och investeringar anpassas inte för att möta de behov som finns i samhället, utan för att göra vinst. Kinas marknad kan inte absorbera vad landets fabriker och byggen producerar eftersom de flesta kineser inte har råd att köpa tillbaka vad som produceras.
De cirka 270 miljoner migrantarbetarna från landets fattigaste delar trängs i provisoriska boenden och nästan hälften av dem lever på byggarbetsplatser eller i fabrikernas baracker. Samtidigt finns det uppskattningsvis 49 miljoner tomma lägenheter i Kina.
KKP-regimen trodde att man kunde övervinna kapitalismens inneboende motsättningar med hjälp av enorma statliga ingripanden, lån från statsägda banker och statliga kontrakt, vilket i sin tur skulle göra det möjligt att generera såväl enorma vinster till en liten partiknuten elit som förhindra att kapitalismens avigsidor skulle uttryckas i en överproduktionskris.
Stimulanspaketen år 2009, som hyllades av en hel värld och som betecknades som en ”mirakelkur”, har fört landets ekonomi in i en återvändsgränd. Även KKP-ledarna har tvingats erkänna att den gamla ”statskapitalistiska modellen” har nått vägs ände.
Med tanke på deras förkastande av socialism, vilket naturligtvis är en styggelse för de miljardärfamiljer som nu dominerar KKP-regimen, har diktaturen inget annat alternativ än en variant av den nyliberala marknadspolitik som tillämpas av Västkapitalismen, men utan att göra det minsta avkall på det auktoritära styret.
Samtidigt har president Xi Jinping lanserat en rad ambitiösa regionala och globala initiativ som syftar till att dels stärka Kinas ställning gentemot en försvagad amerikansk kapitalism och dels skapa nya marknader för Kinas oönskade överskott av cement, aluminium, stål och andra industriprodukter. Detta är bakgrunden till ”Sidenvägens ekonomiska bälte” och ”Det 21:a århundradets maritima Sidenväg”, som syftar till att främja massiva infrastrukturprojekt för att förbinda Asien med Europa och Afrika.
Genom denna strategi hoppas Peking att grannländernas och andras beroende av kinesisk kapitalism ska öka och därmed överlista USA:s försök att blockera Kinas frammarsch på världsarenan.
Ett annat viktigt syfte med ”bälte- och vägprojektet” och Kinas nylanserade Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB) är att stärka yuanens ställning i den globala finansvärlden. Det är en förutsättning för kinesisk kapitalism att frigöra sig från behovet av att av tvingas ”buga sig” för dollarn.
Att dollarn är världens viktigaste reservvaluta ger USA en unik förmåga att välja sin egen ekonomiska väg och påtvinga andra regeringar att anpassa sig.
Den kinesiska ekonomins egna interna motsättningar jämte mardrömmen att bli ”ett nytt Japan” och hotet om stora sociala omvälvningar tvingar KKP-regimen att ta det ”stora språnget utåt”. Detta kommer oundvikligen att leda till intensifierad global och regional rivalitet samt konflikter.
Tidigare kunde den globala kapitalismen främja och utnyttja Kinas ekonomiska expansion. Men det var en följd av de exceptionella förhållanden som uppstod globalt i efterdyningarna av stalinismens kollaps i Sovjet och Östeuropa samt den snabba (om än instabila) framväxten av den asiatiska kapitalismen.
Idag växer dock inte ”den globala kapitalistiska kakan”, utan snarare krymper, och kampen mellan de rivaliserande länderna för att få sin del av kakan skärps.
Endast arbetarklassen i Kina och globalt kan, genom att organisera sig för ett socialistiskt alternativ, sätta stopp för de globala kriser och katastrofer som följer på den förödelse som kapitalismen orsakar ekonomin. ■
