Veoliajuristen Jens Tillqvist skryter på Advokatfirman Cederquits hemsida om betydelsen av att Arbetsdomstolen på alla punkter gav Veolia segern när det gäller avskedandet av tunneltågförarnas fackordförande Per Johansson. ”Det är goda nyheter att Arbetsdomstolen, i ovanligt starka ord, underströk det ansvar som åligger en facklig representant. AD har lagt fast en stark referenspunkt som innebär att en facklig representant i alla avseenden måste sätta ett exempel på arbetsplatsen. Domen innebär att fackföreningarna i framtiden måste anstränga sig att agera lämpligt och objektivt. Vårdslös konfrontation accepteras inte på svensk arbetsmarknad”, säger Tillqvist.Detta är enligt arbetsrättsexperten Kurt Junesjö (tidigare jurist på LO-TCO Rättsskydd), som Offensiv talat med, en lika korrekt som skrämmande juridisk tolkning av en principiellt viktig men inte helt unik dom, som ska ses i ljuset av att AD de senaste 15-20 åren börjat picka alltmer på de fackligt förtroendevaldas ställning.
Det finns på enligt Junesjö två förhållanden mellan arbetsgivare och anställda på den svenska arbetsmarknaden. Det ena utgår från arbetsgivarens gamla rätt att leda och fördela arbetet, med lydnadsplikt för arbetstagaren. Vid sidan av detta finns relationen mellan facket och arbetsgivaren, utan lydnadsplikt där parterna ska vara jämställda. Då kan en facklig representant enligt Junesjö vara ”hur elak som helst, med rätt att skälla och gorma, det ingår i spelets regler”. Hans huvudkritik gäller därför att:
• ”AD har blandat ihop rollerna genom att lägga arbetstagarmodellen på den fackliga förtroendemannen” i egenskap av anställd. Denna ”misstolkning av rättsläget” visar att ”AD är inne på en oerhört farlig väg”.
Junesjö riktar också svidande kritik på två andra punkter. • I detta mål har bevisbördan legat helt på arbetsgivarens sida. Ändå har man tagit Veolias vittnesmål för gott, medan fackets vittnen avfärdats. • Lika uppseendeväckande är att de två fackliga representanterna i AD (som i övrigt består av en domare, två ”oberoende” jurister och två representanter för arbetsgivarna) delat arbetsgivarens värdering om att en facklig representant ska underordna sig lydnadsplikten.
Det här är också enligt Junesjö en dom av AD:s omvittnat mest partiska domare (Inga Åkerlund). Medan AD i vanliga fall ger arbetsgivarna segern i 30 procent fler mål än facket, har Åkerlunds rotel 4 gett arbetsgivarna rätt i 78 procent av alla mål, enligt LO-tidningen.
Vad är då Junesjös råd till facken?
– Att inte fiffla i AD i den här typen av mål, utan att som på Värö bruk sätta sig ner (strejka).
Arbetsdomstolen har alltsedan den infördes 1928 varit en klassdomstol, där den grad av skenbar opartiskhet den lyckats ge intryck av speglat det växlande styrkeförhållandet mellan arbete och kapital. AD framträder nu, i en tid av skenande klassklyftor och nyliberal tillbakarullning av arbetarnas rättigheter på alla plan, alltmer tydligt som en klassdomstol i tiden.
Oavsett om Per Johansson väljer att pröva frågan i ännu en domstol, Europadomstolen, eller ej, är nederlaget i AD ett uttryck för det beklämmande svaga tillståndet i de byråkratiserade svenska facken. Med ett minimum av uppbackning från LO och de centrala facken skulle de starka reaktioner mot Connex avskedande av Per Johansson som ledde till två vilda strejker hösten 2005 lätt ha kunnat få arbetsgivarna på knä. Per Johanssons och Seko klubb 119:s kamp för god miljö och säkerhet i tunnelbanan var en kamp för allas säkerhet.
För den proteströrelse som nu måste samlas för att konfrontera högerpolitiken på alla plan, måste kampen för yttrandefrihet och fackliga rättigheter i privatiserad verksamhet tillsammans med Per Johanssons återanställning kombineras med kravet på att Veolia sparkas och att trafiken återgår i landstingets regi inför den nya upphandling som annars sker nästa år.
